torsdag, mars 31, 2011

När idrott blir allvar

En gammal gymnastiklärare har hamnat ordentligt i hetluften. "Osten" Bergström anklagas för rasistiska uttalanden under en match i den tuffa semifinalserien i ishockey mellan Skellefteå och Luleå. Tonläget mellan anhängarna i respektive lag var emellertid redan innan ganska uppskruvat, så jag undrar om inte det Osten sägs ha sagt eller skrikit lika gärna kan vara påhitt avsedda att användas i matchen utanför banan. Annat som talar emot anklagelserna är min egen subjektiva uppfattning i sammanhanget. Jag uppfattade Osten som en rätt jovialisk person, i alla fall i rollen som lärare. Och eftersom jag också var med på en resa från skolan där han var ledare var vi några som lärde känna honom lite mer än de andra eleverna, och någon omdömeslös gaphals har jag minst av allt anledning att tro att han är, även om det i stridens hetta kan koka över för nästan vem som helst. Det hela har också fått orimliga proportioner genom att huvudsponsorn SSAB hotat att dra sig ur samarbetet med Luleå Hockey. Om en grundlig utredning kan konstatera att Osten inte vräkt ur sig det han lastas för, har sannolikt den som mest eldat på den här historien, journalisten Jonas Fahlman, gjort sitt som sportkommentator.

onsdag, mars 30, 2011

Varför inte 10 000 läkare?

Ett drygt hundratal medicinskt orienterade män och kvinnor anklagar idag regeringen för att skada andra genom sin politik med att försöka få tillbaka långtidssjuka till arbetslivet. Gunnar Axén gör rätt i att fråga om debattörerna glömde att sätta ut partibeteckning. Genom googling på namnen har han kunnat konstatera att vänsterkantring råder bland dessa bara genom att gå igenom de första i ordningen bland undertecknarna. Själv har jag personlig erfarenhet av en av de som skrivit under, den här gången uppträdandes under beteckningen "psykiatrispecialist". Frånsett ett närmast totalt ointresse för andra än de som överensstämde med hans egen problembild, så hade denne åt mig inget annat att erbjuda än mediciner och tomt prat i kombination med meningslösa monologer. Rebilitering fanns inte på kartan, konstigt nog trots att finansiella resurser fanns tillgängliga. Så småningom tog jag mig lös från denna misslyckade existens, men inte utan att ha straffats i form av elaka journalanteckningar. Dessförinnan hade jag i Journalens Namn behandlats i så kränkande ordalag att det säkerligen hållit för ett åtal om det skett ute i det öppna samhället. Det går givetvis inte att generalisera utifrån ett enda fall, men faktum är att jag tror att det verkliga intressena bakom kritiken mot sjukförsäkringsreformen inte endast låter sig fångas i en omsorg om "patienter". Då ovanstående också numera bedriver "eget" är det kanske inte heller så intressant med alltför många odiagnosticerade patienter. Detsamma torde gälla läkare överhuvudtaget eftersom överutbud på dem råder och arbetslöshet lurar i bakgrunden om diagnosticerandet börjar avta hos världens friskaste folk. Och hur många känner egentligen till att bedömning av behovet av tvångsvård är möjligt att lägga ut på entreprenad genom att dessa själadoktorer som verkar på privat basis har möjlighet att teckna kontrakt om detta med landstinget? Att drämma till med självutnämnd arbetsförhetsexpertis i stort antal i syfte att argumentera mot något som strider, som det verkar i många fall, mot ens egen personliga uppfattning främjar knappast de som hamnat utanför. En ung människa som drabbas av förtidspension till följd av medicinisters personliga ointresse kan nog sägas vara lika allvarligt som att drabbas av en riktigt svår sjukdom.

fredag, mars 25, 2011

Upplyftande med Västerbottensnytt

Den som är uppe tidigt kan ta del av andra regionala sändningar än den från den egna regionen. SVT sänder från klockan 6 ungefär nyhetsprogram från olika delar av landet. I morse visades Västerbottensnytt bland annat.

