lördag, december 29, 2007

En fortsättning i gammal självgod stil

Norrbottens-Kuriren ska få en ny chef uppmärksammade jag i ett inlägg tidigare. Det är ju så att de journalister som är sämst på att skriva på sin tidning förmodligen förr eller senare blir chefer. Det gäller överhuvudtaget många som vill klättra lite högre på karriärstegen.

Det går att fråga sig det är så bra start att gå ut och glida på sanningen redan innan man börjat på det nya jobbet. Såvitt jag vet var det den lilla varianten av guldspaden två av tidningens medarbete fick (den ena av dem jobbar på Dagens Industri idag). En annan medarbetare som fått stora journalistpriset tidigare har jag heller inte sett till på tidningen sedan en tid.

Frågan är väl helt enkelt om det går att tillmäta ens något av det som skrivs idag av blivande "VD:n" något värde. Det enda som tycks stå klart är att det blir en fortsättning i gammal självgod stil från tidningsledningens sida. Dialogen uteblir därmed, och läsarna får fortsätta betrakta blaskans skribenter flygande i det blå.

Godkänt åt Larsson-Birros Strindbergstolkning

TV har visat en tvådelarsserie om Strindbergs liv före hans litterära genombrott. Programmen var påkostade, det märktes. Miljöerna skådespelarna rörde sig i var högst autentiska. Detsamma gällde kostymerna, språket och tidsandan i största allmänhet.

Lite märkligt var det dock att uppleva för många händelser förlagda till samma år, 1879. Till exempel inträffade kravallerna kring Karl XII-statyns avtäckning 1868. Detsamma gällde Strindbergs läkarstudier som pågick vid ungefär samma tid. Men det är väl sådant här som kallas konstnärlig frihet, att lägga om fakta, tillåtet om det göres på ett professionellt sätt.

Annars är väl Peter Birro ingen större stjärna på området manusförfattande. Faktum är att det han och hans bror presterar är föga originellt. Det gäller även mycket av det som kom fram i serien. Gör det bättre själv då? Ja, visst. Visst är det bättre att det görs någonting alls om vår främste författare än ingenting. Men när det gäller pojkarna Birro verkar det mest handla om att de släppts fram av vänstern som påtänkta representanter för en progressiv klass i samhället, invandrarna.

Det leder oss över på Strindbergs politiska uppfattningar omkring 1880, som var minst sagt radikala. Tio år senare, under inflytande av Nietzsches idéer om övermänniskan, föraktar han de lägre samhällsklasserna, tydligt uttryckt i romanen I havsbandet. Ytterligare tio år senare har han återvänt till någon form av barnatro i flera odödliga teateruppsättningar, bara för att 1910 en sista gång gå till storms mot etablissemanget i den strid som fått namnet Strindbergsfejden.

Stig Larssons regi drar upp betyget till godkänt för denna Strindbergstolkning. Manuset ger dock inte rättvisa åt en så komplex person som det handlar om. Kanske var helt enkelt ämnet för svårt, en längre serie hade varit nödvändig. Vilken svensk författare hade mäktat med denna uppgift?

söndag, december 23, 2007

Risken finns

Det år som går mot sitt slut innebar det totala genombrottet för klimatförändringarna som politiskt problem. För första gången på länge är det kanske inte fattiga och utslagna i första hand som det ska tänkas på vid julklappsinköpen. Nej, nu är det fråga om skuldbeläggning av konsumtion på grund av vilken klimatpåverkan klapparna har.

I den rörelse som börjar växa fram, och som i god politisk korrekt stil har klar vänsterkantring, börjar det dyka upp fler och fler profeter. Ni vet sådana som likt bibelförfattaren Jesaja förutsåg Messias framträdande långt i förväg. I en DN-debattare häromveckan avhandlades sorkens återkomst, med allt vad det ska föra med sig av nya hälsohot. Precis som om vi inte hade nog av den varan redan.

På något sätt är det typiskt att lanseringen olika typer av hot och helvetesscenarion emanerar från det svenska lärosäte som är beläget i den mest lutherska regionen av landet. Jag såg förresten ett program från Umeå Universitet på SVT24 tidigare i veckan angående hundraårsminnet av Linnés födelse. En farbror i vilken jag inte kunde se något annat än en äldre folkskollärare men tydligen behängd med professors titel, berättade om universalsnillets gärning på ett underhållande sätt. Många i publiken skrattade. Men frågan blir ändå: hur långt kommer man med ett trevligt intryck för att bli professor idag? En bit tydligen.

Det finns knappast någon efterfrågan på någon stor övergripande filosofi för att styra om folks konsumtionsmönster. För mig är julen snarare en flaskhals i ekonomin vid årets mörkaste tid. Dagarna före dopparedan är de mest stirrigaste och stressiga på hela året. Själva julafton sker urladdningen, på många håll med mindre positiva konsekvenser. Det är inte få som reser utomlands vid högtiden nuförtiden, mycket tack vare att det finns människor från andra kulturer och religioner som ställer upp när firare av den kristna julen vill vara lediga. Om det blev lite mindre ståhej kring julfirandet skulle det inte skada,. Varför alls koncentrera så mycket uppmärksamhet till en enda dag exempelvis. Julen varar ju ända till fastan eller påska som det heter i visan. Som alternativ till tvångskonsumtionen skulle jag vilja lansera strategisk konsumtion. Handla det ni behöver så slipper det komma surt efteråt också.

söndag, december 16, 2007

Skärrad redaktör

Norrbottens-Kurirens blivande ansvarige utgivare citerar en lokal poet i sin lördagskrönika. Denne har ondgjort sig över innehållet i en bilaga i tidningen. Förutom att det måste anses tveksamt huruvida det är tillåtet att citera till tidningsredaktionen insända inlägg istället för att publicera dem, så tyder agerandet på en viss obalans hos redaktören.

Även jag har reagerat på det som brukar stå i bilagan "Hemmavid", fast utifrån ett annat perspektiv än Peo Rask. Vad består egentligen det intressanta i att vissa får visa upp sina hem? Har inte detta lite av borgarklassens diskreta charm över sig eftersom man väl knappast får läsa om hur någon trebarnsfamilj på Hertsön har det hos sig. Vi som inte nått eller vill nå upp till de präktiga ideal Kuriren förmedlar, är vi sämre på något sätt?

Det här fäster uppmärksamheten på vad som håller på att hända inom medieklimatet i Norrbotten. Saknas det kompetent folk till ledningen av den tidning som håller på att ta form i regionen? NSD:s ansvarige utgivare citerade igår en ilsken kritik mot att hans tidning ska ha "sålt sin själ". Vad det handlar här är besvikelse över, som redaktören skriver, att "tidningarna är inte längre ideologiska kamporgan för någon åsiktsinriktning".

En dagstidning är nog vad vi får i Norrbotten i framtiden. Frågan är om det blir en ledarsida (oberoende liberal) eller två (en moderat och en socialdemokratisk) i den. Ett annat alternativ vore fyra mindre tidningar med utgivning i för regionen relevanta bygder samlade under samma paraply inte olikt tidningsutgivningen i Dalarna.

fredag, december 14, 2007

Mycket märkliga påverkansvägar

Ganska snart efter valförlusten la norrbottenssossarna sig till med en märklig taktik. De började uppmana folk att gå på de två borgerliga riksdagsledamöterna från valkretsen med sitt missnöje. Upplysningsvis kan sägas att inte mindre än sex ledamöter från Norrbotten är s-märkta. Till detta kommer ett mandat vardera till vänsterpartiet och miljöpartiet. 8-2 till vänsterblocket alltså.

Ändå ska kritiska till regeringspolitiken vända sig till Stefan Tornberg och Krister Hammarbergh. Jag förstår inte alls hur den regionala s-ledningen resonerar. Kan det möjligen vara så att bristen på egna idéer motiverar sådana ageranden? I så fall borde de som röstade på sossarna i valet ställa sig frågan vilka som företräder dem. En drös nollor?

onsdag, december 12, 2007

Vi kan det här nu

En av den västra sidan av Torne älvdals mest kända författare tar idag till orda på Norrländskans kultursida. Texten är en blandning av fakta och fiktion. Officiellt är syftet med den några reflektioner på ett debattinlägg några dagar tidigare; närmare sanningen ligger emellertid att Bengt Pohjanen vill göra reklam för sin bok om korpelarörelsen.

Historien om korpelanerna och dess ledare utspelade sig i en orolig tid. När Pohjanens teaterpjäs skulle uppföras på Norrbottensteatern fick den extra publicitet av något som sades vara ett bombhot. Men visst är detta kanske än idag ett känsligt ämne för vissa. Jag minns när jag läste en kurs i historia om väckelser bland annat i Norrbotten och när en kvinna från de korpelanska trakterna i viskande ton talade om för oss studenter att det här fick man inte tala om. Personen ifråga var själv lärare och visst svägerska till nämnde Pohjanen.

Jag tror knappast någon ur dagens ungdoms- och medelåldersgeneration med anknytning till dessa händelser på 30-talet resonerar så längre. Det hela är genomkört nu, tillhör visserligen historieämnet, men är knappast något att ägna någon större uppmärksamhet längre. Att det finns författare som inte själv vill gå vidare och ser det som en del av sitt levebröd är bara tragiskt.

lördag, december 08, 2007

Biståndets bedrägliga metaforer

Frågan är väl om det finns någon godare handling än att ge till sämre bemedlade. Följaktligen är biståndsarbete något av det mest behjärtansvärda man kan ägna sig åt. Att avsätta pengar till utvecklingsländers förkovran är inte något som går att ifrågasätta obestraffat. Problemet är bara att biståndspengar sällan leder till just det de är avsedda för, dvs. utveckling.

Beroende på politisk hemvist talas det om endera om tillväxt eller utveckling. Att fattigdomen ska minska är dock målsättningen oavsett ideologisk inställning. Också inom industriländer finns det områden i behov av utveckling eller tillväxtbefrämjande åtgärder även om fattigdomen där inte är en existerade realitet. På så vis möts det lokala och det globala.

Övre Norrland är en sådan region. Genom åren har åtskilliga mängder med bistånd förklätt till stödpolitik pytsats ut där, utan någon egentlig effekt utöver konstgjord andning. Samma förhållande gäller många utvecklingsländer. Forskaren Lennart Ohlsson har därtill funnit att transportstödet till basindustrierna i Norrland har en konserverade effekt på näringsstrukturen där.

Det börjar bli allt svårare att finna empiriska belägg för bidragspolitikens positiva inverkan på ekonomin. Det enda som kan hålla den vid liv är vackra metaforsprängda tal. Vackra ord förmedlade av politiker eller kryptopolitiker som arbetar i tidsbegränsade projekt. När pengarna är slut hoppas det över till ett nytt projekt, med nytt namn och nya pengar på samma gång som samma personer dyker upp igen i dessa gång på gång. Den som under ett sådant system tycker sig leva ett fritt och utvecklande liv är bedragen.

söndag, december 02, 2007

En käftsmäll mitt i 90-talet

PJ Anders Linder skriver idag om svaghetens moral. Det var Dick Erixon som myntade uttrycket i slutet av 90-talet. Hans essäuppsats är inte bara en käftsmäll mot den mentalitet som rådde just då, utan också en driven argumentering underifrån mot den svenska socialstat som tagit form under årtionden.

Denna har gjort de svenska medborgarna till ansvarslösa, på krav befriade klienter istället för individer och människor med äganderätt till den egna förmågan. Det finns inga svaga, offer eller förlorare menar Erixon. Alla kan göra en insats utifrån sina förutsättningar. Och alla kan förmodligen också skilja mellan arbeten av terapeutisk karaktär och riktiga jobb.

Den svenska socialstaten nådde förmodligen sin kulmen någon gång omkring millenieskiftet. Därför kan det inte vara fel att avrusta den på verksamheter knutna till yrken som arbetsterapeuter, psykoterapeuter och dietister, kort sagt sysselsättningar som på det stora hela taget fungerar som ersättning för civilsamhälleliga aktiviteter.

För att använda ett vanligt vänsterargument så kommer mäktiga intressen att motarbeta detta. I och med att gråterskan är en institution i vår socialstat så kommer det att handla om en utmaning mot det allra starkaste av intressen - det egna.

tisdag, november 27, 2007

Ska kultur utveckla eller bekräfta?

Förre succéförfattaren Mikael Niemi slår ett slag för den regionala kulturella identiteten på NSD:s kultursida. Trots att det blir mer och mer svårt att hävda att det skulle finnas något specifikt "norrbottniskt", så fullföljer Niemi en tradition som mera går ut på att ta i så man nästan spricker och förneka ens mera genuina bakgrund. I artikeln talas visserligen om "hopkok" av olika bygder i Norrbotten. Men att mera konkret tala om vad det innebär att vara kalixdaling, tornedaling, malmfältsbo, pitedaling, luledaling eller same verkar inte bekomma Niemi. Det är synd eftersom bygden sannolikt betyder mer för de som bor inom regionen.

