tisdag, februari 26, 2008

Att välja bostadsort

En sanning som mer och mer stampats in på senare år är att förutsättningen för att få folk att stanna kvar eller att bo på en viss ort eller i en viss region, är att det inte i första hand ska finnas jobb där. Nej, det första samhällsplanerarna ska tänka på att där finns ett ordentligt och varierat utbud av kultur, bostäder, kommunikationer, service och dylikt. Numera är vi ganska bortskämda med sådant i den övre delen av Norrland i väntan på Norrbotniabanans förverkligande.

Något som talar emot tesen att regionpolitiken bör ta fasta på drägliga förhållanden är att regioner i allmänhet och Norrbotten med dess kommuner i synnerhet tappar befolkning trots påstådd högkonjunktur och stora satsningar bland annat på kultur och bostäder. Att folk väljer att bo på annat håll, företrädesvis då i Stockholms stad eller i dess kranskommuner, som ökar sin befolkning, måste alltså ha andra orsaker.

Landsbygden, om man vill man vill använda denna term, är riktigt illa ute. Inte minst många inlandskommuner håller på att dö sotdöden. Efter gymnasiet sticker ungdomarna därifrån i stort antal och få återvänder. Framtidstron är mer eller mindre bortblåst hos de som överväger att stanna. Inflyttningen är av förståeliga skäl mycket låg, trots högkonjunktur i gruv- och skogsindustri.

De flesta politiker blundar för utvecklingen, och ett grepp att skyla över problematiken har på sina håll blivit att bygga upp Potemkinkulisser. Som i fallet med Charlotte Kalla som bland annat med kommunala ansträngningar förmåddes att stanna i sin moderklubb Tärendö IF. Men Charlotte bor, i likhet med stora delar av svenska skideliten, i Östersund. Och frågan är väl om hon kommer tillbaka till uppväxtorten trots en utlovad tomt. Andra, inte minst akademiker, tycks ständigt befinna sig på resande fot till olika delar av världen. Dessa, inte sällan verksamma på arbetsplatser med miljömål i förgrunden, gör verkligen skäl för påståendet att norrlänningar är självupptagna, men även att de inte är särskilt stolta över sin region. Samt klimatkorkade.

lördag, februari 23, 2008

Moderatbandy friskvård?

Det lutar åt att flera sporter ska bli klassade som skattefri friskvårdsförmån i framtiden. Tidigare har utövande av ridning, utförsåkning, segling och inte minst golf varit undantagna. Och konstigt är väl inte det. Inget av intressena ger särskilt mycket puls när de utövas.

Drivande bakom förslaget har en moderatriksdagsman med politiken som livstidsyrke varit. Han säger sig själv inte spela golf, men framhåller att sporten har mest utövare i landet. Det var just detta: är det utövningen i sig av någonting som är det centrala? I så fall tycker jag schackspelande också är friskvård, inte minst för effekterna på hjärnan.

fredag, februari 22, 2008

Förklaringar till ideologierna

Har nyligen läst en vid det här laget rätt gammal bok som istället för att analysera ideologier försöker förklara hur de uppkommit. Författaren, Emmanuel Todd, menar att det är i familjestrukturerna vi finner svaren på dessa gåtor.

I länder som Holland, England, Danmark och USA är av tradition den absoluta kärnfamiljen vanlig, med vilket menas att föräldrarna har ett fritt förhållningssätt till sina barn samtidigt som äldste sonen gynnas. Detta sägs bidra till liberalism och omhuldande av kapitalistiska produktionssystem genom att arvet inte splittras upp på flera. Detta gäller inte den egalitära kärnfamiljen som ser på barnen som jämlikar. Denna typ är vanlig i Frankrike, Spanien, delar av Italien, Grekland, Latinamerika, Rumänien, Polen och Etiopien. Här är är av förklarliga skäl anarkismen stark, bland annat med påföljden att länderna har svårt att hålla koll på sin inflation.

I Sverige, Tyskland, Norge, Österrike, Belgien, delar av Frankrike, Skottland, Irland, Japan och norra Spanien m.fl. är den auktoritära familjen vanlig. I denna bestämmer föräldrarna över sina barn samtidigt som dessa inte behandlas jämlikt sinsemellan. Följden har blivit en förkärlek för paternala ideologier som socialdemokrati och katolska partier i dessa länder. Längre österut, i delar av Östeuropa, Ryssland och Kina men också på Kuba, kännetecknas familjelivet av den patriarkala familjen där det inte är ovanligt med tregenerationshushåll och där sönerna/syskonen behandlas jämlikt men strängt. Genom sin kommandokaraktär har denna gynnat uppkomsten av kommunistiska ideologier.

