tisdag, december 29, 2009

Vårt behov av akademisk kunskap

Har alldeles nyligen tagit del av en rapport från Riksrevisionen som granskat huruvida regeringen och berörda myndigheter tagit sitt ansvar ifråga om att främja studenternas anställningsbarhet. Termen härrör från målformuleringen i Bolognaprocessens dokument angående "employability".

Utöver den gedigna genomlysningen av ämnet gjorde rapportörerna ett rätt anmärkningsvärt konstaterande: i Sverige tar i dagsläget 40 000 högskoleutbildade varje år ut en examen medan endast 20 000 akademiker går i pension. Även med hänsyn tagen till regeringens stolta deklarationen om det framtida "kunskapssamhället", så råder det sannolikt en oerhörd diskrepans mellan behov och utbud på arbetsmarknaden för akademiker.

Ekonomihistorikern Lars Magnusson har analyserat vad han kallar den tredje industriella revolutionen och bland annat funnit att en stor del av den framväxande tjänsteproduktionen är relaterad till värdeökande processer som kan kallas industriella. Alltså kanske inte alltid vad som kommer ut av akademiska studier får man förmoda. Även andra artiklar har rätt nyligen dragit en lans för industrins betydelse, och senast igår tog PJ Anders Linder död på ryktet om den svenska industrins förestående död.

Vore jag ansvarig för den högre svenska utbildningspolitiken skulle jag ta till mig av dessa fakta. Sedan är det en helt annan fråga att regeringen helt öppet numera använder högskolorna som en buffert för att förbättra arbetslöshetsstatistiken. Att påstå att det skulle finnas särskilt många arbetslösa industriarbetare som tycker det är läge att skaffa sig akademisk utbildning bara för att det inte finns några jobb är bara långsökt.

lördag, december 26, 2009

Så blev det så i alla fall

NSD ska söka presstöd. Som andratidning i Luleå finns den möjligheten. Annars var motivet en gång till att inte slå ihop Kuriren och NSD till en tidning att arrangemanget upprätthåller en sund konkurrens, bra för alla.

Jag påminde för drygt ett år sedan dåvarande tidningschefen på NSD Lennart Håkansson om att såväl NSD som Kuriren och Piteå-tidningen då visst mottog presstöd, låt vara i form av ett mindre belopp till distributionen av morgontidningarna. Håkansson svarade att det inte var ett ämne att diskutera, med motiveringen distributionsstödet är konkurrensneutralt, vilket inte är korrekt att gå efter vad som står i betänkandet Mångfald och räckvidd (SOU 2006:8). Debatten kvävdes så att säga i sin linda men har nu alltså åter aktualiserats.

Lennart Håkansson har slutat på tidningen. Men om nu NSD tänker sig att få del av presstödet, vad är då meningen med att ha kvar två tidningar på samma ort om det är en ambition hos ägarna Norrbottens Media att agera på affärsmässig grund? Om presstödet (detta förtäckta partistöd) avvecklas kommer inte jag att sörja. Förmodligen heller inte andra vänner av kvalificerad samhällsinformation som är trötta på att ta del av artiklar vars sammanlagda innehåll räknas ihop på det ologiska sättet 1+1=1.

lördag, december 19, 2009

Olofsson i händerna på Stureplanscentern

GM lägger ned SAAB. De första efterhandsanalyserna pekar ut den stora biltillverkaren som en dålig ägare och huvudorsaken till att SAAB upphör med sin produktion. Men kommentarerna idag gäller också huruvida regeringen kommer att skadas av detta skedda.

Att oppositionen skulle låta höra av sig och efterlysa mera statsåtgärder är inte att förvåna. Däremot är det kanske ändå konstigt att regeringen inte agerat som andra stora biltillverkarländers regeringar gjort och gått in med stöd. En allmän uppfattning om orsaken till förhållandet är att centern med Maud Olofsson som ansvarig minister för allt i världen inte vill bli en ny kris-Nisse Åsling (som inte lyckades rädda varvsindustrin en gång i tiden trots stora insatser).