Detta leder oss över på frågan om kultur ska bekräfta eller utveckla. Regioninstitutionen framför andra, Norrbottensteatern, har mer eller mindre börjat gå mot sotdöden. Länge gick det bra med uppsättningar av dramatiker med vänsterbakgrund och anti-Stockholmsetablissemangsattityden. Vi kan det nu. Socialismen är död och kulturlivet i huvudstaden varken lika främmande eller bättre än allt annat numera. Förutsättningarna för att utvecklas på egen hand utan någon särskild regionteater är bättre än någonsin idag.

Vill Niemi och andra fortsätta och hävda att det existerar en norrbottnisk identitet så inte mig emot. Trots allt är det ju en födkrok att ägna sig åt dylikt. Mycket intressantare vore emellertid om fokus kunde sättas på kommunernas specialisering på kulturområdet. I annat fall blir identiteten hos många i nordligaste Sverige inte mycket mer än redan ingrodda föreställningar om hur folk är där.

lördag, november 24, 2007

Danskt och franskt

I Danmark har det nyligen hållits val till folketinget, och snart är det dags för folkomröstning om euron som man förhandlade bort i samband Maastrichtavtalet som underkändes av väljarna. Det danska, och för all del även det brittiska, förhållningssättet till EU borde ha lett till efterföljd i Sverige som ju också sade nej till euron. Dock efter att först ha sagt ja i omröstningen om EU på 90-talet där euron ingick i det som det röstades om. Med andra ord, det är inte som en del tycks hävda, att den danska självständigheten är illusorisk och den svenska förhandlingsbar. Den svenska hållningen antar snarare vingelpetterns kännemärken medan Danmark ifråga om euron har intagit en mera konsekvent linje.

Efter president Sarkozys hårdare tag mot glassiga statliga pensionsavtal har det återigen rått revolutionsstämning i Frankrike. Hörde jag verkligen rätt? I pension vid femtio års ålder? Då har ju folk knappt fått läsglasögon. Sverige med sin delvis oreformerade offentliga sektor ter sig i sammanhanget nyss förnyad. Den franske premiärministern har varit i Sverige för att lära av vad vi åstadkommit här. Sådant är positivt att höra, inte minst mot bakgrund av att Sverige genom århundradena gått i franska fotspår vad beträffar politisk utveckling. Nu går våra idéer på export.

onsdag, november 21, 2007

Kärnkraftsutbyggnad åter aktuell

I takt med att isar och glaciärer verkar smälta hastigt har åter kärnkraftens roll som energikälla aktualiserats. Redan idag är det ju så att den tillsammans med vattenkraften står för nästan all elproduktion i landet. Den skulle således kunna ha större betydelse på energiområdet som ersättning för koldioxiddrivande olja, kol och gas såväl internationellt som nationellt.

Det parti som för närvarande lägger hinder ivägen för en ny energiuppgörelse inom regeringen är centern, som visserligen sagt ja till kraftkällan men nej till mera utbyggnad. Jag skrev 1995 en uppsats om kärnkraften som lösning på ett numera pragmatiskt problem, växthuseffekten som den hade börjat kallas då, långt bortom högstämda tal och ideologier. På seminariet satt två pitepiltar och ömsom skällde, ömsom knackade i varandra. I sin gemensamma ilska över att få träffa på någon inom pendelavstånd från brolyset som inte tyckte som de gjorde hemma, lade den ena moraliska aspekter på mitt resonemang, medan den andra inte kunde acceptera någon som stack ut.

Framtiden visade emellertid att jag fick rätt. Idag är vi långt från 70-talets vanföreställningar om att en härdsmälta kan gå genom hela jorden och medvetet infantiliserad information. Att använda sig av kärnkraft är idag inte farligare än att flyga. Det måste dock ställas hårda krav på säkerheten. Vilka länder som helst kan förmodligen inte ägna sig åt energiproduktion medels kärnklyvning. Avfallsfrågan är förvisso inte löst, men heller inte ett omöjligt projekt. De böcker i ämnet statsvetenskap om en av de största politiska frågorna någonsin i Sverige framstår idag som trötta parentetiska konstateranden undantaget möjligen Jörgen Westerståhl och Folke Johanssons framsynta inlägg i debatten. Dessa ska ha heder för detta, eftersom kärnkraftsfrågan förmodligen aldrig var riktigt politisk.

lördag, november 17, 2007

Det sjunkande skeppet

Från slutet av 80-talet finns en bild av dåvarande statsministern Ingvar Carlsson i sällskap med Östtysklands näst siste president Erich Honecker. Framför soldatleden visade Honecker upp ett fullständigt obesvärat sätt, skrattande, medan Carlsson ser ut som om han bär hela världens bekymmer på sina axlar. Om det var situationen den svenske statsministern befann sig i, eller om det var problemen på hemmaplan i form av det interna bråket i hans eget parti benämnt Rosornas krig, som ska till som förklaring till Ingvar Carlssons min, förblir en gåta. Däremot var den svenske socialisten på besök i DDR medveten om vad som pågick. Det var inte Honecker.

I en fullständigt sanslöst självupptagen och navelskådande spalt i sin tidning, hävdar Norrbottens-Kurirens redaktionschef idag att priserna regnar över hans medarbetare. Först och främst är det kulturredaktören, som knappt uttryckt en åsikt utöver att förra kulturministern tillhör extremhögern, som hyllas. Hon har fått ett pris av något som heter Norrbottensakademien, en institution instiftad av misslyckade bankdirektören Björn Wahlström. Sedan räknas några andra pristagare upp utan att utmärkelserna definieras särskilt noga eller närmare. Inte heller någonting om var en del av de belönade journalisterna håller till nuförtiden, ty i tidningen syns de inte.

Nåja, det här med priser och utmärkelser ska vi väl inte ta för allvarligt. Dock däremot att stalinismen är på frammarsch i Norrbotten. Faktiskt går det att tala om en nystalinism för närvarande. Innehållet är utbytt men uttrycksformerna desamma. Och precis som Honecker förstår inte redaktionsledningen på Kuriren att de håller på att gräva sin egen grav med den lilla (inte stora) guldspade två reportrar hämtade hem i något tidningen skildrade som OS-vinster minst. Föremålet för deras reportage, Obol-Bo Johansson, gäckar dock fortfarande omgivningen. Och många är de som väntar på sina pengar medan de grävande journalisterna speglar sig själva i sina guldspadar.

Under tiden fortsätter också Verklighetens center i Voullerim sin verksamhet, till skada för många som bor där, nu sist riksbekanta trädgårdsmästaren Heide Krönlein som väljer att flytta från orten på grund av trakasserier. I en region där det värsta som kan ske är att sticka ut och ifrågasätta kunde denna sekt etablera sig, mitt framför de dimmiga ögonen på de lokala medieföreträdarna. Bedriften ifråga är sannerligen värd en guldkalkon. Och hittar någon journalist från riksmedia Bo Johansson under-cover någonstans i Norrbotten, ja då är fiaskot som det heter fullbordat. Ett ljus i mörkret är emellertid att de båda tidningarna i det län som förmodligen är under avveckling är på väg att gå ihop. Om denna får beteckningen politisk liberal, ja då finns det hopp för framtiden.

onsdag, november 14, 2007

Är utbildning rentav farlig?

Svenskans ledarblogg idag skriver Per Gudmundson om problemet med att de som väljer våldet som lösning på politiska frågor inte sällan har hög utbildning. Det förhåller ju sig nämligen så att rekryteringen av attentatsmän för olika ändamål inte alls särskilt ofta sker i Koranskolor. Istället är det rätt ofta folk med universitetsbakgrund som påtar sig dylika uppgifter.

Något jag kommer att tänka på i anslutning till detta, utan att för den skull försöka dra några paralleller i övrigt, är hur svenska studenter också kan förändras i kontakten med högre utbildning. Hur många är inte det av kvinnligt kön som "kommit ut" som feminister efter examen.

Givetvis vore det fel att påstå att högre utbildning per definition sätter griller i huvudet på en del. Men ändå: har inte institutionerna ett visst ansvar för vad de producerar i slutändan? Att fundera över vore kanske om vetenskapen alla gånger är så fristående från religionen.

lördag, november 10, 2007

Debatten som inte borde ha funnits

Göran Skytte fäster idag uppmärksamheten på uppståndelsen kring de som köpt "svarta tjänster". Han är inne på att det mera handlar om ett ensidigt påhopp på den ena aktören i uppgörelserna. Den som säljer tjänster går så att säga fri från mediedrevet.

Det här är lite märkligt, men så blir det när debatten nödvändigtvis måste målas i bjärta färger. The good guy against the evil. Ingenting om den som utför svartjobben, han eller hon är bara ett anonymt offer. Som Skytte mycket riktigt påpekar betalar denne ingen skatt medan köparen konsumerar av redan skattade pengar. Måltavlan borde vara svartjobbaren således.

Lagen om hushållsnära tjänster kan möjligen vrida fokus bort från denna diskussion. Nya jobb skapas åt de som förmodligen ändå inte blir särskilt rika men i alla fall övergår till att bli vitjobbare. Tänk om arbetarrörelsen i tid insett att serviceyrken kan vara en progressiv kraft att räkna med. Då hade den här debatten aldrig uppstått.

torsdag, november 08, 2007

Sociala företag

Var på en konferens om sociala företag. Att sådana kan bespara samhället såväl stora ekonomiska resurser som stort mänskligt lidande står helt klart.

Det finns några sådana i mitt närområde. Så gott som alla som kommit i kontakt med dem verkar har något positivt att säga. Ofta handlar det om personer som befunnit sig på absoluta botten på ett eller annat sätt.

Dessa får chansen att arbeta sig upp i företagskooperativets form på frivillig väg, vilket innebär att den egna växtkraften tilldelas en speciell roll. Tvångsvård i olika skepnader lyser med sin frånvaro, vilket kan förklara att jag inte såg några representanter för psykiatrin där. Däremot företrädare för RSMH och Schizofreniförbundet.

Det var också paneldebatt mellan företrädare för myndigheter, politik och organisationer. Inte för att det kom så mycket ut av denna, men intresset var det inget fel på. Som utomstående iakttagare måste jag ändå notera vilket glapp det är mellan idé och verklighet i de här sammanhangen. Det är med andra ord eldsjälarna som driver det hela framåt. Utan dem blir det nämligen ingenting av den sociala företagsamheten.

måndag, november 05, 2007

Planetstormar i inlandet

En författarinna bördig från Kiruna har haft viss framgång med en bok om sektlivet på hennes hemort som nu blivit film. Tillsammans med andra drottningar (det kan finnas flera) inom genren har Åsa Larsson etablerat sig som ledande inom deckarskrivandet. Att lägga märke till är dock att på den manliga sidan finns det också stjärnor inom gebitet, men de kallas av någon anledning aldrig för deckarkungar. Kanske kan det bara finnas en sådan, och då blir det svårt att välja bland Nesser, Mårtensson, Mankell med flera.

Jag ska inte uttala mig om Åsa Larssons eventuella förmåga på området mer än att deckargenren i sig är av det lättare slaget. Det är inte speciellt svårt att skriva deckare; behärskar man hantverket att skriva och kan arbeta efter ett koncept kommer det mesta av sig självt. Sedan är det ju så att de råder konkurrens på marknaden. Vem som helst kan inte blir deckardrottning.

Ändå måste jag dröja något vid det sommarprogram Åsa Larsson förestod tidigare. Tror nämligen att detta var mest anonyma och utspädda ifråga om tilltal och innehåll jag någonsin hört. Behöver väl inte tillägga att jag bara lyssnade tio minuter?

torsdag, november 01, 2007

Ett skrämmande dokument

SVT har i två avsnitt visat program om Vladimir Putins väg till makten. Länge har det varit känt om dennes förflutna som KGB-officer, desto mindre om hans förhållande till Jurij Andropov, den siste ledare som med kraft agerade som traditionell sovjetisk politiker.

Många minns nog bilderna från nyårsafton 1999 när Boris Jeltsin lämnade över makten till sin "lärpojk" Putin. Den nyckfulle men dock liberalt orienterade Jeltsin har i efterhand visat sig stå för en helt annan politik än efterträdaren.

Det förvånar då inte mig ett dugg att Ryssland nu begränsar OSSE:s observationsarbete i samband med valet till duman. Den unga och sköra ryska demokratin håller på att strypas av en ledning som mera påminner om den som förevar under tsar- eller sovjettiden.

