DN skriver om Bi Puranen och hennes bolag som genom avtal med Försvaret tillförskansat sig mångmiljonbelopp på ett sätt som kan strida mot lagen om offentlig upphandling. Bakgrunden var att ÖB ville förändra personalens inställning i vissa frågor och ta fram en gemensam värdegrund för de anställda.
Att valet på den konsult som skulle utföra uppdraget föll på en forskare som varit verksam vid svensk politisk korrekthets absoluta epicentrum Umeå Universitet var därför inte så konstigt. Utöver att Försvaret tagit hjälp av en entreprenör i denna bransch så ställs också frågan om det Bi Puranen ägnat sig åt verkligen är forskning eftersom myndigheten använt sig av ett undantag i lagen om offentlig upphandling som säger att forskning kan direktupphandlas.
På bloggen Militära reflektioner redogörs för en hel del i ämnet, bland annat hur Puranen själv berikat sig på projektet men också hur Försvarets personal klagat över åsiktsregistering och tröttsamma frågor i det enkätmaterial de fått fylla i.
När jag öppet ventilerade en del fakta i målet som inte har så få likheter med ovanstående verksamhet rörande en annan forskarinnas förehavanden på orten där jag bor, backades denna upp av lokaltidningen i en artikel där min person ringaktades och andra som ignorerat kvinnan ifråga sorterades ut som besvärliga kunder. Tillvägagångsättet var ett klassiskt akademiskt sätt att bemöta kritik på men det förstod inte de okunniga reportrarna alternativt användes som en metod att bestraffa den som stack ut på fel sätt bland byhålorna i Norrbotten.
Det sägs ibland om Norrland att utvecklingen där stannat någonstans på 1940-talsnivå. Det må vara hur som helst med detta. Nu är det upp till regeringen att ta krafttag med frågan om vad som är att betrakta som forskning. Sedan tidigare vet vi att den under ett antal år hämmats av politisering. Det står nu också definitivt klart att den drabbats av kommersialisering och kanske också religion genom Bi Puranens arbete som schaman åt Försvarsmakten.