Tidigare ingick i Nordnytt de regionala nyheterna från både Västerbotten och Norrbotten. När programmet delades upp tyckte någon att det var bra att slippa "dödköttet från Västerbotten". Det tyckte aldrig jag, och styrkt i min uppfattning om detta blev jag i morse. Nyheterna och reportagen från Västerbotten är uppfriskande och intressanta och inte alls någon död information för de som bor längre upp på Bottenvikens västra sida. Möjligen sårar de någon som är upptagen med sig själv och som retar sig på att det finns företeelser i det egna närområdet som har en annat världsbild än en själv.

En återfusion av Nordnytt och Västerbottensnytt skulle sannolikt ge en injektion till etermedia i nordligaste Sverige. Då är sannolikheten också stor att de ledsna reportrarna på Nordnytt - förutsatt att inte självupptagenheten sätter stopp - blandas ut med lite muntrare tongångar. Tidigare i vinter har Nordnytt-redaktionen bekymrat sig mer för om Luleå Hockey ska missa slutspelet när det hela tiden istället handlar om hur laget ska lägga beslag på en av de fyra topp-placeringarna i serien. Pessimism kan uttryckas otydligare. Till sist: glöm inte något delat landskap mellan Västerbotten och Norrbotten inte existerar i officiell mening.

torsdag, mars 24, 2011

De som inte fått jobb då?

Igår var det Alla Borgarungars Dag. Statistik från Svenskt Näringsliv som visade på skillnader i ingångslön beroende på vilket universitet man tagit ut sin examen från var givetvis mumma för karriärister av diverse slag. Kritiken mot detta sätt att mäta framgång för respektive lärosäte lät emellertid inte vänta på sig. Bland många kommentatorer var meningen att utredarna inte gjort skillnad mellan korrelation och kausalitet, och inte minst, att individens egen förmåga nog spelar större roll än var studierna bedrivits.

Och visst är det väl så. Den som studerat vid ett perifert beläget universitet där han eller hon är uppväxt och bosatt och vill bo kvar på hemorten kan ganska säkert räkna med lägre lön än den som väljer att flytta till en hetare arbetsmarknadsregion med allt vad det kan innebära av lönerace. På samma sätt behöver en hemkär stockholmare inte bekymra sig om lönenivån på orten om denne väljer att bo kvar. Summa summarum: det är vilseledande att tala om ingångslöner i relation till studieort annat än i syfte att visa upp ett falskt yttre.

Vad som borde diskuteras desto mer än hur mycket pengar som ska tjänas från första dagen på jobbet är hur fler akademiker ska få in en fot på arbetsmarknaden. Högskoleverkets årliga granskning av hur examinerade som etablerat sig på arbetsmarknaden ett och ett halvt år efter examen visade senast på att bara 80 procent har jobb. Notera "har jobb", inte om de jobbar med det de utbildat sig till. Passande nog, går det att säga, kontrade Svenskt Näringsliv igår sig själva med uppgifter om att endast 6 av 10 studenter 12 månader efter examen har ett jobb de är kvalificerade för.

Det här är uppgifter som borde vålla huvudbry på Utbildningsdepartementet. Befogat är att fråga sig om ansvarig minister Björklund är så särskilt intresserad av de här frågorna. Han avvecklade posten som högskole- och forskningsminister och har stått i riksdagen och sagt att det är bättre att folk exempelvis studerar vid någon högskola än "gör ingenting". Traditionen från tidigare S-ministrar fullföljs därmed genom att högskolorna tillåts användas som arbetsmarknadspolitiska dragspel. Istället för att försöka begränsa utflödet att akademiker på arbetsmarknaden som ändå inte får användning för sin kompetens ges alltså grönt ljus för en fortsättning av denna misslyckade politik sedan flera år. Allt under det att högsta prioritet istället borde ges åt att finna en modell balansera tillgången mot efterfrågan.

måndag, mars 21, 2011

Veckans skvallergubbe

Det hör till tråkigheterna i livet att ibland behöva konfronteras med personer som fastnat i utvecklingen för länge sen. Häromdagen befann jag mig på ett köpcenter då en man som verkade något bekant tydligen observerat mig och kommenterade detta till en medföljande kvinna. Tänkte inte mycket mer på det, alla kan man inte känna igen.