Rätt skrämmande var att se vilken misär folket levde i endast ett kort avstånd utanför överdådet i Moskva och Sankt Petersburg. Iakttagelsen att situationen där liknade förhållandena på Dostojevskijs tid var helt korrekt.

tisdag, oktober 30, 2007

Rätt tänkt, men vem bryr sig?

Professor Rothstein går till angrepp mot myndighetsraseriet. Kärnan i hans artikel är att den demokratiskt-parlamentariska styrkedjan går baklänges. Myndigheterna fungerar som ersättning för de politiska partierna, vars tjänstemän blir arbetslösa i takt med att partiväsendet sakta dör ut. Dessa talar om för folket vad de ska göra.

I sanning kloka ord, men frågan är om någon bryr sig. Rothstein måste vara en av landets debattörer med minst refuseringar på sitt konto. Baksidan av detta är att hans verksamhet av många inte tas för seriös. Det är på något sätt lite för mycket av underhållning över det hela. Vad som efterfrågas är väl inte mer av tyckare och kommentatorer, utan snarare de med praktiskt handlag och ideologiska målsättningar.

fredag, oktober 26, 2007

Spännande stämma

Moderaterna håller stämma i Gävle. Som det tunga partiet i regeringen är det intressant att avhöra debatterna och talen. På grund av att ledaren mera agerar som en lagansvarig går det hela till på ett ganska bra sätt.

Det har talats om en strid mellan gammalfalangen (liberalkonservativa) och nya moderater (socialkonservativa). De sistnämnda verkar emellertid ha initiativet. Men fortsätter kräftgången i opinonen kan förhållandet svänga till nästa stämma. Och då är inte moderaterna längre ett statsbärande parti.

Att enmansshowerna lyser med sin frånvaro framgick med tydlighet när förre statsministern i ett mellanstick på kanalen som sänder från stämman dök upp i rutan i en miljö som åtminstone av bakgrunden att döma var av herrgårdskaraktär. Vad hade han där att göra egentligen?

onsdag, oktober 24, 2007

Komedi i norr

SVT har inlett en satsning på regional kvällsunderhållning. I går var det dags för en släkting till mig och en gammal hockeyspelare att gästa programmet. Och eftersom också programledaren var pitepalt så gick det väl att står ut så där en fem minuter.

Det här med lokal mediebevakning är intressant. Samtidigt som uttrycket att all politik är lokal äger stor giltighet, så gäller det att vara försiktig med hanteringen av fenomenet i sig. För mig handlar inte det lokala om att agera åskådare, som de flesta av oss tvingas till ifråga om rikspolitiken. Nej, själva kärnan i lokalsamhället är att kunna åka in till centralorten i kommunen och stöta på minst en kommunpolitiker som har tid att stanna och prata.

TV och radio behövs således knappast för detta ändamål annat än för granskande uppgifter. Underhållning klarar vi oss definitivt utan. Den biten sköter lokalrevyerna på ett storartat sätt.

Noterar att regionens kunskapsborg Luleå Tekniska Universitet hamnar i absoluta botten på Högskoleverkets lista över studenternas jobblycka efter examen. Ett klart underbetyg till detta och även andra lärosätens ledningar som ser sig mera som företagsstyrelser än företrädare för utbildningsanstalter, med allt vad det innebär av begreppsanvändning och arvoderingar. Någon form av resultatansvar måste därför införas. Får inte studenterna jobb efter examen är det ett misslyckande. Detsamma gäller om forskningens kvalité inte håller måttet.

lördag, oktober 20, 2007

En händelse som ser ut som en tanke?

Lilla Överkalix, av kommunens domedagsprofeter dömd till utplåning om femtio år om befolkningsminskningen där fortsätter som hittills, hamnar i topp i fråga om företagstillväxt enligt studie från Upplysningscentralen och Företagarna. Enligt en annan studie framtagen av Svenskt Näringsliv som mätte företagsklimatet hamnar kommunen långt ner på Sverigelistan.

Förklaringen till de divergerande resultaten är att Företagarna och UC utgått från skillnaden mellan företagens bokslut 2005 och 2006. Expansionen i Malmfälten ska ha gynnat utvecklingen enligt den officiella versionen.

Mera faktiskt handlar det om att ett företag i kommunen med miljardomsättning men med huvudsaklig verksamhet i Luleå bättrat på siffrorna, samt att också Länstrafiken är förlagd till Överkalix. En händelse som ser ut som en tanke är dessutom att Företagarnas välbetalda VD Anna-Stina Nordmark Nilsson är bördig från just Överkalix.

fredag, oktober 19, 2007

Fördragets gökungar

EU har fått ett nytt fördrag, något som portugiserna kommer att känna sig stolta över eftersom dess namn lär få namn efter staden Lissabon. Vi har ju fått vänja oss vid att deklarationer medlemsstaterna förhandlat fram fått namn efter orter där de tagit form, en del kända sådana, andra mer eller mindre udda existenser okända för de flesta.

Nu ska fördraget ratificeras i parlamenten, något som bedömare inte menar ska stöta på problem. Det var svårt att få med alla länder på vagnen först men sedan gökungarna Italien och Polen fått särregler införda i deklationen löstes också detta.

Polens utveckling är intressant. Det var ju där kommunismens sammanbrott inleddes. I stort sätt under hela den sovjetiska ockupationen obstruerade polackerna mot förtrycket, mycket som en konsekvens av katolska kyrkans starka ställning i landet och individualistiskt sinnelag hos medborgarna.

På senare tid har reaktionära tendenser visat sig i Polen. Det talas om att prästerna börjar få mer makt och ett tyskhat som breder ut sig och tar sig uttryck i krav på oproportionerligt antal röster i ministerrådet.

Trist vore om det land som gick i bräschen för avvecklingen av Europas mest despotiska styre skulle börja agera sabotör för europeiskt samarbete.

söndag, oktober 14, 2007

Triangulering i kommunen

Måste erkänna att jag aldrig trodde det skulle kunna hända. Men nu har i alla fall sossarna i Luleå aviserat att de avser orientera sig mot mitten. Alla kommunala verksamheter utom vård, skola och omsorg ska läggas ut på entreprenad. Den liberala oppositionen jublar och utlovar stöd till det hela.

Lite märkligt är det förstås att ett parti med egen majoritet i fullmäktige tycker sig behöva göra denna helomvändning. Fast å andra sidan har kommunalrådet Petersen länge uppvisat liberala tendenser. Min egen gissning till att socialdemokraterna tillmötesgår de liberala kraven just nu är att Luleå kommun håller på att bli något av en driftkucku i övriga landet. Ett ställe där man lever i det förgångna och håller fast vid gamla lösningar.

Risken med omläggningen av politiken är att väljarna underkänner den och går åt vänster istället. Eller att de går högerut till de partier med längre erfarenhet av att förfäkta dylika idéer. Lyckas sossarna med balansgången att liberalisera kommunens verksamheter och samtidigt behålla väljarstödet torde vi ha ett unikt exempel på hur en enda person kan öka friheten för medborgarna. Lite oroväckande faktiskt.

fredag, oktober 12, 2007

Vårt största samhällsproblem?

Det talas ibland om samhällskontraktet mellan styrande och styrda, lanserat som tankemodell av filosofer som Thomas Hobbes och John Locke. Det finns också ett generationskontrakt mellan barn-ungdomar som växer upp med stöd av föräldrar och offentliga sektorn, medelålders som ger till dessa, och pensionärerna som förväntar sig att yngre generationer ska återgälda vad de fått av dem.

Det här fungerar inte längre menar Umeåforskaren Joachim Vogel. De äldre drar ifrån ekonomiskt och de yngre får allt sämre hälsa. Samtidigt lever de äldre allt längre och måste därmed försörjas av yngre som dessutom allt senare i livet inträder på arbetsmarknaden. Det säger sig självt att detta inte är en hållbar utveckling.

Därför lanserar jag härmed två rekommendationer: varför inte uppmuntra äldre att jobba längre än de gör nu? Vår nuvarande pensionsålder tar sin utgångpunkt i kejsartidens Tyskland då medellivslängden var betydligt kortare än idag. Man behöver inte jobba tills man dör, men lite längre skulle inte skada. Det är också dokumenterat att många äldre som skulle kunna jobba vid pensionen hamnar i en livskris och känner obehövliga. Att tagga ner långsamt borde bli något att se fram emot.

För det andra: idén om det livslånga lärandet måste ges en ny innebörd. Det är inte rimligt att detta ska bidra till att förlägga mångas inträde på arbetsmarknaden till trettioårsåldern. Kunskap kan inhämtas på andra ställen än på utbildningsanstalter.

lördag, oktober 06, 2007

Han som sa det va det

Idag beskärmar sig Norrbottens-Kurirens ledarskribent Bo Östman över "äldre oldboys i stadshuset". Att chefsstolarna i Luleå kommun besätts av ett par personer i sextioårsåldern är tydligen ett stort problem.

Däremot inte hans egen ålder som berättigar till folkpension. Tidigare sökte Kuriren en politisk chefredaktör eftersom det sades att Östman går i pension i sommar. Vilket han alltså ännu inte gjort. Den som jobbar efter sextiofem har att se fram emot en kraftig kassaförstärkning i pensionkuvertet, något att jämföra med de glassiga avtal politiker skaffat sig för vana att tillförhandla sig själva och som inte minst Östman uppmärksammat under många år.

Jag menar nu inte att de som vill jobba efter pensionsåldern inte ska få göra det. Men är det inte dags att börja fundera över vem och vad som ska komma efter Östman? Erfarenheter visar att när en person dominerat i vilket sammanhang det än vara månde, så kommer ingenting efter. Håller Kuriren på att ta död på sig själv som opinionsbildande kraft genom att låta en inlokaliserad förmåga hålla låda upp i överåren? Handlar det här om något mer än att man inte hittat rätt person?

måndag, oktober 01, 2007

Valet i gränslandet

Utgången av valet i Ukraina är inte klar ännu men Julia Timosjenko har utropat sig till segrare. Den sittande premiärministern Janukovitj har dock inte gett upp. Hans parti ser ut att bli det största men tillsammans med president Jusjtjenkos Vårt Ukraina verkar Timosjenko få majoritet.

Annars är den stora sprickan mellan den västvänliga axeln Jusjtjenko-Timosjenko och den östvänliga linjen företrädd av Viktor Janukovitj numera överbryggad. Den sistnämnde har åtminstone officiellt intagit en EU-positiv och Europavänlig hållning. Amerikanska PR- och valexperter ska ligga bakom sidbytet.

Om inte Ukraina längre är det gränsland som namnet på landet står för, vad är det då? Förmodligen något annat. Ett ställe där trianguleringsstrategin misslyckats. Janukovitj förvandling till en västvänlig politiker är ett desperat försök att behålla makten.

måndag, september 24, 2007

En mångordig krönika

Idag ges Linda Ylivaino, av Norrbottens-Kurirens lätt gubbsjuke ledarskribent utnämnd till politiskt stjärnskott, stort utrymme i tidningen att försvara sina hemresor från Stockholm för offentliga medel.

Särskilt mycket till argumentation för agerandet är det inte. Mera handlar det om egenhändigt utformat skryt om vilken viktig person hon är samt en del pajkastning. Vad den här flickan åstadkommit i sitt liv, och om hon någonsin haft sin försörjning utanför den med skatter bekostade sektorn, förblir okänt.

När man läser dylikt är det som att åter hamna på läge noll. Ännu en broiler som aldrig haft ett hederligt arbete. Ännu en yngre förmåga som slagit igenom, inte för det han eller hon uträttat, utan som politisk artist. Jag vill minnas att Ylivainio studerat i Umeå, medverkat som tyckare i TV-program före den nuvarande karriären. Men vad står människan egentligen för?

lördag, september 22, 2007

Oövervägt Littorin

Det som fick mest uppmärksamhet i regeringens budget var att en begränsning för deltidsarbetslöshet ska införas. Förslaget vittnar om dålig verklighetskontakt och spär på fördomarna om högerpolitik.

Hade Littorin och Borg varit lite klokare hade de tagit kontakt med fackföreningsrörelsen om detta. Deltidsarbetande är ingen grupp som belastar statsutgifterna särskilt mycket, och för många står inga andra anställningar till buds eftersom arbetsrättslagstiftningen lägger hinder i vägen.

Ska deltidsarbetslösa kunna klara sig själva utan understöd måste denna ändras. En lag om heltidsanställning vore därför önskvärd. I det korta perspektivet kan regeringen använda A-kassan till att öka arbetsutbudet och minska utanförskapet; i det långa loppet är detta ogörligt om man inte ger sig på ändringar i arbetsrätten. Det blir bara en halvmesyr av det hela annars.