Det finns en del skillnader mellan en krisande bilindustri och om hur båtbyggarindustrin krisade en gång i tiden. Den sistnämnda knäcktes i Sverige främst av ett högt kostnadsläge, men även av att den japanska varvindustri som ryckte fram på svenskars och andra västländers bekostnad, räntesubventionerades av Bank of Japan. Problemet idag har aldrig varit att SAAB måste flytta verksamheter till låglöneländer för att överleva, utan problemet handlar mera om försäljningssidan kort och gott.

En rapport framtagen av centerstödda tankesmedjan FORES underkänner statligt ägande av den typ av företag som tillverkar bilar. Häri ligger nog mera förklaringen till att Maud Olofsson tillsammans med Sven Otto Littorin bara kan utlova mer av den arbetsvård som det talades så negativt om före valet. I händerna på en före detta Handelshögskolestudent är det troliga mera att slutsatsen blir att företagsamhet måste bedrivas i privat regi på alla marknader utom de med inneboende konkurrensproblem. Men är bilindustrin så verkligt konkurrensmässig? Och kan man inte på sätt och vis säga att den är en s k mogen bransch, och därför likt kol- och stålproduktion möjligen kan lämpa sig för verksamheter i statlig regi? En stilla fundering i beaktande av att Henry Fords löpande band fyllt hundra år.

söndag, december 13, 2009

Maria mot makten?

Det har under hösten blossat upp till diskussion huruvida miljöpartiet står för det liberala alternativet i svensk politik. Debatten har därtill underblåsts av det faktum att partiets ena språkrör nått högre popularitetssiffror än Mona Sahlin och därför vore det mera självklara namnet till posten som de rödgrönas statsministerkandidat.

De med tydligare liberala sympatier ser nog hellre Maria Wetterstrand som ingående i en mittenregering bestående av FP, C, KD och MP. I vad måtto detta projekt är realiserbart kan jag inte med tvärsäkerhet uttala mig om. Miljöpartiets nyvunna popularitet bland storstadsliberaler attackeras inte minst från höger, bland annat med motivering att partiets politik är tom på innehåll eller rentav falsk. Om Nyhetskvarnen har för avsikt att mala ned Timbro genom att ta in deras inlägg kommer de säkert en bra bit på vägen med smedjans nuvarande ledning. Det återstår emellertid en del arbete för miljöpartisterna om de vill återupprätta sin forna roll som alternativet i svensk politik.

måndag, december 07, 2009

Climategate och klimatet

Inför Köpenhamnsmötet har det handlat mycket om Climatgate, som har sin upprinnelse i den modernaste formen av inbrott. Skillnaden mot när demokraternas högkvarter 1972 fick mera fysisk påhälsning dock påtaglig. Den gången handlade det om att komma över material i syfte att få fördelar gentemot en konkurrent i kamp om makten.

Dataintrånget på University of East Anglia rör mera frågan om hur diskussionerna egentligen går angående den globala uppvärmningen bland de som i varje fall utåt sett är helt övertygade om att deras huvudhypotes stämmer. Motståndarna till denna, även kallade skeptiker fastän de allra flesta bland dessa också är forskare, kan knappast kallas jämbördiga i resursväg med växthuseffektskramarna. Ingen politiker av Nixons kaliber har de heller till sitt förfogande. Så varför kalla det hela för Climatgate?

tisdag, december 01, 2009

Acklamativ demokrati

Inte för att jag direkt minns den exakta termen Habermas använde, men han menade i alla fall att i det senkapitalistiska samhället så tenderar offentligheten gravitera åt det kommunikationssätt som var det rådande under feodalismen, eller mera konkret uttryckt som förhållandena var exempelvis när Ludvig XIV regerade i Frankrike. Den historiska utvecklingen riskerar med andra ord att regrediera till ett tidigare stadium bort från den ideala samtalsformen som fanns redan i det antika Grekland men i mer modern form nådde sin höjdpunkt på diskussionklubbarna i Storbritannien redan mot slutet av 1600-talet och något århundade framåt.