Desto underligare blev det när jag cirka 20 minuter senare efter att ha gjort de nödvändiga inköpen i affären upptäcker att samme man står och väntar utanför kassan. När jag plockat varorna från bandet börjar karln mer eller mindre springa efter mig och halvt högt ropa mitt namn. Jag stannar då och någon som jag ska minnas som "Evas pappa" börjar fråga ut mig om diverse ting.

Jag vet inte om jag någonsin tidigare talat på tu man hand med personen ifråga som jag efter att ha rekapitulerat en del minns från min barndom som han som alltid blängde ilsket åt alla bilar som passerade hans hus. Han skulle visst vid något tillfälle ha lovat att misshandla en kompis åt mig för hans hastighetsöverträdelse enligt sina egen privatpolisnorm.

Hans dotter gick i min klass på högstadiet men det är en person jag knappt talat med sedan den tiden (30 år sedan!). Man kan fråga sig varför jag skulle minnas det, varför det finns anledning att helt plötsligt intressera sig för mig och vad jag har för mig. Jag tror att huvudanledningen är att det går omkring så många besvikna och halvt deprimerande människor som inget annat har att göra än att skvallra och tugga om gammal skåpmat. Bitterheten över inte ha gjort något avtryck i livet blir till slut något som hinner i fatt dem. Kvar återstår att klamra sig fast händelser i det förgångna. Säga vad man vill om detta men friskt är det fan i mig inte.

fredag, mars 18, 2011

"Stadsvetare vid Lindköpings universitet"

För någon månad sedan passerade jag en hylla på Kulturens Hus i Luleå där det stod en rapport uppställd som behandlade "effekterna av byggandet av Kulturens Hus". Intresserad greppade jag den lilla boken för att läsa lite grann. Ganska snabbt avtog dock läslustan när jag kom till en lista med intervjuvade. Där fanns nämligen med en "stadsvetare vid Lindköpings universitet".

Av skäl som inte nödvändigtvis har att göra med bristande begåvning eller dyslexi kallas ibland statsvetare för stadsvetare. Men att stava staden Linköping som Lindköping måste sannolikt tas till intäkt för att det saknas något väsentligt bakom pannbenet. Lägg därtill att rapportförfattaren är disputerad forskare från Luleå Tekniska Universitet så blir problemet av mycket brydsam karaktär.

Att nästan dagligdags snubbla över dylika fadäser som kommer ut från LTU gagnar varken forskningens ställning i Norrbotten eller i stort. Att vi har för många universitet står allt klarare för var dag som går. Såvitt inte några regionalpolitiska företrädare är beredda att med näbbar och klor börja slåss för universitetets överlevnad så lär lärosätet i Luleå stå först i raden bland landets lärosäten som mister sin status.

lördag, mars 12, 2011

Dags att vidga utanförskapsbegreppet

Svenskt Näringsliv har kommit med en rapport som visar att bara omkring hälften av de som forskat och examinerats kommit med resultat som gett de eller någon annan jobb. Och bara var sjätte forskare har bidragit med forskning som renderat i nya produkter eller tjänster.

Det här borde vara skrämmande läsning för alla beslutsfattare som länge agerat som att forskning är något som under alla omständigheter bidrar till tillväxten. Studien visar dock att de forskare som samarbetat med företag under utbildningstiden skaffat sig mycket bättre möjligheter att etablera sig på arbetsmarknaden.

Det sistnämnda konstaterandet borde vara skäl nog att baka in doktorander i det av regeringen omhuldade utanförskapsbegreppet. För den korrekta benämningen på en som doktorerar är nämligen forskarstuderande. Och en som studerar och söker jobb samtidigt har onekligen det lättare att komma in på arbetsmarknaden visar det sig. Det finns ingen anledning, vare sig för samhällsnyttan eller de som söker personlig utveckling, att fortsätta med att låta FoU-politiken inriktas på att skapa skyddade verkstäder för egensinniga individualister som ändå inte riskerar något med egna medel. Det är dags att vidga utanförskapsbegreppet också till forskarna.