Den nya moderaterna blir aldrig ett arbetarparti om fixeringen vid A-kasseförsämringar fortsätter. Det måste till en flexiblare arbetsrätt i kombination med dessa. I annat fall är risken överhängande att det bara blir fyra år vid makten, varefter en som det ser ut idag oreformerad socialdemokrati tar över igen utan nya lösningar på nya samhällsproblem.

onsdag, september 19, 2007

Den galne entreprenören

Eftersom det i Norrbotten finns en tradition av ständigt dåligt företagsklimat, brukar det ibland tas till manifestationer som syftar till att ändra på detta förhållande. En mentordag ska nu hållas på temat att entreprenören egentligen är ett missförstått geni, dvs. förklarad galen av omgivningen.

Det finns många goda viljor som slåss om utrymmet för att ta fram fler entreprenörer. ALMI, "företagskuvöser", universitetet, länsstyrelsen, kommuner och landsting, med flera. De enda som väl inte märks i denna hallelujakör är företagarna själva som arbetar i nätverk istället för i politiska projekt kommenderade ovanifrån.

Greppet att ställa en diagnos på entreprenören är att börja i fel ända av problemet. Som Kellgren sa äga man icke geni bara för det man är galen. Istället för att ta fram det negativa hos "patienten" borde vikten läggas vid originella idéer. Är det verkligen så farligt att sticka ut?

lördag, september 15, 2007

Har de lurat oss hela tiden?

Lagom till sommaren fick medierna ett riktigt brottsfall av internationellt säljande kaliber att gotta sig åt. Det hade alla ingredienser som en kriminalhistoria i den högre skolan brukar kunna leverera. Det var bara det att det utspelade sig i verkligheten.

Vad som till en början var ett mystiskt försvinnande utvecklades till något helt annat. Helt i strid med vad de flesta trodde i början, men mera i linje med vad statistiken säger om brott av dylik art så riktas nu misstankarna mot föräldrarna.

Om dessa stämmer har föräldrarna under lång tid legat steget före medierapporteringen, men till slut blivit upphunna av verkligheten. Man kan fråga sig varför det blivit så. Är det möjligen så att deras sociala bakgrund gjort omgivningen blind för hur det faktiskt kan förhålla sig? Kan läkare göra annat än gott är den fråga alltfler måste börja ställa sig.

söndag, september 09, 2007

När liberaler låter som kommunister

Lyssnade till debatten om psykiatrins framtida inriktning på folkpartiets landsmöte. Och det var frapperande att höra vilken vänsterkantring argumenten hade. Inte ett uns av den kravliberalism partiet beskyllts för under senare år.

De enda debattpositioner som kunde avhöras var den mellan om mer resurser ska ges till psykiatrer eller psykologer, alltså till piller eller terapi. Att psykiatrin till stora delar kan anses som en profession med tydligt antiliberala drag verkade inte föresväva ombuden.

Modern psykiatri har sina rötter i kontinental vetenskaplig tradition. Med 1900-talshistorien i åtanke, borde inte denna ha diskrediterat sig själv genom tänkare som Charcot, Freud och Heidegger? Landsmötets beslut om att endast "tillräkneliga" ska kunna dömas till straff är ett steg i socialistisk riktning, ovärdigt ett parti som kallar sig liberalt.

torsdag, september 06, 2007

Politik som att heja på sitt favoritlag

Försvarsministern avgick. Han kunde inte ta konsekvensen av en politik som dränerar hans departement på resurser. Rätt så. Men det handlar också om en konflikt mellan de gamla moderaterna (försvarsvänner) och de nya (mjuk makt).

Det finns flera sätt att se på saken. Ett är att se på regeringen endast som uttryck för sina personliga favoriter. En familjemedlem som ska försvaras. Detta perspektiv skulle kunna kallas underideologiskt.

Många i det oideologiska partiet kristdemokraterna tillämpar detta förhållningssätt till politiken, men dessvärre också en del ledarskribenter. Istället för Sverige mot Danmark är det borgarna mot sossarna som gäller. Allt övrigt oväsentligt.

Ifråga om politiska analyser är detta arbetssätt förödande. Inga krav kan någonsin ställas på att regeringar ska utföra det de föresatt sig. I och med att ens favorit sitter på regeringstaburetten kan ingenting vara fel. Favoriten, må det handla om Sverige eller ett parti, är ju alltid bäst.

Inom sporten går det här an men inom politikanalys är det förödande, och visar på i grunden auktoritärt förhållande till makten. Att regeringsmakt inte är något självändamål står inte klart för alla, särskilt om man jobbat för länge på distans på en landsortstidning.

måndag, september 03, 2007

Varför så upprörda av lite kitsch?

En repris på fjolårets upprörda demonstrationer kring Muhammed-teckningarna i en dansk tidning gick nyligen i Pakistan. Nu var det Nerikes Allehanda, en konstnär samt vår statsminister som var måltavlan.

För att gå till botten med problemet måste vi börja fundera över varför vissa reagerar som de gör. Inte för att jag sett bilden av Muhammed som rondellhund, men jag antar att den inte står för konst av något högre slag. Varför finns det alltså de som är så lättprovocerade?

Det är väl ingen ens som minns vad de danska teckningarna föreställde längre. Det var kitsch helt enkelt. Skoj för stunden men knappast så mycket mer. Nej försök att ha lite roligt att det hela istället. Ecce Homo-utställningen i Uppsala var en parentes i konsthistorien, något som skulle göras bort. För mig står Jesus för något helt annat, men för andra för ytterligare något. Jag respekterar det.

fredag, augusti 31, 2007

Varför är det så svårt att ifrågasätta forskningen?

Semestrarna har tagit slut. Många som gått och hållit tillbaka vreden under sommarledigheten är tillbaka i gammal god form. Skrev häromveckan om Bo Rothstein, "the lonesome cowboy" och hans otillfredsställelse med tillståndet inom den akademiska världen.

Han har nu fått mothugg av sin kanske främste vedersakare. Ifråga om allmänt vetenskaplig hederlighet råder milsvid skillnad mellan Eva Lundgren och Bo Rothstein. Media kommer dock att gilla upplägget-dramaturgin. Det feministiska offret mot den akademiske patriarken. Fortsättning följer garanterat.

För egen del har jag reagerat på den här debatten utifrån ett annat perspektiv. Nämligen, varför är det så svårt att ifrågasätta forskningen? Det talas vackert om forskningens frihet, möjlighet att utbyta idéer och kritik, horisontella organisationer och framtagande av ny kunskap. I verkligheten frodas vid akademierna inte sällan narcissism och vendettor av ganska obehagligt slag. Gud nåde den som ifrågasätter fel person.

Speciellt verkar det här gälla kvinnliga forskare, men fenomenet sträcker sig även långt in i mansleden. Vetenskapen har övertagit kyrkans forna roll. Kritiker blir kättare. I längden är detta ohållbart och leder bara till att universiteten utvecklas till skyddade verkstäder. Men utan bråkstakar och rabulister kommer vi ingenstans.

Efterlyses alltså: högre i tak på det vetenskapliga samtalet.

tisdag, augusti 28, 2007

Slutet för den borgerliga offentligheten

Förra veckans stora snackis var vad det kommer att innebära att Norrbottens två största dagstidningar får samma ägare. Kommer NSD och Norrbottens-Kuriren att som hittills fortsätta att konkurrera om läsarna med olika politisk färg på ledarsidorna som främsta säljargument? Eller kommer två tidningar att bli en på sikt?

Mycket talar för det sistnämnda även om exempel finns om att inga fusioner blir följden när ägaren blir gemensam. Därtill kan läggas att det finns många sossekramare häruppe som vill fortsätta läsa husbondens röst i form av påbud som går ut från rörelsens innersta. Vad jag menar är att borgerliga ledarsidor rent kvalitativt är överlägsna socialistiska diton.

Norrbottens-Kurirens högste chef skjuter i vanlig ordning mygg med haubits, och avfärdar de som han menar argumenterar i konspiratorisk riktning när de säger att i framtiden kommer det bara att finnas en stor dagstidning i Norrbotten. Ingen dold agenda här alltså. Men vad är argumentet mot att inte denna utveckling kommer att förverkligas? Att det spelas med öppna kort? Knappast.

Knäckfrågan är snarare om det finns ett intresse hos en ägare att hålla sig med ledarsidor av olika politisk kulör. Som jag ser det råder inte detta förhållande. Att en tidning går i graven av de två eller båda går upp i en ny torde bli den logiska konsekvensen med en gemensam ägare. Sedan går det ju givetvis att diskutera vidare huruvida grunden för den "borgerliga offentligheten" ryckts undan i och med de senaste tio-femton årens kommunikationsrevolution.

Kanske är det där vi ska börja. Läs Habermas bok.

lördag, augusti 25, 2007

Friidrotts-VM igång

Sent i går kväll/natt drog friidrotts-VM igång. För Sveriges kanske största hopp Carolina Klüft började det bra, personliga rekord i de inledande grenarna och vittring på Europarekordet.

Att Klüft tar medalj om inga olyckor inträffar får nog anses klart. Andra kandidater är Stefan Holm, Susanna Kallur, Johan Wissman och Mustafa Mohamed. Den sistnämnde är svensk långdistanslöpnings första stjärna sedan Gärderud. Tidigare i sommar knäckte han dennes klassiska svenska rekord från OS i Montreal 1976.

Inatt avgjordes också herrarnas maraton, med kenyansk seger. Många löpare hade det tungt i värmen och ett antal kollapsade. Ingen svensk ställde upp, vilket säger något om tillståndet inom grenen på hemmaplan. Vi kunde ändå glädjas åt ålandsfödde Janne Holmén som sprang in som nia i den hårda konkurrensen.

torsdag, augusti 23, 2007

Rothsteins väg mot rättshaverismen

Många fick nog morgonkaffet i vrångstrupen när de fick läsa Bo Rothsteins förslag om att lägga ned Uppsala Universitet igår på DN Debatt. Som någon skrev ska väl utspelet inte tas på allvar, utan betraktas som ett retoriskt trick.

Ändå kan det vara värt att fundera över Rothstein som debattör. Som sådan är han nästan alltid en frisk fläkt, men med åren har jag alltmer kommit att undra över om hans frånvaro av lojaliteter åt några håll överhuvudtaget är en belastning för honom. Tidigare i våras ondgjorde sig Rothstein över hur vissa journalister använde sig av forskningsresultat som han menade var framtagna av honom själv. Svenska journalistförbundets yrkesetiska nämnd friade Karin Bojs på DN som var en av Rothsteins måltavlor bland annat med motiveringen att återgivningen av forskningsresultaten byggde läsning av de vetenskapliga arbetena (som inte var Rothsteins egna).

Det kan nog vara en korrekt tolkning, för Rothstein är ingen forskare i världklass. Däremot så "selv nok", som bara en nordbo kan bli. Jag vet också att Göteborgsstatsvetarna gillar att se på sig själva ensamma cowboys som rider mot solnedgången. Men den cowboy det här är fråga om har barrikaderat sig och skjuter vilt mot allt som rör sig. Han har också tidigare uttalat sig kritiskt mot Uppsala Universitet och menat att detta ligger i "Sydnorrland". Precis som vi häruppe är ursprunget till de problem upsaliensarna inte förmår hantera själva.

Ifråga om fallen med rektorn som tog två olydiga professorer i örat och sociologiprofessorn Eva Lundgren har jag inget att invända mot Rothstein. Här skulle han behöva mer stöd från mera räddhågsna kollegor. Till exempel statsvetaren Jörgen Hermansson i Uppsala som presterade en utmärkt granskning av Lundgrens forskning men var för feg för att rekommendera avpolletering av den sistnämnda.

söndag, augusti 19, 2007

Norrbottens främste författare?

Det är lite svårt att avgränsa regioner ibland. I synnerhet för de som inte vill röra med sig begrepp som bygd till förmån större sammanslagna områden. För det är ju trots allt så att i Sverige har vi en svag regional tradition. Inte minst gäller detta den nordligaste landsändan.

Norrbottens län inrättades 181o med motiveringen att underlätta utvecklingen och administrationen av det vidsträckta området. Umeå landshövdingedöme delades och den nya residensstaden blev till en början Piteå. Vad många inte vet är att beslutet fattades av dåvarande envåldskungen och upplyste despoten Gustav IV Adolf tvärtemot rekommendationer från sin regering samt kammarkollegiet och statskontoret.

Norrbottens län är alltså att betrakta som rätt märklig konstruktion, något som därtill förstärks av det faktum att något landskap med samma namn inte existerar officiellt. Ändå talas det om speciella norrbottensförfattare. Det finns en bra sida i ämnet med utdrag från olika verk av dessa. Men man får lätt uppfattningen att det rör sig om författare från Norrbotten snarare än skribenter som har eller har haft en verksamhet i regionen. Ett undantag utgör Bengt Pohjanen.