Den acklamativa samtalsformen påminner i rätt hög utsträckning om hur de svenska politiska partierna talar till sina sympatisörer. I varje parti verkar det råda en klyfta mellan folket och eliten, av vilka de förstnämnda inte sällan kallas "gamla" medan de sistnämnda hellre kallar sig nya. Moderaterna är det tydligaste exemplet på detta under det att folkpartiets program är utformat av kravliberalerna som talar till många vilsna socialliberaler. I centern talar Stureplansfalangen till Åsa-Nissemarxisterna ute i landet medan partier som kristdemokraterna talar till det så kallade verklighetens folk numera. På den rödgröna sidan har man inte samma krav på sig att sälja in ett budskap, men det är klart att även här går djupa klyftor inom partierna som oppositionsrollen för närvarande döljer. Borgerligheten har alltså anledning till oro om den ska fortsätta med att tillämpa demokrati enligt acklamativ modell. Skälet till detta är ett groende missnöje med partipolitiken överhuvud som kan ta sverigedemokraterna till riksdagen.

torsdag, november 26, 2009

Ett nationellt trauma att bearbeta?

Tidigare i höst var jag på en mycket underhållande och lärorik föreläsning med historikern Dick Harrison. Han menade då att orsaken till att en stor del av den svenska populärhistorieskrivning som tillkommit före Peter Englunds Poltava i stort sett är oläslig, eller i alla fall så tråkig att de som ändå gett sig i kast med den riskerat att förgås av tråkighet.

Anledningen till att svenska historiker skrivit så trista böcker står enligt Harrison att finna i det faktum vi inte haft något nationellt trauma att bearbeta i vårt land, något som står i motsats till vad han egentligen säger, eftersom Peter Englunds bok behandlade just ett sådant.

Men ska vi titta längre fram i tiden så har dagarna i Sverige flutit på ganska jämt sedan 200 år nu. Inga krig med alla dess diskutabla konsekvenser som alltid följer på dylika. Däremot en del följder just av det faktum av att vi aldrig riktigt konfronterats med ett mera handgripligt yttre hot sedan 1809. Igår visade Uppdrag Granskning ett andra avsnitt om hur användningen av elchocker, eller elektrokonvulsationsterapi som tjänar som eufemism för behandlingen, exploderat i Sverige och lagt oss i den mindre smickrande världstoppen inom denna verksamhet.

Även ifråga om andra tveksamma behandlingsformer inom psykiatrin har Sverige utmärkt sig på ett negativt sätt. Det mest slående exemplet på hur den svenska staten slagit mot sina egna medborgare, kanske i brist på yttre hot men också på grund av frånvaron av de trauman som i stort sett alla andra länder i Europa haft att brottas med efter andra världskriget, är tvångssteriliseringarna, som fortsatte att användas ända in på 70-talet. Detta om något är ett nationellt trauma som historiker och andra intresserade har att bearbeta. Än så länge har jag bara sett en film på temat. Fler böcker i ämnet vore önskvärda, och i synnerhet Harrisons uppmaningar till sina historikerkollegor att vara mer produktiva borde leda till eftertanke.

söndag, november 22, 2009

En motgång för kapelliberalerna

Lite i skymundan av ställningstagandena ifråga om LAS och medborgarkurser för invandrare antog folkpartiets landsmöte ett kompromissförslag rörande gårdsförsäljning av vin. Många var de ombud som ville upp och debattera frågan. Och detta är väl egentligen inte att förvåna. Det var en gång på alkoholförbudet som partiet splittrades.

