onsdag, juni 28, 2006

Snart drar bataljen igång

Det som för ett år sedan såg ut som klar borgerlig valseger är idag är inte självklart givet. Det är för närvarande, som det heter, dött lopp mellan blocken. Ändå känns det på något sätt som om de borgerliga har kopplat greppet.

Arbetslösheten och skolan blir valfrågor. I dessa har socialdemokraterna med dess stödpartier misslyckats. Lägg därtill en statsminister som nu i några års tid haft tankarna på andra håll. Han pendlar mellan att uppträda grinig och maktfullkomlig eller helt enkelt ointresserad. Han kan vinna valet ytterligare en gång men det spelar ingen roll för en person som hela sitt yrkesverksamma liv ägnat sig åt maktutövning. Persson är less.

Det skadar därför inte att byta regering. På flera områden är det nödvändigt med reformer, och som det ser ut idag kan inte socialdemokratin genomföra dessa. Men vinna valet vill sossarna givetvis trots Persson.Valrörelsen blir tuff tror jag efter en lugn juli med mediaspektaklet Almedalsvecken. Sedan blir det intressant att se vilka skandaler som kommer att plockas fram i lämpligt ögonblick, alltså som inte är några nyheter men som kan komma att påverka valutgången.

Två alternativ står mot varandra i årets valrörelse. Mitt tips är att de borgerliga tar hem det till slut trots allt på grund av bättre kontinuitet i argumentationen. Dock tror jag inte att moderaterna blir så stora som en del mätningar pekat på. Däremot kan centern komma att spurta starkt framåt valdagen inte bara på grund av en tydligare politik än tidigare, utan också för att folkrörelsepartier brukar komma starkt på slutet.

En stor risk föreligger att kristdemokraterna ramlar ur riksdagen om inte partiet får stödröster från andra borgerliga väljare. Göran Hägglund och hans apolitiska trevliga garde klarar knappast en valrörelse nu när politiken förändrats bort från 90-talets ideologilöshet.

söndag, juni 25, 2006

Angående Norrbottensproblematiken

Det går inte många knop i Norrland har någon sagt. Kanske stämmer det. I alla fall bekräftade den resa jag gjorde uppåt landet senast, och som jag berättade om i förra inlägget, detta. I Umeå var det en liten uppryckning, samtidigt som nedresan gjorde det klart att denna stad härbärgerar en hel del element som i dagligt tal kan kallas drägg.

Norrlänningarna har kanske inte lärt sig att stå på egna ben. Å andra sidan kallas området ibland för Jante-land. Det är farligt att sticka ut för mycket. Särskilt i Norrbotten där jag bor är denna attityd utbredd, förstärkt dessvärre av en religiös inriktning som mer än någon annan väckelserörelse i landet predikat lydnad inför överheten.

Ändå finns här en medvetenhet om problematiken. Det satsas mycket pengar på att skapa nya företagare. Politikerna är tämligen eniga om att det inte är mera storskalighet och statsingrepp som behövs. Men det blir fel i alla fall. Man skulle kunna likna näringslivspolitiken i Norrbotten vid en stor publik som sitter och hejar på ett fotbollslag som inte finns. För så ser det ut på många områden. De riktiga företagarna-kapitalisterna lyser med sin frånvaro.

En händelse som ser ut som en tanke är att regionala institutioner som Luleå Hockey, Bodens fotbollslag och Norrbotten Big Band numera står och faller med importerat material. Som om dessa vore moderna varianter på Potemkinkulisser.

Vad bör då göras? Ja inte hjälper då mer utvecklingsmedel till projekt av allehanda slag. Kanske är lösningen så enkel som att det handlar om att byta regering(ar) häruppe. Lite borgerlighet för att betona det individuella ansvarstagandet mera.

I veckan ska jag försöka få in ett artikel i Norrbottens-Kuriren som behandlar problemet med hur socialdemokratin i länet, som ersättning för förlorat landstingshuvudmannaskap för vården, håller på att inrätta en regional institution där demokratin är avskaffad. Läs den om tillfälle ges!

torsdag, juni 22, 2006

Aldrig mera Connex?

Det har talats mycket om franska multinationella Connex personalpolitik. Desto mindre om företagets förhållande till sina kunder. De bedriver ju kollektivtrafik på entreprenad bland annat åt kommunal- och landstingsägda bolag i Sverige.

När jag åkte tåg från Luleå till Göteborg för ett par veckor sedan hade jag oturen att hamna i samma kupé som ett ungt par som klev på i "universitetsstaden" Umeå. Det tog inte lång stund innan festligheter påbörjats i form av otillåtet öldrickande och störande pratsnack som fick mig att lämna kupén. När jag återvänt och påtalade att klockan passerat 23 och tystnad påbjudits försvann paret ett tag, endast för att återkomma senare och påbörja ett samlag.