Pohjanen hämtar råmaterial till sitt författarskap ur den bygd som benämnes Tornedalen. I ett större sammanhang sett har väl Pohjanen inte lyckats särskilt bra, kanske för att han har en tendens att ta i alldeles för mycket. Om han har hittat hem nu med sin självbiografi där han sägs befästa "sin ställning som Norrbottens främste författare" låter jag vara osagt. Till vardags skriver han i alla fall krönikor i Haparandabladet.

Det här med att samla författare under beteckningar endast med vaga förankringar i verkligheten anser jag är en rätt dödfödd verksamhet. Jag har till exempel svårt att se Eyvind Johnson som speciellt representativ för Norrbotten. Hans böcker är mera idéorienterade och i den mån de alls handlar om regionen rör de Boden med omnejd och uppbrott och utveckling därifrån.

Försöken att kategorisera speciella norrbottensförfattare bör således uppges. Regionbegreppet lär för övrigt inte existera länge till, vilket inte torde sörjas av andra än de som ständigt uppehåller sig vid stortänk på livets alla områden.

torsdag, augusti 16, 2007

Alltid ett pyramidspel - på kort sikt

Det har varit svajigt på börsen länge nu, faktiskt ända sedan i februari. Så de senaste veckornas negativa trend borde inte komma som överraskning för någon. Raset under sensommaren har dock av allt att döma drivits på av kreditoro i USA.

För det är ju nämligen så att evig uppgång aldrig består. Förr eller senare planar kurvorna ut på finans- och fastighetsmarknaderna - eller desto vanligare - dyker nedåt. Därför är dylika verksamheter alltid pyramidspel i det korta perspektivet.

Ett hjälpmedel, kanske det bästa, för att förutsäga nedgångar på värdepappersmarknaderna är Keynes-Minskys finansiella instabilitetshypotes. Detta säger att det finns en gräns för värdeökningarna som infaller då låntagarna inte längre har råd att betala räntorna. Hur låg räntesatsen än är och hur liten kontantinsatsen än behöver vara när man lägger upp sitt lån så kommer det alltid till en punkt då pengarna tar slut. Något sådant sker just nu i USA, i vilken omfattning är inte klart ännu. Till detta kommer att räntan följer prisutvecklingen-inflationen. Därför har en del ekonomer börjat prata om räntebanan, dvs. om utlovade räntehöjningar.

I detta till synes upprepade kretslopp är det viktigt med fullständig information. Vid finanskrisen 1990 miste Sverige sin oskuld som nyblivet litet land i en öppen ekonomi där den internationella marknadens utveckling betydde mer än i det slutna folkhemsriket. I samband med IT-kraschen i början av 2000-talet skedde samma sak inom en bransch vars potential kraftigt överskattats.

För de som intresserar sig för börsrörelser så gives nu köptillfällen och även möjligheter till att tjäna pengar på nedgången om man försäkrat sig mot denna. Bostadspriserna lär fortfarande vara på väg upp i landet, men detta kan ändras hastigt om oron fortsätter. De som av en eller annan anledning måste sälja sin nyinvesterade bostad kan få anledning till besvikelse om problemen på finansmarknaden visar sig bära inom sig en fastighetsbubbla.

söndag, augusti 05, 2007

Ett välkommet utspel

Nyutnämnde universitetskanslern Anders Flodström gör sig idag till talesman för utbildningsministerns visioner om svenska universitet i världsklass. Inte mer än fem ska det få finnas i syfte att uppnå den kritiska massa som erfordras för detta ändamål. Master- och doktorandstudierna ska förläggas vid dessa medan högskolorna får ta hand om grundutbildningarna.

Det blir inte lätt att genomföra de här tankarna. Vid de unga akademierna lär regionala företrädare backa upp den position dessa tilldelats under tio-femton års tid av vidlyftig och föga verklighetsförankrad utbildningspolitik. Ingenting är omöjligt men tankarna går onekligen till hur det skulle vara att vända en oljetanker.

Särskilt svårt lär det bli att hantera det faktum att de campus som byggts upp runt om i landet kanske inte kommer att fylla den funktion de ursprungligen var tänkta för. På något sätt fick de fungera som ersättning för regementsnedläggningarna, dock utan att svara mot något egentligt behov. De nya högskolorna blev snarare avstjälpningsplatser för karriärister av allehanda slag som varken passade in vid de etablerade lärosätena eller tyckte det var för ansträngande att satsa på att bli bra gymnasielärare. Till detta ska läggas en stor massa från mycket kompetenta personer till inget annat än sysselsatta studenter och lärare.

"Rör inte vårt universitet" läste jag på ett 1-majplakat i våras. Så långt har det alltså gått att högre utbildning för en del är en alltigenom politisk angelägenhet. Ändå bör vi erinra oss att akademierna har en tredje uppgift vid sidan av utbildning och forskning. Förhoppningen framgent är att utbildningspolitiken återfinner sin forna roll istället för att förkorta vuxendomen för ytterligare en generation.

tisdag, juli 31, 2007

Harrens dag




Det går att tävla i fiske också. I helgen gällde det att dra upp största harren på något av de fyra ställen där tävlingen anordnades. Jag lyckades med att få en knappt godkänd fisk på 30 cm som vägde 275 gram.

Segraren fick en firre på närmare halvkilot, på samma ställe där jag fiskade, dvs. i Kamlunge. Vädret var växlande, ömsom regn, ömsom sol, något jag tror ökar huggvilligheten hos fisken. En 28 cm lång harr kastade jag tillbaka då den inte höll måttet. Prisbordet var väl tilltaget. Som en bland de sista fångstmännen fick jag pris, en murikka av fin kvalitét. Sedan pågick prisutdelningen nästan en timme med lottdragning av sådant som "blivit över".

En känga till arrangemanget var att deltagare och publik, förutom halstrad sik och annat intag fick ta del av Radio Norrbottens undermåliga underhållning i form av gissningslekar på musikstycken som varken var retro, inne eller ens nostalgiska. Lägg ned denna institution som inget annat ägnar sig åt än plågsamma ljudförsök.

onsdag, juli 25, 2007

Fördelen med att vara med i EU

Det har visat sig vara förbundet med vissa positiva tendenser att inneha medlemskap i Europeiska unionen. Det pekar om inte den lyckliga utgången för sjukvårdspersonalen från Bulgarien som släpptes ur Libyen efter åtta år i fångenskap där. Sedan 2004 har EU:s diplomater agerat i frågan.

Därtill fick president Sarkozys hustru möjlighet att visa upp sina diplomatiska talanger, vilka följdes upp av ett besök av maken i Tripoli i förhandlingarnas slutskede. Frågan är väl ändå om inte anonyma tjänstemän från Bryssel ska ha mest beröm i ärendet.

En annan nation som nog skulle ha nytta av EU är Turkiet även om jag tycker att detta land bör kvarbli utanför. Storsegern för AKP i valet tas som intäkt för att turkarna valt en väg som pekar i riktning i mot ökad västorientering. Andra talar om en dold islamsk agenda. Sorgligt nog talar nästan ingen om det faktum att valvinnaren vunnit en förkrossande seger, med påföljden att landet närapå kan kallas enpartistat numera, inte en demokrati?

fredag, juli 20, 2007

Semestersabotörerna

De dyker upp sommartid, kanske redan i maj. Ni vet de som tror sig vilja meddela omvärlden lösningen på alla världens problem: semestervikarierna. Klassikern är den om att cancergåtans lösning är nära förestående, tätt följd av alzheimersjukdomens utrotning.

En del av dessa är inte ens unga längre, utan hämtas in till riksmedierna utifrån från landsorten. Tidigare har jag skrivit om en skribös på DN som ansåg sig kompetent att döma i ett ärende som rörde forskningsfusk. I år har samma person fått genomslag i kvällstidningsformat i landets största morgontidning med "nyheten" om att bensinpriset kan komma att stiga till 20 kr/litern.

Vad ska man säga om sådant? När blir det egna kändisskapet viktigare än bra journalistik? Hur allvarligt är det att nivån på medierna sjunker kraftigt under somrarna? Ska vi bara koppla bort och ta med jämnmod att bra kvalité i nyhetsrapportering är sällsynt en kort del av året? Tycker inte det. Det finns nämligen oroväckande tendenser i denna utveckling. Samtidigt är det numera ett faktum att alltfler svenskar förlägger sin semester utanför den folkhemsheliga juli månad. Det borde med andra ord gå att upprätthålla en smidigare övergång mellan juni till augusti vad beträffar mediematerialets hantering.

måndag, juli 16, 2007

Barentskampen avgjord




Måste säga att jag är lite skeptiskt lagd till gränsöverskridande samarbeten. Visst är det bra att de finns, men dessvärre har de en tendens att dra till sig mindre kompent folk. De har så att säga något över sig av skyddad verksamhet. Ändå är det bra att de finns. Och i nordligaste Europa existerar något av identitetsgemenskap mellan de fyra länderna även om ryssarna inte riktigt kommit med på vagnen ännu.

I helgen avgjordes Barentskampen i friidrott, med många duktiga deltagare från Finland, Norge och Sverige. Dock inga från Ryssland som också inräknas i Barentsregionen. Jag var funktionär hos kastarna och fick bland annat uppleva en rafflande duell i spjut mellan finländaren Seppo Hirvonen och svenske Daniel Ragnvaldsson. Den senare avgick med segern efter att ha kastat över 70 meter i sista kastet. Kan tillägga att jag höll noga reda på spjutens väg genom luften efter vad som hände i Rom i fredags. Ingen blev träffad.

Lokalpressen var lite dålig på att rapportera från arrangemanget. Sedvanliga reportage om värvningscirkusarna inom vinteridrottslagen får större utrymme, liksom motor och fotboll ända ned på gärsgårdsserienivå. Det vore önskvärt om sportsidorna började ägna de individuella idrotterna större intresse även om klassen på dessa för närvarande inte är så hög i nordligaste Sverige. Då kanske det en dag kommer fram en norrbottnisk Carolina Klüft med allt vad det innebär av inspiration för unga idrottsutövare.

torsdag, juli 12, 2007

Svensk modernism

Tog mig för en tid sedan för att läsa boken Svensk litterär modernism, avsedd som en stridsstudie av Peter Luthersson. Den förhärskande föreställningen om hur modernismen kom till uttryck i svensk litteratur är att Pär Lagerkvist är pionjärgestalten. Karl Vennberg, Erik Lindegren och de övriga fyrtiotalisterna ska ha hakat på.

Luthersson gör upp med denna cementerade uppfattning, bland annat mot bakgrund av utvecklingen på kontinenten. En del nya namn kommer fram i hans genomgång av artiklar i Svenska Dagbladet mellan 1909-1930. Verkligen intressant men Luthersson når knappast ut med sig budskap. Jag läser och läser och väntar mig någon form av slagfärdig sammanfattning av materialgenomgången men blir varje gång besviken då det närmar sig klimax.

Med reservation för att sättet att skriva på som skulle kunna vara "typiskt lundensiskt", och som jag inte vet särskilt mycket om eftersom jag studerat på annat håll, så är denna så kallade pamflett ett enda stort misslyckande.

Peter Luthersson har varit utsatt för svår mobbning för sitt sätt att hantera orden: denna tänker jag inte bidra till. Men nog borde det gå att kräva mer för utgivning än att det är förläggaren för förlaget Atlantis som ges utrymme. Kanske är Luthersson en bra chef. Penn- och tangentbordsprodukter avsedda för bokmarknaden bör han dock lämna i skrivbordslådan.

måndag, juli 09, 2007

Tokigt, tokigt Tännsjö

Den främste representanten för den utilitaristiska filosofin i Sverige Torbjörn Tännsjö slår ett slag för ensamstående mödrars rätt att inseminera på DN Debatt. Hans resonemang bygger på att olika intressen står mot varandra inför det som senare ska bli åtminstone något i närheten av en familj.

Tännsjös utgångspunkt är väl så långt det går att komma från kristdemokratisk-konservativ syn på hur samlevnad ska se ut. Det är väl också därför hans inlägg tagits in som en sommarprovokation.

Hans rekommendation är att kvinnan/föräldern har rätt till sina barn, något jag tycker inte går att förena med ansvarstagande. Visst är det så som filosofen säger att barn till ensamstående mammor i någon mening är "oäkta" men detta uttryck begagnas ej längre. Snarare är det på det viset att mannen/föräldern plockats bort ur diskussionen, med oöverskådliga påföljder. Det här var riktigt tokigt Tännsjö.

lördag, juli 07, 2007

Kan Norrbotten utvecklas till en puritansk diktatur?