Vidare finns en annan form av storfamilj i de muslimska länderna där fadern i hushållen har en oklar ställning och där bröderna i familjen bestämmer. Detta har förhindrat uppkomsten av ideologier av västerländskt mått överhuvudtaget och svårigheter med att få stater att fungera. Ytterligare familjesystem finns i länder som Indien och i Sydostasien samt Afrika där kommunismen eller militären har varit stark.

Alla dessa beskrivningar är naturligtvis inget annat än idealtyper. Det går inte att säga att så och så är det där därför att familjerna ser ut så där. Dessutom förflyttar sig folk kors och tvärs över jorden på ett helt annat sätt än någonsin tidigare och familjesystemens rigida karaktär tenderar att tunnas ut alltmer. Ändå hade det varit intressant om Todd gått mera in på hur familjetyperna förändrats över tid i Europa inte minst. Och ifråga om hur det är i det område där jag själv bor undrar jag verkligen om inte den rysk-patriarkala familjen traditionellt varit vanligare än den tysk-auktoritära. Eventuellt är detta något som behöver utredas närmare.

tisdag, februari 19, 2008

Så lokalt det bara kan bli

Vet att jag skrivit om det här förr, men kan inte hålla fingrarna borta från tangentbordet. Grundfrågan lyder: vad är det som gör vissa orter mera intressanta att skriva om än andra? Det finns ett område i Norrbotten som rätteligen borde kallas västra sidan av Torne älvdal som av någon anledning anses uppfylla detta krav. Ett annat är kanske Pite älvdal.

När jag tenterade i forskningsmetod fick jag lära mig att generalisera utifrån det unika. Det gick alltså att studera ett litet problem i form av en så kallad fallstudie. Men då skulle vägen till detta gå ifrån det abstrakta och slutligen hamna i slutsatser med bidrag till ökad kunskap. En forskare som arbetar på något annat sätt är inte en forskare utan något annat. Den som skriver om berättelser från Tornedalen eller trettioåriga kriget ur ett piteperspektiv ägnar sig alltså snarare åt marknadsföring av bygden och borde inte få forskningspengar från staten överhuvudtaget. Däremot eventuellt medel från berörd kommun i fråga.

Angående slutsatser om hur det är i Torne älvdalsområdet så ser jag ingen större skillnad mellan hur det påstås vara där och i andra byar, eller i varje fall hur det är på många andra mindre inlandsorter med stora avstånd till större orter. En forskningsrapport som tillåts uppta utrymme med sådant är således inget annat än prat i skrift. Hur har nivån på svenska universitet kunnat hamna så lågt?

fredag, februari 15, 2008

Särbehandling

En anställd på en förskola i Gällivare säger sig få migränattacker av prickiga och randiga kläder. Därför har eleverna på dagiset tvingats anpassa sig till sin frökens något märkliga sjukdomsskov och fått undvika klädsel av dylikt slag. Förskolans rektor förklarar det med att läraren måste kunna jobba.

Är detta inte detta ganska typiskt? Alla ska anpassa sig till en person. Istället för att flytta på den som är problemet ska övriga lida. Precis som med mobbning, som oftast är i grunden en endas projekt.

torsdag, februari 14, 2008

Fördel Obama i primärvalskampen

I USA är vägen till Vita huset som bekant lång. Först ska respektive parti utse sin presidentkandidat. Sedan efter ungefär ett halvår av interna stridigheter börjar själva slutstriden om världens mäktigaste ämbete. I år är amerikanska presidentvalet extra intressant eftersom det är första gången på 28 år sedan inte en sittande president eller vicepresident kandiderar till posten.

Republikanernas presidentkandidat kommer att heta John McCain. Demokraternas Barack Obama eller Hillary Clinton. Den förstnämnde har för närvarande ett övertag men mycket tyder på att det kommer att bli en strid ända in på konventet i sommar, något som lär spela republikanerna i händerna eftersom det i sammanhanget är viktigt att i tid enas som vem som ska representera respektive parti. Medan McCain kan koncentrera all kraft på sin egen kampanj måste Obama och Clinton försöka vinna sitt eget parti. Det här är en faktor jag tror kommer att påverka utgången i valet i november.

