torsdag, november 26, 2009

Ett nationellt trauma att bearbeta?

Tidigare i höst var jag på en mycket underhållande och lärorik föreläsning med historikern Dick Harrison. Han menade då att orsaken till att en stor del av den svenska populärhistorieskrivning som tillkommit före Peter Englunds Poltava i stort sett är oläslig, eller i alla fall så tråkig att de som ändå gett sig i kast med den riskerat att förgås av tråkighet.

Anledningen till att svenska historiker skrivit så trista böcker står enligt Harrison att finna i det faktum vi inte haft något nationellt trauma att bearbeta i vårt land, något som står i motsats till vad han egentligen säger, eftersom Peter Englunds bok behandlade just ett sådant.

Men ska vi titta längre fram i tiden så har dagarna i Sverige flutit på ganska jämt sedan 200 år nu. Inga krig med alla dess diskutabla konsekvenser som alltid följer på dylika. Däremot en del följder just av det faktum av att vi aldrig riktigt konfronterats med ett mera handgripligt yttre hot sedan 1809. Igår visade Uppdrag Granskning ett andra avsnitt om hur användningen av elchocker, eller elektrokonvulsationsterapi som tjänar som eufemism för behandlingen, exploderat i Sverige och lagt oss i den mindre smickrande världstoppen inom denna verksamhet.

Även ifråga om andra tveksamma behandlingsformer inom psykiatrin har Sverige utmärkt sig på ett negativt sätt. Det mest slående exemplet på hur den svenska staten slagit mot sina egna medborgare, kanske i brist på yttre hot men också på grund av frånvaron av de trauman som i stort sett alla andra länder i Europa haft att brottas med efter andra världskriget, är tvångssteriliseringarna, som fortsatte att användas ända in på 70-talet. Detta om något är ett nationellt trauma som historiker och andra intresserade har att bearbeta. Än så länge har jag bara sett en film på temat. Fler böcker i ämnet vore önskvärda, och i synnerhet Harrisons uppmaningar till sina historikerkollegor att vara mer produktiva borde leda till eftertanke.

söndag, november 22, 2009

En motgång för kapelliberalerna

Lite i skymundan av ställningstagandena ifråga om LAS och medborgarkurser för invandrare antog folkpartiets landsmöte ett kompromissförslag rörande gårdsförsäljning av vin. Många var de ombud som ville upp och debattera frågan. Och detta är väl egentligen inte att förvåna. Det var en gång på alkoholförbudet som partiet splittrades.

Frågan har således ännu sin livskraft. Ändå måste man säga att mänskligheten gått framåt sedan den föga toleranta kapelliberalismen regerade i Sverige. Om dennas verkningar finns bland annat att läsa om i Per Frånbergs avhandling om "Umeåsystemet". När inte detta - som om det gått att vidmakthålla fullt ut hade gjort det omöjligt att få tag i sprit överhuvudtaget i södra Västerbotten - gick att upprätthålla, övergick hela projektet till ett strängt kontrollsystem i vilket bland annat inrättades en fond i länsstyrelsens regi som belönade angivare.

Denna mindre positiva sida av det liberala frisinnet kom till sitt tydligaste uttryck i Västerbotten. Rekryteringen till de nykterhetsorganisationer som såväl Umeå- som Brattsystemet befordrade, gjorde att möjligheten att få tag på alkohol även för lång tid framöver blev svår. Och fortfarande ganska sent har det gått att peka på exempel på organiserade provokationer i syfte att visa på otillåten ölförsäljning bland annat. Om landsmötet med beslutet om underlättande av gårdsförsäljning av vin kom ett steg på vägen i arbetet med att göra upp med partiets mörka historia på området vore något vunnet.

tisdag, november 17, 2009

Ett svagt kort?

Ett tag verkade det tveksamt om Sverige alls skulle få någon EU-kommissionär. I takt med att söktrycket till dessa yrken ökat allteftersom unionen fått fler medlemsländer, var det inte alls självklart ett litet land som vårt skulle få utdelning.