Något jag är rätt stolt över är att häxprocesserna på 1600-talet aldrig nådde till det som då var Västerbottens län. Visst fanns här ansatser till "trolldomsoväsen", men aldrig av ett sådant slag att de ledde till att oskyldiga dräptes.

När det talas om puritanskt styre tänker nog de flesta på Cromwells diktatur i Storbritannien. Åtminstone jag läste då aldrig om denna i skolan förrän på universitetet. Cromwell och de svenska häxprocesserna kan sägas ha det gemensamt att de representerar avarterna av lutherdomen. Från början religiös tolerans ledde till intolerans av sällan skådat slag.

Trots de stolta traditioner vi har på området så finns en risk att Norrbotten skulle kunna utvecklas till en form av puritansk diktatur, eller i alla fall en härd för dylika tankar. Vad jag tänker på är den ställning feministiska och miljöpolitiska tankar har häruppe. Bakom dessa finns avantgarde som ser sig som överdomare i frågor som rör dessa.

Det finns också de som tillämpar beprövade tekniker i syfte att ta över statsapparaten, eller i varje fall försöker nästla sig in i den. Bengt Ankarloo som skrev sin doktorsavhandling över ämnet häxprocesserna menar att dessa var en konsekvens av en slags krock mellan dåtidens lokalsamhälle och statsmakt. Idag har vi en liknande diskussion om en förvisso inte lika omvälvande men ändock reformering av samhället i form av ny regionindelning.

I en sådan situation finns det anledning att vara vaksam mot alla tendenser som går att knyta till häxeri och individuellt skuldbeläggande. Låter vi det gå för långt är det oftast försent.

tisdag, juli 03, 2007

Vad kan vi förvänta oss av Portugal?

Sedan 1 juli är Portugal ordförandeland i EU. Viktiga uppgifter under det närmaste halvåret blir att förvandla det nya unionsfördraget till hanterbar text och att hålla möten med Afrika och Brasilien. Många hoppas också på att portugiserna ska kunna driva på i förhandlingarna mellan unionen och Turkiet.

När det gäller toppmötet med Afrikanska Unionen så kommer det förmodligen att handla om att till varje pris undvika beröring med Zimbabwe-diktatorn Mugabe. Inte på sju år har EU hållit möte med Afrika. Detta mycket på grund av att senast det var på gång en sammankomst så ställdes denna in just på grund av att flera ledare från EU inte ville synas på samma bild som Mugabe. En konflikt i sammanhanget är att Afrikanska Unionen krävt att alla deras medlemsländer ska bjudas in till det planerade mötet.

Vad Portugal kan uträtta med ordförandeklubban i hand är svårt att säga. Dess ledare José Socrates hör väl inte till de mer bemärkta bland de europeiska ledarna. Landet har en svag ekonomi är blev sent en demokrati och kom med i EU först 1986. Inte så mycket att förvänta alltså men kanske vi heller inte kommer att få uppleva några besvikelser.

lördag, juni 30, 2007

Välkommen debatt

Till de största tillskyndarna av en kristdemokratisk politik hör väl knappast jag. Ändå måste det sägas att gårdagens debatt på rikstinget innehöll vissa poänger. Kraven på sänkt abortgräns från många motionärer satte frågan i fokus om det går att välja i alla situationer.

Ämnet aborter rör upp många känslor varje gång den kommer upp på dagordningen. Den lösning svensk lagstiftning på området fastnat för står väl närmast för en kompromiss mellan praktisk hantering av problemet och reaktion på ett mångårigt skuldbeläggande av kvinnan.

Det som kallas fri abort är heller inte något särskilt något fritt eftersom rätten till denna undantar den ena parten från del i beslutet. Mannen har gjorts till en gallgeting i sammanhanget. Kanske borde detta fria val förses med konsekvensetisk märkning istället för rätt till sig själv?

onsdag, juni 27, 2007

Behövs mer romantik kring denne person?

Det har satts upp en operaföreställning om "lappmarkspredikanten" Laestadius. Lokal för framträdandet är en gammal ladugård på Kengis bruk utanför Pajala. Kärvt ska det tydligen vara när det handlar om en person som väl knappast är förknippad med överdådighet.

Norrbottens-Kurirens recensent sticker i sedvanlig ordning inte av utan gör ett refererat av arrangemanget. Mer vågad är konkurrenttidningen NSD som inte utelämnar fakta om Laestadius roll som tidig hantlangare åt rasbiologer och vad som följt i spåren av hans verksamhet i form av syndakataloger och biblisk fundamentalism.

Några årtionden efter Laestadius död splittrades rörelsen i en östlig och en västlig variant, den ena ansågs öppen, den andra mer sluten mot omvärlden. Som gränsöverskridande projekt är laestadianismen intressant eftersom den vann sympatisörer i såväl Sverige och Finland som Ryssland och Norge.

För den idékritiskt orienterade måste ändå perioden från denne persons framträdande fram till dess att väckelsens avarter började avslöjas bit för bit betraktas som en sorglig parentes. Mycket går att lära av den men att göra romantiska teman av den är dödfött. Mest undrar jag över varför laestadianismen kvarblev inom statskyrkan. Är frihet så farligt?

söndag, juni 24, 2007

Merkel räddade EU-fördraget?

På Brännpunkt idag ger Fredrik Reinfeldt Angela Merkel tacken för att det blev enighet kring ett EU-fördrag efter hårda nattmanglingar in på midsommardagen. Hela arbetet med en ny konstitution tog ju en tankepaus sedan holländarna och fransmännen sagt nej i folkomröstningar.

Ordet konstitution har bytts ut mot fördrag i helgens förhandlingar. Flagga, hymn och motto har lämnats åsido, därtill har man arbetat på ett nytt namn på utrikesministerns jobb. Polen var svåra ett få med på det hela efter deras kritik mot röstviktningen i ministerrådet. Även Storbritannien har trilskats som inte vill ha med något om grundläggande rättigheter i det som kanske till slut blir en grundlag.

Reinfeldt berömmer sig själv och får beröm för att han tagit strid för att EU inte sätter upp nya kriterier på medlemskap. Huruvida det ska anses som Merkels förtjänst att uppgörelsen kom i hamn den här gången är för tidigt att säga. Däremot är hon på god väg att etablera sig som Europas ledande politiker. En händelse som ser ut som en tanke är dock att svenske statsministern fick ägna midsommarhelgen, den svenskaste av högtider, åt att jobba. Den europeiska högtiden infaller annars idag, Johannes Döparens dag.

fredag, juni 22, 2007

Forum för fårskallar

Något som kallas Luleå sommarbiennal pågår för närvarande. Förlagan är väl Venedigs arrangemang inom konstområdet. Mycket till parallell mellan dessa kan väl knappast dras. Luleåkopiatörerna har dock lokalt fått en del uppmärksamhet kring ett så kallat performancearrangemang.

I en patetisk och tillkämpat sentimental recension skriver NSD:s kulturskribent om det hela. En utställning med fårskallar och politisk enmansteater riktad mot USA får reportern på plats att utbrista att ingen "kan gå därifrån oberörd".

Hela historien har föregåtts av en fejkad debatt kring en myndighets nej till konstnärens planer på att slå sönder fårskallarna offentligt. Vad detta skulle syfta till eller visa eller ställa i fokus vet jag inte. Det var då inte värt att nämna i varje fall.

När detta skrivs läser jag att fårskallekonstnären är misstänkt för våld mot tjänsteman efter en fyllefest. Starten på biennalen kunde knappast ha blivit sämre och saken blir inte bättre av att kommunen med kommunalrådet Petersen var på plats i onsdags och sanktionerade invigningen.

Ännu ett exempel på att Luleå fortsätter i den kulturella tradition som går under beteckningen det tokudda. Idag är det midsommarafton och jag hade tänkt ägna denna högtid åt att fiska. En verksamhet som ger avkoppling från alla knäppheter man omges av.

tisdag, juni 19, 2007

Svenska bloggar utvärderade

Företaget Primelabs har gått igenom den svenska bloggvärlden under de första fyra månaderna i år. Resultaten de kommit fram till innehåller en del nyttig information. Som till exempel att det bloggas mest om politik.

För att få vara med undersökningen har krävts att man automatiskt låtit bloggsökmotorn Twingly leta upp om något nytt skrivits. Twingly kopplar samman bloggar med traditionella medier.

Utredningen är ett stort steg på vägen mot en vetenskaplig granskning av bloggarna i Sverige. Fortfarande är det dock anknytningen till de stora mediedrakarna som verkat styrande. I verkligheten finns det kanske mer än tre gånger så många bloggar än de som studerats. Sannolikt skulle en genomgång av alla dessa ge underlag för helt andra slutsatser.

Ej heller är det ännu här som i USA där bloggarna i stor utsträckning påverkade utgången i förra presidentvalet. Kanske blir det aldrig så i Sverige, ett land som helt enkelt är för litet för dylika verksamheter. För mycket information når från mun till mun istället. Men en kritisk konstruktiv röst i det offentliga samtalet, det kommer Sverigebloggarna nog alltid att vara.

söndag, juni 17, 2007

Pensionärsriket

Vid sidan av den offentliga propagandan om att det går bra för Norrbotten pågår en utveckling av allt annat än positivt slag. Den allvarligaste delen av denna rör befolkningsminskningen i inlandet i synnerhet och i länet i allmänhet. Ett annat stort problem rör den stigande medelåldern i regionen.

Även om det inte är helt rätt att prata om talibankultur så visst är det så att gubbarnas åsikter tillmäts allt för mycket vikt häruppe. Mest frapperande är detta på Norrbottens-Kurirens ledarsida där för några år sedan plockades in en skribent från Ångermanland som går i pension i sommar vid 67 års ålder. Som alla vet ger två års extra jobb efter 65 bra mycket mer i pensionskuvertet.

Att låta folk gå på övertid på det här sättet är typiskt för attityden gentemot unga i Norrland. Konsekvensen blir att dessa försvinner från länet, och det är gräddan som sticker först. Kuriren brottas med sjunkande upplagesiffror, det skylls på ökad konkurrens från andra medier, men närmare sanningen ligger nog det faktum att man hamnat lite på sidan av.

I längden blir det lite avslaget för läsarna med en hållning som går ut på att vara ett horn i sidan på socialdemokratin. Att vi fått en ny regering med ett parti i spetsen som är på väg att bli statsbärande verkar ha gått redaktionsledningen förbi. Följaktligen kan konkurrenten NSD vara mer givande att läsa trots tidningens föråldrade lösningar på nya problem.

Det är inte en orimlig tanke att Kuriren går i graven eller övergår till att vara en lokaltidning för Lule älvdal. Min vision är att vi får fyra mindre tidningar i Norrbotten istället för som nu två stora drakar, allt för att tillgodose det allt viktigare lokalsamhällets krav på samhällsupplysning.

torsdag, juni 14, 2007

Ett vettigare förhållningssätt till torsken

Förra året under fotbolls-VM gjorde Sverige sig bemärkt genom en rätt pinsam form av jakt på torskar. Sedan regeringsskiftet har de styrande börjat ägna sig åt ett mera vettigt sätt att förhålla sig till ordet. I tisdags beslutade EU:s jordbruks- och fiskeministrar om en handlingsplan för den vattenlevande beteckningen av torsken.

Enligt egen utsago menar jordbruksminister Erlandsson att hårt svenskt arbete ligger bakom skärpta kontroller och ett nytt regelverk, även om han inte nämner att målsättningen att följa det internationella havsforskningsrådets rekommendationer inte uppnås på långa vägar. ICES har nämligen ställt sig bakom fiskestopp i det östra torskbeståndet under 2007 och 2008.

För de som tror på Europasamarbete är detta ett lyckat exempel. För de som nostalgiskt blickar bakåt mot fotbollssommaren 2006 då det fanns de som trodde att Sverige är en moralisk stormakt som någon fortfarande lyssnar på betyder det inte mycket. Vilken tur att det finns mer än en sorts torsk.

måndag, juni 11, 2007

Varför talar ingen om Finland i regionfrågan?

Ansvarskommitténs förslag om regionändringar är ute på remiss. Titt som tätt kommer synpunkter från diverse opinionsbildare på dessa. Vad som är i det närmaste frånvarande i debatten är den finska regionreform som trädde ikraft 1998 och som minskade antalet län där från 12 till 6.

Det verkar nästan som om den forna stormakten har lite svårt att se ett lillebrorsland som föregångare på området. Det som just nu diskuteras till genomförande i Sverige - men som möter stort motstånd från främst höger men också vänster - är ganska likt vad finnarna lyckades med för ganska många år sedan.