Det har sagts om McCain att han är en mer frihetlig politiker än sina två demokratiska motståndare. Obama är möjligen en mer konservativ liberal som kan vinna fler republikanska kärnväljare än Clinton. Han har med andra ord större chans att vinna över McCain än Clinton. Det är den andra viktiga faktorn här. Båda står dock för höjda skatter och mindre frihandel. En fråga som kan komma upp senare i höst är när/om kandidaterna måste ta klar ställning ifråga om Irak. Utrikespolitiken har avgjort amerikanska presidentval tidigare.

måndag, februari 11, 2008

Var de så eniga egentligen?

Igår brakade de ihop, sossarnas nyvalde ekonomiske talesman och finansministern. Proffskommentatorerna i form av tre vise kvinnor i programmet Agenda var snabba med att se en fredsuppgörelse i mötet. Jag håller då inte med om denna analys riktigt.

Visst var det två lågmälda debattörer som stod mot varann, men om man skärskådar argumenten så var det verkligen klassisk fördelningspolitik som stod mot skattelättnader och mer frihet hos Östros respektive Borg. Den förstnämnde tryckte särskilt på mer utbildning som kungsvägen till högre tillväxt medan den sistnämnde mera höll på arbetslinjen och yrkesutbildningar istället för mer akademiska poäng åt folket.

Thomas Östros har i sina sämsta stunder kunnat visa sig vara en debattör av det mera rabiata och oförsonliga slaget. Säkert har han fått jobba med denna sämre sida av sig själv och säkert bidrog det till en i vissa ögon tam debatt. Men särskilt eniga var inte kombattanterna.

lördag, februari 09, 2008

Storbotten

En del som läst min blogg kanske har märkt att jag varit rätt kritisk mot Norrbottens-Kuriren. Det har främst att göra med att jag tycker tidningen sålt ut sin liberala själ. Kuriren är inte längre en upplyst röst i en region där socialism på många håll fortfarande ses som lösningen på framtidens problem. När man läser vad tidningens chefer skriver och skrivit går tankarna snarare åt vänster. En "liberal" i Norrbotten låter som en socialdemokrat i Stockholm eller Göteborg. På ledarplats huserar därtill en omskolad sportjournalist och högerman från Ångermanland med mindervärdeskomplexet som främsta drivkraft.

I veckan hade tidningen krigsrubriker av ett slag som jag inte sett sedan tidningen Expressen den 12 september 2001 deklarerade kriget mot terrorismen. Den här gången var det dock klimatförändringarna som utgjorde fienden. Global uppvärmning är ett konstaterat faktum men inte orsakerna. Gång efter annan kommer forskning som säger att denna skulle ha andra orsaker än koldioxiden och mänsklig påverkan. Och jämförande bilder av glaciärer mellan hur det var då och hur det är nu säger lite om faktiska förhållanden. Om det ändå skulle visa sig att homo sapiens är skulden till det varmare klimatet finns det ändå ingen anledning för vår art att börja späka oss själva.

Det går rak linje från den lutherska gudsstat som hämtade flera ärkebiskopar från landets nordligaste del via evangeliskt frisinne/laestadianism till feminism/miljö- och fredsrörelser. Alla har de burits fram av någon slags mission om att väster- och norrbottningar på något sätt står för någon form av högre moral, att vägen till framgång går genom kärvhet och inte genom frihet och kort sagt att se mer avspänt på tillvaron. De forskare som predikar om klimathotet har bara paketerat om de stränga övrenorrländska prästernas budskap. Alternativen är himmel eller helvete.

Finns det något positivt med klimatförändringarna så är det väl att hela världen fått en gemensam fråga att samlas kring. I detta perspektiv ter det sig bara löjligt om det från Sveriges mest glesbefolkade region skulle finnas de som tycker att den bästa politiken bestås av de som gör sig störst. Det liknar nämligen mest bara en komedi i kolossalformat.

onsdag, februari 06, 2008

Bengt Ankarloo 1935-2008

Häxprocesserna är sannolikt ett av de mest irrationella och svårförklarliga fenomenen i den mänskliga historien. Hur kunde till exempel i Sverige på 1600-talet kvinnor (och män också) avrättas efter summariska rättegångar där den omvända bevisbördan tillämpades på de som anklagades för trolldom? Detta dessutom i en tid då den moderna vetenskapen började ta form.

Bengt Ankarloo gjorde det till sin livsgärning att försöka svara på denna fråga, och han kom fram till att det hade att göra med lokalsamhällets möte med en alltmer självmedveten och kraftfull centralmakt. Det handlar med andra ord om ett bra mycket mer komplext problem än att kyrkan skulle ligga bakom alltsammans (vilket någon av mina gamla lärare hävdade). Ankarloo menade istället att tron på häxor och demoner har förgreningar så långt bak i tiden som antiken. Därtill existerar den mittibland oss i nutiden i andra uttryckformer.