Nu har i alla fall regeringen nominerat folkpartisten och EU-ministern Cecilia Malmström till jobbet, en kandidat jag tidigare föredragit framför Carl Bildt på posten. Malmström är sin ålder till trots (41 år) redan mycket väl meriterad. I EU-parlamentet satt hon mellan 1999 och 2006, och sedan 1997 tillhör hon FP:s partistyrelse. Därutöver har hon hunnit med en fil.dr. i statskunskap.

Det är inte många politiker idag som kan visa upp en dylik CV. Ändå kanske det bör sättas några frågetecken för Cecilia Malmström. I sitt politiska värv är jag rätt osäker på vad hon egentligen uträttat. När det gäller åtminstone en fråga som jag själv fördjupat mig en del i inom EU-politiken, strukturfonderna och deras användning, så minns jag särskilt hur hon försvarade dessa nästan omedelbart efter ministertillträdet med att dessa har en avgörande betydelse för att hålla liv i eftersatta regioner. Inte alls alltså i linje med tidigare uttalanden om frihandelns välsignelse eller särskilt i harmoni med vedertagna liberalekonomiska principer. Agerandet tyder snarare på undfallenhet i avgörande situationer.

Ett annat aber för Malmström rör hennes person. Hon verkar förläst snarare än folklig. Och då spelar det mindre roll om hon kan briljera med de språkbegåvade egenskaper som tillskrivits henne. Ett tredje problem rör sättet hon fått jobbet på. En del tyder nämligen på att hon sattes före Bildt på grund av kohandel inom regeringen. Vad folkpartiet får avstå ifrån i utbyte mot detta är för närvarande okänt. Stämmer spekulationen kanske inte regeringen fäster så stark vikt vid EU-kommissionärssysslan.

Något som skulle kunna tala för detta är att Cecilia Malmström är den tredje kvinnan av tre svenska utsedda kommissionärer hittills. För vad någon än säger, när ett uppdrag tenderar att utvecklas till en kvinnosyssla, ja då är det nog så att det inte är så tungt till innehållet i alla fall. Det man kan hoppas på är ändå att vår kommande kommissionär får en tyngre portfölj än den föregående. I annat fall borde förmånsreglerna som sammanhänger med sysslan ändras.

söndag, november 15, 2009

Kommunsamarbete på Sveriges Balkan?

Veckan som snart passerat bjöd på en del intressanta nyheter i regionfrågan. För det första att Kammarkollegiet gör tummen ner för en Norrlandsregion och en Svealandsregion, vilket innebär att den regionala röran fortsätter att bestå. Som idé är dock varken de ihopslagna norrlandslänen eller en fusion av Dalarna, Gävleborg och Uppland död.

Detta kan emellertid sägas om landstingen. I stort sett samma dag som Kammarkollegiets beslut meddelades, relanserades Region Norrbotten vars inrättande misslyckats några gånger tidigare. Det positiva med en Region Norrbotten är att den är uppbyggd efter samma lyckade modell som används i Finland och som innebär att kommunerna sänder representanter till ett förbundsfullmäktige. Landstinget är överflödigt enligt denna ordning.

Som det ser ut är det kommunerna som tagit initiativet till ett kommunalförbund. Vid tidigare försök att bilda så kallat samverkansorgan för regional utveckling, har landstinget i Norrbottens län i allmänhet och dess regionala enhet i synnerhet, varit initiativtagare och pådrivare. Projektet var hårt kritiserat vid dessa tillfällen inte bara utifrån demokratiaspekter, utan också utifrån de centraliseringstendenser alla kommuner i regionen utom Luleå tyckt sig kunna skönja med det tilltänkta arrangemanget.

