fredag, augusti 31, 2007

Varför är det så svårt att ifrågasätta forskningen?

Semestrarna har tagit slut. Många som gått och hållit tillbaka vreden under sommarledigheten är tillbaka i gammal god form. Skrev häromveckan om Bo Rothstein, "the lonesome cowboy" och hans otillfredsställelse med tillståndet inom den akademiska världen.

Han har nu fått mothugg av sin kanske främste vedersakare. Ifråga om allmänt vetenskaplig hederlighet råder milsvid skillnad mellan Eva Lundgren och Bo Rothstein. Media kommer dock att gilla upplägget-dramaturgin. Det feministiska offret mot den akademiske patriarken. Fortsättning följer garanterat.

För egen del har jag reagerat på den här debatten utifrån ett annat perspektiv. Nämligen, varför är det så svårt att ifrågasätta forskningen? Det talas vackert om forskningens frihet, möjlighet att utbyta idéer och kritik, horisontella organisationer och framtagande av ny kunskap. I verkligheten frodas vid akademierna inte sällan narcissism och vendettor av ganska obehagligt slag. Gud nåde den som ifrågasätter fel person.

Speciellt verkar det här gälla kvinnliga forskare, men fenomenet sträcker sig även långt in i mansleden. Vetenskapen har övertagit kyrkans forna roll. Kritiker blir kättare. I längden är detta ohållbart och leder bara till att universiteten utvecklas till skyddade verkstäder. Men utan bråkstakar och rabulister kommer vi ingenstans.

Efterlyses alltså: högre i tak på det vetenskapliga samtalet.

tisdag, augusti 28, 2007

Slutet för den borgerliga offentligheten

Förra veckans stora snackis var vad det kommer att innebära att Norrbottens två största dagstidningar får samma ägare. Kommer NSD och Norrbottens-Kuriren att som hittills fortsätta att konkurrera om läsarna med olika politisk färg på ledarsidorna som främsta säljargument? Eller kommer två tidningar att bli en på sikt?

Mycket talar för det sistnämnda även om exempel finns om att inga fusioner blir följden när ägaren blir gemensam. Därtill kan läggas att det finns många sossekramare häruppe som vill fortsätta läsa husbondens röst i form av påbud som går ut från rörelsens innersta. Vad jag menar är att borgerliga ledarsidor rent kvalitativt är överlägsna socialistiska diton.

Norrbottens-Kurirens högste chef skjuter i vanlig ordning mygg med haubits, och avfärdar de som han menar argumenterar i konspiratorisk riktning när de säger att i framtiden kommer det bara att finnas en stor dagstidning i Norrbotten. Ingen dold agenda här alltså. Men vad är argumentet mot att inte denna utveckling kommer att förverkligas? Att det spelas med öppna kort? Knappast.

Knäckfrågan är snarare om det finns ett intresse hos en ägare att hålla sig med ledarsidor av olika politisk kulör. Som jag ser det råder inte detta förhållande. Att en tidning går i graven av de två eller båda går upp i en ny torde bli den logiska konsekvensen med en gemensam ägare. Sedan går det ju givetvis att diskutera vidare huruvida grunden för den "borgerliga offentligheten" ryckts undan i och med de senaste tio-femton årens kommunikationsrevolution.

Kanske är det där vi ska börja. Läs Habermas bok.

lördag, augusti 25, 2007

Friidrotts-VM igång

Sent i går kväll/natt drog friidrotts-VM igång. För Sveriges kanske största hopp Carolina Klüft började det bra, personliga rekord i de inledande grenarna och vittring på Europarekordet.

Att Klüft tar medalj om inga olyckor inträffar får nog anses klart. Andra kandidater är Stefan Holm, Susanna Kallur, Johan Wissman och Mustafa Mohamed. Den sistnämnde är svensk långdistanslöpnings första stjärna sedan Gärderud. Tidigare i sommar knäckte han dennes klassiska svenska rekord från OS i Montreal 1976.