När jag nåddes av budet av Bengt Ankarloos frånfälle via en dödsannons i DN var jag mitt upp i vad som skulle bli hans sista bok, Satans raseri. Jag kan inte annat än hysa den djupaste respekt för hans insats i denna. På ett sansat sätt helt utan några ironier balanserar Ankarloo skickligt den mänskliga naturens irrgärningar mot förnuftet. Låt oss hoppas att hans verk kommer att läsas i många år framöver.

tisdag, februari 05, 2008

Bloggaren som kom in från kylan

Det här med stereotyper och nidbilder av befolkningen i norra Sverige är ett ämne för sig. Nyligen skrev journalisten-bloggaren-ledarskribenten, från Dalarna bördige Per Gudmundson ett ledarstick i genren. Till en bild föreställandes en hoppande skoterförare tycker sig Gudmundson ana en kompensationstanke från "de fria viddernas män" i motståndet mot avvecklingen Tullverkets verksamheter. Detta på grund av regeringens skattehöjningar.

När en känd språkvetare från Eskilstuna skulle utforska svenska språket i Norrland åkte han inte till någon av landsdelens metropoler för att ta reda på fakta, utan till en obetydlig inlandsort. Där hittade han till slut fram till byns originellaste person. Och vips var bilden av norrlänningen bekräftad utan föregående undersökning. En del kallar dylikt sett att arbeta vetenskaplig metod.

Om Per Gudmundson står att läsa i webuppslagsboken framför andra att han tidigare jobbat på Sveriges Television. Hur var det nu med det? Fick han inte sluta där på grund av att arbetsgivaren ogillade hans bloggande? Och i en lång krönika interfolierad med David Bowietext gjorde han slut med sin illojala verksamhet där? Så vitt jag vet är Per Gudmundson fortfarande igång med en blogg, ibland också på denna som kommentator av sin egna ledare i Svenskan.

Svenska Dagbladet är ett organ som för övrigt likt vad som påstås om norrlänningar är bidragsberoende. Med tanke på Gudmundsons tidigare karriär, kan vi inte ana en kompensationstanke i anställningen på SvD?

lördag, februari 02, 2008

Inget utrymme för val

I det kommunala bostadsbolaget som förvaltar min och omkring åttio procent av det totala beståndet av hyresrätter i kommunen ska internet införas som standard i lägenheterna. Någon möjlighet att välja bort denna tjänst ges inte, utan de som vill ha kvar sin gamla operatör eller någon annan får dubbla räkningar.

Det är därför inte utan att man tycker Lulebo är ganska fräcka när det skriver på sin hemsida: "Nu blir Internet standard i våra lägenheter, har du gjort ditt val?" Bredbandsbolaget som hittills stått för internet i lägenheterna är givetvis förbannade och har då i alla fall övervägt någon form av rättsligt förfarande mot det hela.

I en kommun där s-styret varit regel sedan demokratins införande går sådant här att genomföra. Utrymmet för de som vill påverka sin hyra på olika sätt är minimalt. Det mesta sker över huvudet på hyresgästerna. Föreskrifter finns till och med hur det ska tapetseras, men som sagt inte att välja bort standardoperatören. Skandal!

fredag, februari 01, 2008

Vari bestod nyheten egentligen?

Årets mest överuppmärksammade nyhet och debatt har redan inträffat. Det som framställts som ett avgörande tronskifte och en stor kursändring i svensk politik är när partiledaren bytt ut en medarbetare mot en annan.

Själv är jag osäker på vad det betyder när Mona Sahlin plockar in Östros istället för Nuder. De är båda perssonpojkar, med allt vad det innebär av brist på ledarskapsförmåga. Något nytt innebär det förmodligen inte, precis som det heller inte är något stort. Sahlins parti sitter inte längre vid makten. Att plocka fram Wigforss och Sträng i sammanhanget som någon kommentator gjort visar bara på folkhemsnostalgi och idétorka.

En vecka pågick surret (för nu är det väl ändå slut?) och alldeles för mycket utrymme gavs åt att trettiofemsprocentspartiet bytte ekonomisk talesman (märk väl inte finansminister). Under en vecka var stora delar av mediesverige socialdemokratiskt. Vad kallas sådant här egentligen? Har någon hjärnskrynklare någon benämning på fenomenet?