Ibland pratas det om finnarna som ett konservativt folk. I regionfrågan tillhör dock snarare svenskarna stockarna i sammanhanget. Vi ska inte vara säkra på att det händer någonting alls framöver trots utlovad handling inte minst från kommunministern.

Rätt underligt är att läsa debattörer som vill slå vakt om regionindelningen i form av län med hänvisning till att dessa skulle stå för något evigt och oföränderligt. I allt väsentligt är det en felsyn eftersom vi har landskapen till dylika syften. Deras gränser går i motsats till länens aldrig att dra om.

Till detta kan läggas att det finns verkligt få svenska regioner där den regionala identiteten är riktigt stark ur ett internationellt eller europeiskt perspektiv. Sverige är förmodligen en av de mest utpräglande enhetsstaterna i världen, låt vara att minoriteter tillväxt i styrka under många år nu.

onsdag, juni 06, 2007

Inte bara forskningsfusk

Alltmer har vi fått lära oss att forskare inte utgör någon yrkesgrupp som står över alla andra. Såväl som i andra sammanhang fuskas det inom forskningen. Men inte bara det. Forskning används också till att torgföra lögner i syfte att bättra på imagen hos en verksamhet.

Luleå Tekniska Universitet har en nyhetssida där den ena sensationen efter den andra rörande nya forskningsresultat läggs ut. Igår var det dags att plocka fram en gammal sådan, närmare bestämt den om forskaren som "räddade en art från utrotning". Hela historien är dock ett falsarium från början till slut.

Det skulle föra för långt att här gå in på alla felaktigheter som framförs i artikeln. Jag har också sökt göra Norrbottens-Kuriren uppmärksam på ärendet utan att lyckas. Så mycket kan sägas att: 1) hotet mot siklöjans fortvaro är inte över, 2) modellen som "räddade" siklöjan inte härrör från LTU, 3) ingen tillgänglig forskning refererar till denna avgörande insats för naturresursen ifråga, samt 4) forskningsresultatet som framför en praktisk rekommendation bygger på en amerikansk forskares förslag om hur allmänningar ska styras.

Vad som alltså borde vara en banbrytande upptäckt är alltså inget annat än lögner och brist på originalitet. Är sådant något att uppröras över, det handlar ju bara om vad som tagits fram vid ett av landets mindre kända lärosäten? Jo det tycker jag. I längden skadar dylikt all forskning, eller skämmer ut högskolor i periferin på så vis att dessa på sikt avvecklas.

måndag, juni 04, 2007

Vissa tar semester redan nu...

...eller i varje fall från att skriva självbespeglande artiklar i sin tidning. Jag läser Norrbottens-Kuriren varje dag den kommer ut. Dock betalar jag inte för den, något jag är glad över i betraktande över tidningens utveckling.

När tidningens ansvarige utgivare meddelar att han tar paus från sitt krönikeskrivande dyker en tanke osökt upp i mitt huvud. Nämligen den tid då svenskarna var ett arbetande folk och hur man i lokalpressen oroades över hur mycket folk det är på stan redan klockan 3 en fredag.

Det var alltså inte bara vad de gör på banken efter tre som någon journalist på 80-talet uppmärksammande. Skulle samma artikel skrivas idag skulle ingen reagera. Jag brukar undvika att göra ärenden i stan under rusningstid. Förr gick det bra om man undvek de sena fredagseftermiddagarna. Men idag? Stan är full av folk redan klockan 11 som börjat helgfirandet. Inte så få av de som är där verkar falla under det inom svensk samhällsforskning tämligen nymyntade begreppet utanförskapet.

Alla har inte hamnat utanför på grund av egen förskyllan. Men tyvärr har nästan en ungdomsgeneration varit på väg att gå förlorad tack vare en del flumprofeter som agiterat för att ha kul istället för att arbeta. Därför är det en extra dålig markering från en person i offentlig ställning när han meddelar att han tar ledigt när sommaren börjar. Vi har ju trots allt bara fem veckors lagstadgad semester i det landet. Å andra sidan ska vi inte hoppas för mycket på en pitepilt i chefsställning. De brukar inte få gjort så mycket.

lördag, juni 02, 2007

Maktkamp i Ukraina

Alldeles i Europas utkant, närmare bestämt i Ukraina, utspelar sig en maktkamp mellan landets president och landets premiärminister. Det går att diskutera huruvida floden Dnepr eller Uralbergen ska anses som Europas bortre gräns i öster. På något sätt känns det som om Ukraina, vars namn går att härleda ur det slaviska ordet för gräns, är ett område som skiljer europeiskt från asiatiskt, eller i varje fall europeiskt från ryskt.

Hjälten från orangea revolutionen Viktor Jusjtjenko har fått sitt rykte fläckat något efter att ha bedrivit hårdför politik mot parlamentet där hans rival Janukovytj har ett starkt stöd. För närvarande vill Jusjtjenko utlysa nyval tidigare än planerat, något som ses som avtalsbrott av Janukovytj och hans anhängare.

Krisen i Ukraina blottlägger en hel del av problemen med öva sig i demokratiska arbetssätt. Ur västlig synvinkel är närmast frågan om Ukraina ska orientera sig mot Ryssland där utvecklingen knappast går åt rätt håll. Det finns en del påtryckningsmedel att använda för de som vill se en positiv tendens i fallet med detta land men det bästa vore nog om förändringar till det bättre kunde komma inifrån utan inblandning utifrån.

onsdag, maj 30, 2007

Den osolidariska avtalsrörelsen

Sverige är just nu uppe i en avtalrörelse som kommer att staka ut riktningen för inflationen de närmaste åren. Varje särintresse (fackförening) ska ha sitt. Vissa förbund är starka, andra svaga. De som får ut mest är de som är bäst på att förhandla, oftast män för övrigt.

För en del finns extra utrymme att ta om deras arbetsgivare har ett bra resultat att uppvisa. För andra som kanske jobbat hårt men inte i en organisation med mycket pengar över så är utsikterna till löneförhöjningar sämre. Av någon anledning brukar Handels medlemmar sällan få några bättre löner. Det är inte helt fel att tala om denna förening som svag. En annan yrkesgrupp som blivit alltmera eftersatt är lärarna.

Nu är det inget egenvärde i att alla får höjda löner. Däremot måste avtalen måste hållas inom rimliga gränser. Något som sällan kommer fram när fackförbunden går ut och kampanjar för sina medlemmar är vad dessa egentligen tjänar. Att gruvarbetare i Norrbotten och kabinpersonal på SAS, båda med korta utbildningar, tjänar uppemot 30 000 i månaden nämns inte av gökungar som vill ha mer, mer, mer. Lika frånvarande är debatten om vilka jobb som verkligen borde belönas högre. Mer än ryggdunkar blir det sällan.

Kommunalstrejken för några år sen, "vi tar fajten", avbröts sannolikt av ett samtal från Göran Persson/partisekreteraren till Ylva Thörn. Annars är den offentliga hållningen att regeringen inte lägger sig i avtalrörelsen. Men att denna inte är sann visas av den ställning LO har eller en gång hade. Den stora arbetstagarorganisationen verkar för närvarande mera var ute efter att sabotera för den regering som inte är deras. Tänk om LO, eller för den delen också TCO och SACO, kunde spela en förvisso diskret roll som pådrivare för lönenivåerna hos de mest behövande.

söndag, maj 27, 2007

Befolkningsminskning trots högkonjunktur

En del, däribland jag, bekymrar sig en del över regionala förhållanden. En region som idag ofta omtalas som att det råder högtryck där är Norrbotten. Ändå kom för en kort tid sedan dyster befolkningsstatistik. Befolkningen minskar för andra mätningen i rad om man undantar flyktingmottagandet.

Ett annat problem som är högst markant i regionen är utanförskapet. Omkring en tredjedel av arbetskraften har inte ett riktigt jobb att gå till. Gruvor som säljer lätt förädlade råvaror som aldrig förr i alla ära: jobb finns inte åt alla. Många har gömts undan i studier, sjukskrivningar och pensioneringar. Resursslöseriet är enormt.

Det går att diskutera orsaker till detta. Ett huvudproblem som jag lär återkomma till är svårigheten att etablera en medelklass i Norrbotten. Det vill säga en slags borgerlighet som inte har penningtjänandet främst för ögonen men ändå besitter kompetens. Som det är idag flyr många begåvningar länet på grund av dåliga utvecklingsmöjligheter.

Mest framträdande i hela problematiken är den långa tradition av bidragsberoende som finns häruppe. Den gör sig gällande på områden som sträcker sig långt utanför offentliga verksamheter. Med handen på hjärtat är det inte särskilt många som kan kalla sig entreprenörer där ekonomin för närvarande sägs gå som tåget.

torsdag, maj 24, 2007

Möte med en underskattad president

Svenske statsministern har varit i USA och träffat presidenten och Kalifornien-guvernören Schwarzenegger. Ännu en gång har vi tvingats uppleva att en inflytelserik person i landet uttryckt sin uppskattning om USA:s ledare.

I samtalen med George W Bush visade Fredrik Reinfeldt engagemang i klimatfrågan, något som numera delas av presidenten. Det är nu dags att sluta raljera om dennes ointelligens och istället inse att USA har en överlägsen konstitution såtillvida att en president inte kan sitta längre än åtta år.

I Sverige kan en regeringschef - av vissa enligt Grundlagen försedd med statschefliga funktioner - sitta i princip hur länge som helst. Göran Persson, en man med många kvalifikationer, men icke desto mindre ovan att finna sig i situationer där han inte får bestämma, kunde avsättas tack vare stöd från kretsar som gick långt utanför väljaropinonen. Att han sedan avgick från ordförandeposten i sitt parti under tumultartade former skadade dock inte landet, utan bara den rörelse han har så mycket att tacka för.

Ställ gärna Göran Persson, som aldrig tog någon akademisk examen trots att han slirade på sanningen om detta i konfrontation med fakta, mot George W Bush med både Harvard- och Yale-examen. Fundera sedan en stund över vilken definition av intelligens vi egentligen rör oss med här i Sverige.

söndag, maj 20, 2007

Sparka er nya medarbetare TV4

Under nittiotalet växte det fram en programform i TV som gick ut på att sitta i soffor och kivas med varandra. Några hårda debatter uppstod därför sällan. Ingen ställer väl till med storbråk när man sitter mjukt tillsammans.

Ett annat grepp var att plocka in konsulter i olika ämnen. Mest känd inom politik är förmodligen statsvetaren Stig-Björn Ljunggren från Hamrånge-Uppsala, som var ett stående inslag i TV4:s tyckarpaneler i många år.

Samma kanal har nu engagerat prästen Ma Oftedal som konsult i relationsfrågor. Om henne finns mycket att säga men knappast något positivt. Det finns en lång artikel om Oftedal på Wikipedia för den som är intresserad. Mest kommer då jag ihåg denna gudskvinna för att ha brutit tystnadsplikten efter samtal med Lundell 1987.

Alla som kommer till tals i TV behöver inte tas på allvar, men att anlita en förvisso lätt omgjord men ändå högst suspekt individ till medarbetare är inte bra. Dina synder är inte förlåtna Ma.

torsdag, maj 17, 2007

Nu ska Ögren avsättas

Det har väl knappast undgått några av Norrbottens-Kurirens läsare att tidningen just nu är i färd med att avsätta landstingsrådet Kent Ögren. Tidningens insändar- och debattavdelning har gått ihop med tidningens ledarsida i syfte att uppnå detta mål.

Frågan är om så mycket kommer att bli bättre om man lyckas i sitt uppsåt. Trappor ska städas uppifrån heter det ju, men vem kommer i så fall istället för Ögren? Ett annat avdankat kommunalråd eller en mindre lyckad landstingspolitiker?

Istället för att angripa symptomen borde Norrbottens-Kuriren med flera lokaltidningar runtom i landet angripa orsakerna till dessa. Dessa har att göra med den regionalt organiserade politiken. Länen i den form de har idag är för små för att handha viktiga uppgifter såsom vård.

I längden blir det ganska tröttsamt att läsa om personfixerad politik. Den riskerar också i längden att bli kontraproduktiv. Ögren kan gå stärkt ur det hela om han inte störtas. Detsamma gäller för övrigt Obol-mannen Bo Johansson som det är knäpptyst kring nu. Rätt som det är kan denne dyka upp som bonde med skägg på en gård utanför Gällivare, förslagsvis intervjuad av någon journalist på DN mitt framför näsan på lokala skribenter som framlever sina dagar mätt på framgång efter ett mindre journalistpris.

På Ögren går det att ha synpunkter. Den här gången har han retat upp folk med att kalla privata läkare för ett otyg. Han ingår också i en lång tradition av norrbottniska politiker som haft problem med flaskan. Men, som sagt, Ögren är inte problemet utan symptomet.

måndag, maj 14, 2007

Politisk eurovisionsschlager?