Inatt avgjordes också herrarnas maraton, med kenyansk seger. Många löpare hade det tungt i värmen och ett antal kollapsade. Ingen svensk ställde upp, vilket säger något om tillståndet inom grenen på hemmaplan. Vi kunde ändå glädjas åt ålandsfödde Janne Holmén som sprang in som nia i den hårda konkurrensen.

torsdag, augusti 23, 2007

Rothsteins väg mot rättshaverismen

Många fick nog morgonkaffet i vrångstrupen när de fick läsa Bo Rothsteins förslag om att lägga ned Uppsala Universitet igår på DN Debatt. Som någon skrev ska väl utspelet inte tas på allvar, utan betraktas som ett retoriskt trick.

Ändå kan det vara värt att fundera över Rothstein som debattör. Som sådan är han nästan alltid en frisk fläkt, men med åren har jag alltmer kommit att undra över om hans frånvaro av lojaliteter åt några håll överhuvudtaget är en belastning för honom. Tidigare i våras ondgjorde sig Rothstein över hur vissa journalister använde sig av forskningsresultat som han menade var framtagna av honom själv. Svenska journalistförbundets yrkesetiska nämnd friade Karin Bojs på DN som var en av Rothsteins måltavlor bland annat med motiveringen att återgivningen av forskningsresultaten byggde läsning av de vetenskapliga arbetena (som inte var Rothsteins egna).

Det kan nog vara en korrekt tolkning, för Rothstein är ingen forskare i världklass. Däremot så "selv nok", som bara en nordbo kan bli. Jag vet också att Göteborgsstatsvetarna gillar att se på sig själva ensamma cowboys som rider mot solnedgången. Men den cowboy det här är fråga om har barrikaderat sig och skjuter vilt mot allt som rör sig. Han har också tidigare uttalat sig kritiskt mot Uppsala Universitet och menat att detta ligger i "Sydnorrland". Precis som vi häruppe är ursprunget till de problem upsaliensarna inte förmår hantera själva.

Ifråga om fallen med rektorn som tog två olydiga professorer i örat och sociologiprofessorn Eva Lundgren har jag inget att invända mot Rothstein. Här skulle han behöva mer stöd från mera räddhågsna kollegor. Till exempel statsvetaren Jörgen Hermansson i Uppsala som presterade en utmärkt granskning av Lundgrens forskning men var för feg för att rekommendera avpolletering av den sistnämnda.

söndag, augusti 19, 2007

Norrbottens främste författare?

Det är lite svårt att avgränsa regioner ibland. I synnerhet för de som inte vill röra med sig begrepp som bygd till förmån större sammanslagna områden. För det är ju trots allt så att i Sverige har vi en svag regional tradition. Inte minst gäller detta den nordligaste landsändan.

Norrbottens län inrättades 181o med motiveringen att underlätta utvecklingen och administrationen av det vidsträckta området. Umeå landshövdingedöme delades och den nya residensstaden blev till en början Piteå. Vad många inte vet är att beslutet fattades av dåvarande envåldskungen och upplyste despoten Gustav IV Adolf tvärtemot rekommendationer från sin regering samt kammarkollegiet och statskontoret.

Norrbottens län är alltså att betrakta som rätt märklig konstruktion, något som därtill förstärks av det faktum att något landskap med samma namn inte existerar officiellt. Ändå talas det om speciella norrbottensförfattare. Det finns en bra sida i ämnet med utdrag från olika verk av dessa. Men man får lätt uppfattningen att det rör sig om författare från Norrbotten snarare än skribenter som har eller har haft en verksamhet i regionen. Ett undantag utgör Bengt Pohjanen.

Pohjanen hämtar råmaterial till sitt författarskap ur den bygd som benämnes Tornedalen. I ett större sammanhang sett har väl Pohjanen inte lyckats särskilt bra, kanske för att han har en tendens att ta i alldeles för mycket. Om han har hittat hem nu med sin självbiografi där han sägs befästa "sin ställning som Norrbottens främste författare" låter jag vara osagt. Till vardags skriver han i alla fall krönikor i Haparandabladet.

Det här med att samla författare under beteckningar endast med vaga förankringar i verkligheten anser jag är en rätt dödfödd verksamhet. Jag har till exempel svårt att se Eyvind Johnson som speciellt representativ för Norrbotten. Hans böcker är mera idéorienterade och i den mån de alls handlar om regionen rör de Boden med omnejd och uppbrott och utveckling därifrån.

