Svenskans ledarredaktör tar idag fasta på Maud Olofssons pragmatism i kärnkraftsfrågan. Redan 1995 konstaterade jag att denna urvattnats ideologiskt i en uppsats.
Centerns väg efter succévalet 1973 kunde ha blivit mer lyckad än den blev om inte kärnkraften belastat partiet så mycket. Till exempel tror jag om man varit lite mer proffsiga att det hade gått att stoppa undan frågan och klarat sig på andra idéer kring decentralisering, miljö och äganderätt. Just för den sistnämnda hade kanske centern i sin partiledare den starkaste förespråkaren under 1970-talet. Det var sannolikt också Thorbjörn Fälldins fondmotstånd som sänkte sossarna i 1976 års val.
Vore det inte för splittringen bland de borgerliga och kärnkraften kunde centern har gått in i 1980-talet som ett statsbärande parti - regeringsdugligheten fanns där - genom att dra till sig de liberaler som istället hamnade hos moderaterna. Och kom ihåg att det sannolikt var monarkens frånfälle kort före valet gjorde att en del satte det trygga framför det oprövade och därmed satte stopp för en borgerlig regering redan 1973. Därför är det rätt och riktigt att påstå att centerns överlevnad hänger på att avideologisera kärnkraftsfrågan.