Det var droppen. Jag framförde saken för Connex personal och fick en annan kupé. Det var olämpligt menade jag ägna sig åt alkoholförtäring och offentligt kopulerande, dessutom i en kupé där det fanns barn. Någon åtgärd verkar inte ha kommit ur det hela då det enda jag hörde konduktören säga till dräggen var att de fått klagomål. Såvitt jag vet fick de fortsätta resan utan att ställas av tåget.

Kanske ska man inte bry sig så mycket om sånt här. Det finns ju andra sätt att resa på säger någon. Men faktum är att kollektivtrafiken på räls är att betrakta som statlig verksamhet i någon form. Sedan går det ju att diskutera om inte långresande med buss och tåg alltmer anpassas till ett slags reseproletariat.

På hemvägen från Stockholm igår med tåg till Sundsvall och buss därifrån i Connex regi upplevde jag en av de sömnigaste resor jag varit med om. En trött bussvärdinna vars enda insats var att försöka kränga lite godis åt resenärerna är det bestående minnet av färden. Resan hem från Sundsvall tog mer än åtta timmar. Kan Botniabanan göra något åt detta?

måndag, juni 05, 2006

Idrott och politik hör ihop?

I sin söndagskrönika skriver Per T Ohlsson om fotbolls-VM utifrån ett historiskt-politiskt perspektiv. Ända från då det börjades arrangeras VM i Uruguay 1930 går det att lägga politiska aspekter på tävlingen. Frågan är om det inte är att spetsa till det för mycket.

Sedan Arbetet försvann finns bara Sydsvenskan kvar i Malmö. Den kvarvarande tidningen i stan har därför haft den inte alltför lätta uppgiften att leverera politiska analyser som tilltalar också Arbetets gamla läsare. Per T Ohlsson har lyckats bra med detta genom ibland rekommendera regeringen Persson för att den driver liberal politik, ibland de borgerliga för att de gör det.

Vid stora idrottsliga evenemang hör det givetvis till att vara folklig. Att skriva om det som angår alla, eller i vart fall de flesta. Men då gäller det också att politiken för en gångs skull får vika för det gemensamma bästa. Det kan hända att i det stora hela, i historieböckerna, bland politiker och debattörer, så är OS och VM arenor för politik. För det stora folkflertalet och de tävlande står dock den sportsliga prestationen i centrum.

Så därför alla ledarskribenter: glöm inte bort vad idrotten egentligen går ut på.

fredag, juni 02, 2006

En reduktion önskvärd

Regional utveckling är ett intressant ämne. En del använder hellre ordet regional tillväxt för att beteckna vad som ska göra näringslivet i ett område konkurrenskraftigare. I Norrbotten, eller närmare bestämt i Luleå, finns en från högskola till tekniskt universitet uppgraderad institution.
I olika sammanhang nämns denna som motor för tillväxten i Norrbotten.

Det finns skäl att ifrågasätta detta argument. Luleå Tekniska Universitet har idag en miljardbudet, vilket inte är detsamma som att omsätta en miljard kronor. Istället handlar det om anslag från staten och "externa finansiärer". Alltså kort och gott kostnader.

Men utgifter till utbildning och forskning kan givetvis leda till tillväxt. Bland annat genom att kunskapsnivån höjs och att forskningen genererar nya företag genom så kallad avknoppning. Vi har dock sett föga av resultat som visar på sambandet mellan tillväxt och satsningen på universiteten. Istället verkar det som om anslagsgivarna dragit på sig en ny kader av röststarka budgetäskare, nämligen befordringsprofessorerna. Dessa ska skiljas från fullmaktsprofessorerna och stolsprofessorerna som inte fått sina titlar genom lektors- och docenttjänster som uppgraderats.

Eftersom befordringsprofessorerna inte fått sina tjänster i konkurrens med andra står två andra komponenter än vetenskap i centrum: makt och pengar. Makten därför att lydnad mot socialdemokratin avkräves som tack för den åtråvärda tjänsten. Pengar därför att befordringsprofessorerna är utlämnade åt att ägna mycket tid åt att jaga pengar till sin forskning, eftersom deras verksamhet inte tas för självklart given.

Numera är det knappast ens ett kontroversiellt påstående att hävda att universitet och högskolor blivit ställen dit folk stoppas som inte går att placera någon annanstans. Det är mot den bakgrunden jag funderar på vad en person med irländsk bakgrund har att tillföra när han idag står och snackar om sin forskning med en landsman. Allt under överinseende av sin handledare som givetvis har intet annat intresse av det hela än att få en ny väpnare att dra ut i strid med.

Det positiva med politik är att dess beslut aldrig gäller längre än tills dess att de förändras. Vad jag skulle hoppas av en borgerlig regering är en formlig reduktion vad beträffar professorsexpansionen vid svenska universitet och högskolor. Som det blivit idag är professors namn på något sätt liktydigt med en pajas. Något måste därför göras.