Försöken att kategorisera speciella norrbottensförfattare bör således uppges. Regionbegreppet lär för övrigt inte existera länge till, vilket inte torde sörjas av andra än de som ständigt uppehåller sig vid stortänk på livets alla områden.

torsdag, augusti 16, 2007

Alltid ett pyramidspel - på kort sikt

Det har varit svajigt på börsen länge nu, faktiskt ända sedan i februari. Så de senaste veckornas negativa trend borde inte komma som överraskning för någon. Raset under sensommaren har dock av allt att döma drivits på av kreditoro i USA.

För det är ju nämligen så att evig uppgång aldrig består. Förr eller senare planar kurvorna ut på finans- och fastighetsmarknaderna - eller desto vanligare - dyker nedåt. Därför är dylika verksamheter alltid pyramidspel i det korta perspektivet.

Ett hjälpmedel, kanske det bästa, för att förutsäga nedgångar på värdepappersmarknaderna är Keynes-Minskys finansiella instabilitetshypotes. Detta säger att det finns en gräns för värdeökningarna som infaller då låntagarna inte längre har råd att betala räntorna. Hur låg räntesatsen än är och hur liten kontantinsatsen än behöver vara när man lägger upp sitt lån så kommer det alltid till en punkt då pengarna tar slut. Något sådant sker just nu i USA, i vilken omfattning är inte klart ännu. Till detta kommer att räntan följer prisutvecklingen-inflationen. Därför har en del ekonomer börjat prata om räntebanan, dvs. om utlovade räntehöjningar.

I detta till synes upprepade kretslopp är det viktigt med fullständig information. Vid finanskrisen 1990 miste Sverige sin oskuld som nyblivet litet land i en öppen ekonomi där den internationella marknadens utveckling betydde mer än i det slutna folkhemsriket. I samband med IT-kraschen i början av 2000-talet skedde samma sak inom en bransch vars potential kraftigt överskattats.

För de som intresserar sig för börsrörelser så gives nu köptillfällen och även möjligheter till att tjäna pengar på nedgången om man försäkrat sig mot denna. Bostadspriserna lär fortfarande vara på väg upp i landet, men detta kan ändras hastigt om oron fortsätter. De som av en eller annan anledning måste sälja sin nyinvesterade bostad kan få anledning till besvikelse om problemen på finansmarknaden visar sig bära inom sig en fastighetsbubbla.

söndag, augusti 05, 2007

Ett välkommet utspel

Nyutnämnde universitetskanslern Anders Flodström gör sig idag till talesman för utbildningsministerns visioner om svenska universitet i världsklass. Inte mer än fem ska det få finnas i syfte att uppnå den kritiska massa som erfordras för detta ändamål. Master- och doktorandstudierna ska förläggas vid dessa medan högskolorna får ta hand om grundutbildningarna.

Det blir inte lätt att genomföra de här tankarna. Vid de unga akademierna lär regionala företrädare backa upp den position dessa tilldelats under tio-femton års tid av vidlyftig och föga verklighetsförankrad utbildningspolitik. Ingenting är omöjligt men tankarna går onekligen till hur det skulle vara att vända en oljetanker.

Särskilt svårt lär det bli att hantera det faktum att de campus som byggts upp runt om i landet kanske inte kommer att fylla den funktion de ursprungligen var tänkta för. På något sätt fick de fungera som ersättning för regementsnedläggningarna, dock utan att svara mot något egentligt behov. De nya högskolorna blev snarare avstjälpningsplatser för karriärister av allehanda slag som varken passade in vid de etablerade lärosätena eller tyckte det var för ansträngande att satsa på att bli bra gymnasielärare. Till detta ska läggas en stor massa från mycket kompetenta personer till inget annat än sysselsatta studenter och lärare.

"Rör inte vårt universitet" läste jag på ett 1-majplakat i våras. Så långt har det alltså gått att högre utbildning för en del är en alltigenom politisk angelägenhet. Ändå bör vi erinra oss att akademierna har en tredje uppgift vid sidan av utbildning och forskning. Förhoppningen framgent är att utbildningspolitiken återfinner sin forna roll istället för att förkorta vuxendomen för ytterligare en generation.