Så har den ännu en gång avgjorts, Eurovision Song Contest, som den numera heter. Segrade gjorde Serbien, en nation som under 90-talet var något av en Europas gökunge. Därför var det positivt ur ett politiskt perspektiv att ett land med en trist historia bakom sig får framträda som representant för europeisk musik. Kanske kan det bättra på imagen.

Det var östeuropeisk dominans för hela slanten. Anledningen är förstås att forna sovjetstater och andra ockuperade länder under kalla kriget tar igen förlorade år. Den musik de företräder överlag utgör förståeligt nog mera exempel på förbättringar av den sorts schlager som var vanlig i väst under 70- och 80-talen. ABBA:s musik tolererades i öst under kalla kriget, och det är väl därifrån man börjat sin resa tillbaka till friheten i detta sammanhang.

Mest politisk i sin röstning var Ryssland. De från rysk synvinkel snälla staterna fick höga poäng. För Sverige gick det som bekant dåligt. Frontmannen i The Ark jämrade sig efteråt över att Europa inte var redo för dem. Men snarare torde det ha handlat om att många genomskådade dem som en småländsk/regional variant av Queen.

Nästa år talas det om att Palestina ska få vara med. Gränsen för Europa mot omvärlden flyttas i så fall ännu mer. Det är högst diskutabelt om Georgien och Armenien kan räknas till Europa, lika som om alla småstater utan egen statstradition som deltog i år verkligen borde räknas som deltagarländer.

lördag, maj 12, 2007

Alternativ till den svenska välfärdsstaten

Många äldre socialdemokrater pratar gärna om den tid när klassmärket syntes i munnen. En viktig uppgift för folkhemska företrädare genom åren har därför varit att upprätthålla en god och för alla överkomlig tandvård.

Sedan länge är denna politik nu övergiven. En ordentlig tandreparation kan ruinera ekonomin för en mindre bemedlad person. Samtidigt överlåts i allt mindre utsträckning ansvaret för tandhälsan åt andra än individen själv. Att säga åt en person att borsta tänderna oftare och att äta mindre snask betraktas idag av många som en kränkning.

Det visar sig att lösningen på krisen för den svenska tandvården ligger i öster, något Norrländska Socialdemokraten uppmärksammat i en artikel. Även om svenskar inte kan komma i åtnjutande av samma vård som finnar ifråga om offentligt utförd vård så finns det privata alternativ där som ligger långt under den prisnivå svenska landsting erbjuder.

Jag har efter en tandundersökning erbjudits ett i mitt tycke alldeles för högt pris på en reparation. Därför överväger jag nu att åka till Torneå för att låta en privat klinik utföra denna. I Sverige måste jag vänta till långt in i juni innan jobbet ska utföras. Finsk tandvård ska visst kunna ordna tid redan dagen efter beställningen, som sagt till klart lägre priser.

Ska landstinget fortsätta med sin prispolitik på tandvård kommer förmodligen alltfler svenskar att överge dem som kunder. Med den antagliga påföljden att den svenska välfärdsstaten demonteras ytterligare. Inte ens de murar gentemot omvärlden som socialminister Göran Hägglund vill bygga när han vill förhindra svenskar från att få offentlig vård utomlands lär kunna bromsa utvecklingen.

torsdag, maj 10, 2007

Klassegoisterna

LKAB:s gruvarbetare har återgått till jobbet efter två dagars vild strejk. Den direkta anledningen är att bolaget meddelat att man vill återuppta förhandlingarna. Strejk kan med andra ord bryta ut på nytt eftersom arbetsgivaren och arbetstagarna står långt från varandra.

Orimliga krav på femton procents löneförhöjning har framförts. Detta att jämföra med centrala avtalsnivåer som ligger kring fyra procent. Sedan har konflikten en del nostalgi över sig. Det var 1969 som en storstrejk i Malmfälten framkallade vågor över landet som troddes bära fröet till en nationell revolution inom sig. Mera konkret handlade det om krav på bättre arbetsförhållanden. Protesterna mot ett nytt ackordssystem ledde då i förlängningen till månadslön för gruvarbetarna.

Den vilda strejken har inte alls fått samma sympati från omvärlden som -69. Idag råder helt andra förhållanden. Många reagerade nog negativt på kraven när det framkom vilka löner gruvarbete betalas med. Inte minst kanske i jämförelsen med underbetalda vårdbiträden med lika fysiskt krävande arbeten med bara något över hälften i lön av sina manliga klasskamrater.

Tvådagarsepisoden i Malmfälten lär bara förstärka bilden av den norrbottniske inlandsmannen som en klassegoistisk machotyp. Blir det en fortsättning på konflikten lär de göra bort sig ännu mer. Ändå kan det vara på sin plats att säga något om orsaken till det hela.

LKAB går just nu ohyggligt bra. Det är då naturligt att företagets medarbetare vill ha mer av kakan. Sedan har vi det där med direktörs- och bonuslöner. Det var ju inte så länge sedan en ekonomisk idé av många sågs som ett fullt konkurrenskraftigt alternativ till kapitalismen. Vill vi ha tillbaka dylika tankar gör vi nog säkrast i att fortsätta med orimliga chefslöner. Den direktörsdyrkande högerman till ledarskribent på Norrbottens-Kuriren som resonerar i termer av att dessa kostar bra mycket mindre än vad strejken kostat verkar således snarare befinna sig ute i rymden än i verkligheten.

Löneökningar är alltid inflationsdrivande. Men ska redan välbeställda grupper ha ännu mer än majoriteten av löntagargrupperna så tröttnar till sist dessa på att hålla igen och avtalsparterna tappar kontrollen över lönebildningen.

tisdag, maj 08, 2007

Vilken väg väljer Sarkozy?

Så är det klart att Europas starkaste statschef de närmaste fem åren kommer att heta Nicolas Sarkozy. Med ett högt valdeltagande gick fransmännen och fransyskorna till valurnorna. Omkring 85 procent av de röstberättigade ville säga sitt om sitt lands näste president.

Om Nicolas Sarkozy har sagts att han verkar i Napoleons och de Gaulles efterföljd. Det vill säga i den tradition som ser på Frankrike som destinerad för en speciell roll i världen. Som det numera ser ut så är denna tid förbi för evigt.

Därför är klokt att Sarkozy intagit en försonligare hållning mot USA än sina företrädare. En traditionell europé är han tvivelsutan dock. Under Sarkozys ledning lär det bli nej till turkiskt medlemskap i EU.

De som tror Frankrikes näste president blir en fransk version av Reinfeldt är kommer att bli besvikna. Det liberalkonservativa draget hos honom är för starkt markerat. Men han ska ju heller inte leda någon regering utan vara hela folkets ledare. Det hade behövts att han gjort om sitt parti om det alls skulle gå att tala om lätt genomförbar politik.

torsdag, maj 03, 2007

Så kallad arbetarkultur del 1

Sveriges Television har ägnat två kvällar åt dramatik åt någon som ska kallas företrädare för arbetarklassen. Det är visst dåligt bevänt med författare som verkar i den stolta tradition av litteratur som finns i vårt land.

Anledningen är förstås att det blir allt mindre vanligt att de som skriver själva har erfarenhet av arbete. På sin höjd kan föräldrarna har varit arbetare, med vilket menas då anslutna till LO-kollektivet någon gång i sitt liv. Detta torde i alla fall gälla den dramatiker vars pjäs om "Arbetarklassens sista hjältar" visades på kvällen den första maj.

Peter Birro och hans bror är väl mest kända för att ha figurerat i diverse talkshows där de var för sig varit duktiga på att riva ned gapflabb från publiken. Om deras litterära alster vet jag inte särskilt mycket annat än att den förstnämnde någon gång i början av 90-talet skrev en bok i komprimerat format om att festa i största allmänhet. Valborg betydde förmodligen mer än första maj.

Om dramauppsättningen kan sägas att det väl inte handlade om nya grepp direkt. Det var en hel den Norén. Av det som bekom arbetarklassen eller arbete kändes det mesta som gamla inlånade klyschor. Sämst var emellertid eftersnacket med avdankade festprissen-dramatikern och skådespelarna Börje Ahlstedt och Mikael Persbrandt som också hade "arbetarbakgrund".

Är det sånt här som ska hålla liv i den svenska arbetarkulturen framgent finns det anledning att vara allvarligt bekymrad. Förslagsvis kan det vara på sin plats att omdefiniera själva begreppet. Enligt en undersökning jag läste för inte så länge sedan identifierar sig betydligt större grupper än de med kollektivavtal som arbetare. Kanske är det så att arbetarlitteratur i den form vi vant oss vid helt enkelt inget annat var än en parentes.

tisdag, maj 01, 2007

Första maj och bruksandan

Där jag bor finns det en stor arbetsplats som i över fyrtio år mera var något av en socialbyrå än en industri. Inte förrän i mitten av 80-talet började järnverket gå med vinst, mycket till följd av rationaliseringar och kanske också en bättre stålkonjunktur.

Många av de som tog jobb där var inlandets pojkar. Inte minst sedan de teknologiska innovationer som heter traktor och motorsåg eliminerat otaliga arbetstillfällen i skogskommunerna. Det enda som fanns att tillgå för många var att flytta till Luleå, Västerås och Södertälje där industrierna skrek efter arbetskraft och faktiskt också var upp hit och raggade folk.

De som hamnade på de nya industriorterna blev många gånger socialdemokratins kärnväljare. Samlade på samma ställe och med likartade arbetsuppgifter och rätt jämlika löner efter skatt kom de att utgöra politiska krafter helt i enlighet med marxistisk teori.

När nu inte denna variant av ekonomiskt system visade sig vara överlägset kapitalismen så har bruksandan - för så kan mentaliteten på många orter med en stor industri kallas - blivit en belastning. Man vet vad man har men inte vad man får har varit ledordet eller att gå i pappas fotspår. Alltså helt förödande inställningar i ett samhälle som behöver fler nya företag.

I år gör (s) ett stort nummer på 1:a maj av att A-kassan ska återställas vid en valseger. Precis som om lösningen på att de gamla arbetena försvinner vore att hålla fast vid ett föråldrat försäkringssystem. Visserligen finns de som fortfarande börjar på bruken i 20-årsåldern och stannar där till pensionen, men på det stora hela taget räcker inte dessa till att utgöra partiets kärnväljare längre.

Inte heller räcker det med att tjänstemännen läggs till denna grupp. Sossarna måste med andra ord bryta in i mitten om man vill vinna 2010. Lyckas partiet sno arbetsrätten från centern kanske det går att lyckas med detta.

söndag, april 29, 2007

Dags att skriva om historien Putin

Det har varit oroligheter i Estland de senaste dagarna. Anledningen till dessa är att estniska myndigheter beslutat att flytta ett krigsmonument med soldatgravar som står som en symbol över Sovjetunionens seger över Nazityskland. Eller som esterna fått lära sig under nästan ett halvsekel av ockupation, "fascismens utdrivande ur landet".

För många ester är monumentet en kvarvarande maktyttring från Sovjetepoken, numera administrerad från Ryssland. Den stora ryska minoriteten i landet tycker överlag annorlunda och det är bland denna oroligheterna utspelats. Emellertid finns det en annan sida av problematiken som inte belysts tillräckling.

År 1936 restes nämligen ett monument väster om staden Narva till minne över den svenska segern över ryssarna där 1700. Uppresandet av bronslejonet hade svenskt bistånd, bland annat närvarade vår nuvarande kungs far Gustav Adolf vid invigningen av det. Kritik riktades dock mot handlingen i Sverige som gick ut på att svenskarna uppehöll sig i det förgångna istället för att stödja den då unga estniska republiken.

Så är det väl egentligen med alla historiska minnesmärken. Ändå kan jag inte undanhålla mig från att stilla fundera över det öde bronslejonet rönte. När ryska trupper rullande in i Estland våren 1944 sköts monumentet helt sonika sönder. Mot bakgrund av traditionell sovjetisk/rysk historieskrivning kring andra världskriget är då frågan: var svenskarna också fascister eftersom segermonumentet från 1700-talets början inte fått resas på nytt?

Idag finns det väl ingen anledning upprätta denna staty på nytt. Sverige med dess efterkrigstida högskattestat blev inget alternativ för de länder som frigjorde sig från kommunismen 1989-91. Det enda som står riktigt klart är att vårt land nog ändå utgör ett tillgängligare alternativ än den väg Ryssland slagit in på. Flyttningen av krigsmonumentet i Tallinn borde därför fungera som en utgångspunkt för en ny rysk historieskrivning snarare än en provokation.