Just i detta ligger svårigheterna att bilda Region Norrbotten: kommuner som tittar snett på varandra på ett sätt som inte har dess like någon annanstans i landet. Förklaringen till detta förhållande är av komplex natur, men en väldigt bidragande anledning är att de gamla storsocknarna i nordligaste Sverige som ligger till grund för dagens kommuner, var lika stora som landskap i södra Sverige. Det finns följaktligen heller inte någon enhetlig "norrbottnisk" dialekt utan istället flera rätt avvikande tungomål för att uttrycka det något hårddraget.

Vad som talar för att Region Norrbotten kan förverkligas denna gång är att västerbottningarna sedan något år bedriver ett framgångsrikt kommunsamarbete. Detta kan med andra ord visa på att faktiskt går att åstadkomma en dylik organisation. Vill det sig väl kan vi inom en rätt snar framtid ha en lösning där dödköttet landstinget plockas bort till förmån för statligt eller storregionalt utförd vård samtidigt som en del verksamhet vid länsstyrelsen kan avlövas. På något sätt skulle denna dröm kunna bli sannspådd om intresset hos de styrande var större.

måndag, november 09, 2009

En dag att minnas för alla som inte ville se

Det har gått tjugo år sedan den folkliga resning som för övrigt är den enda under 1900-talet som förtjänar epitetet revolution, i varje fall i Europa, började montera ner muren som i nästan trettio år delat staden Berlin. Idag är det fest där, och inga andra än de som fortfarande är så blinda att de inte vill se, vägrar att glädjas åt jubiléet.

En särskild tanke i sammanhanget sänder jag till de som fortfarande lever och känner sig ansvariga för samarbetet mellan Sverige och DDR under hela den östtyska diktaturens historia. Så sent som i januari 1989 besökte exempelvis Ingvar Carlsson Honecker och gratulerade honom angående republikens 40-årsjubileum. På utbildningsområdet var samarbetet mellan länderna mest ingående, och det brukar sägas att det östtyska skolsystemet med enhetskola och integrerad yrkesutbildning utgjorde modellen för ledande svenska skolpolitiker på vänsterkanten som införde den svenska formen av enhetsskola.

Frågan är vems fel det egentligen var att muren byggdes. Allmänt ansågs det väl att Chrustjev börjat föra en aggressiv utrikespolitik, men de östtyska ledarna gillade inte heller att studenter från Östberlin försvann västerut efter färdiga studier. Överhuvudtaget gick befolkningsströmmarna endast åt ena hållet, vilket är ett nog så konkret bevis på vilket samhälle det var som det inte stod riktigt rätt till i. Murens uppförande och vidare historia bekräftade i alla fall så när vad den handelsekonom sagt om att där det slutar passera varor passerar det snart stridsvagnar.

fredag, november 06, 2009

Ingen backlash på Utbildningsdepartementet

Mer eller mindre obemärkt har den av regeringen inrättade Delegationen för jämställdhet i högskolan delat ut ytterligare statsbidrag. Lite märkligt kan tyckas att genusmärkta pengar på detta vis fortsätter att pytsas ut på ett område som enligt ett gängse kriterium måste gå att freda från politisk inblandning i största möjliga utsträckning. Därmed fortsätter Alliansregeringen i samma fotspår som det föregående kabinettet trampade upp.

Ordförande för ovannämnda delegation är Pia Sandvik Wiklund, bland annat med en bakgrund som rektor vid Luleå tekniska universitet efter att först ha underkänts av ett forskarkollektiv vid Umeå Universitet när hon sökte rektorsjobbet där. Parallellt med rektorssysslan har Sandvik Wiklund presterat en hyllvärmare om resurstilldelningssystemet och är nu alltså föreståndare för en stat i staten som tror sig kunna påverka andras val eller öka medvetandenivån som det skulle kunna heta på 70-talska.

Säga vad man vill om regeringens utbildningspolitik i övrigt, på Utbildningsdepartement har vi ännu inte fått bevittna någon backlash.