Frågan har således ännu sin livskraft. Ändå måste man säga att mänskligheten gått framåt sedan den föga toleranta kapelliberalismen regerade i Sverige. Om dennas verkningar finns bland annat att läsa om i Per Frånbergs avhandling om "Umeåsystemet". När inte detta - som om det gått att vidmakthålla fullt ut hade gjort det omöjligt att få tag i sprit överhuvudtaget i södra Västerbotten - gick att upprätthålla, övergick hela projektet till ett strängt kontrollsystem i vilket bland annat inrättades en fond i länsstyrelsens regi som belönade angivare.

Denna mindre positiva sida av det liberala frisinnet kom till sitt tydligaste uttryck i Västerbotten. Rekryteringen till de nykterhetsorganisationer som såväl Umeå- som Brattsystemet befordrade, gjorde att möjligheten att få tag på alkohol även för lång tid framöver blev svår. Och fortfarande ganska sent har det gått att peka på exempel på organiserade provokationer i syfte att visa på otillåten ölförsäljning bland annat. Om landsmötet med beslutet om underlättande av gårdsförsäljning av vin kom ett steg på vägen i arbetet med att göra upp med partiets mörka historia på området vore något vunnet.

tisdag, november 17, 2009

Ett svagt kort?

Ett tag verkade det tveksamt om Sverige alls skulle få någon EU-kommissionär. I takt med att söktrycket till dessa yrken ökat allteftersom unionen fått fler medlemsländer, var det inte alls självklart ett litet land som vårt skulle få utdelning.

Nu har i alla fall regeringen nominerat folkpartisten och EU-ministern Cecilia Malmström till jobbet, en kandidat jag tidigare föredragit framför Carl Bildt på posten. Malmström är sin ålder till trots (41 år) redan mycket väl meriterad. I EU-parlamentet satt hon mellan 1999 och 2006, och sedan 1997 tillhör hon FP:s partistyrelse. Därutöver har hon hunnit med en fil.dr. i statskunskap.

Det är inte många politiker idag som kan visa upp en dylik CV. Ändå kanske det bör sättas några frågetecken för Cecilia Malmström. I sitt politiska värv är jag rätt osäker på vad hon egentligen uträttat. När det gäller åtminstone en fråga som jag själv fördjupat mig en del i inom EU-politiken, strukturfonderna och deras användning, så minns jag särskilt hur hon försvarade dessa nästan omedelbart efter ministertillträdet med att dessa har en avgörande betydelse för att hålla liv i eftersatta regioner. Inte alls alltså i linje med tidigare uttalanden om frihandelns välsignelse eller särskilt i harmoni med vedertagna liberalekonomiska principer. Agerandet tyder snarare på undfallenhet i avgörande situationer.

Ett annat aber för Malmström rör hennes person. Hon verkar förläst snarare än folklig. Och då spelar det mindre roll om hon kan briljera med de språkbegåvade egenskaper som tillskrivits henne. Ett tredje problem rör sättet hon fått jobbet på. En del tyder nämligen på att hon sattes före Bildt på grund av kohandel inom regeringen. Vad folkpartiet får avstå ifrån i utbyte mot detta är för närvarande okänt. Stämmer spekulationen kanske inte regeringen fäster så stark vikt vid EU-kommissionärssysslan.

Något som skulle kunna tala för detta är att Cecilia Malmström är den tredje kvinnan av tre svenska utsedda kommissionärer hittills. För vad någon än säger, när ett uppdrag tenderar att utvecklas till en kvinnosyssla, ja då är det nog så att det inte är så tungt till innehållet i alla fall. Det man kan hoppas på är ändå att vår kommande kommissionär får en tyngre portfölj än den föregående. I annat fall borde förmånsreglerna som sammanhänger med sysslan ändras.

söndag, november 15, 2009

Kommunsamarbete på Sveriges Balkan?

Veckan som snart passerat bjöd på en del intressanta nyheter i regionfrågan. För det första att Kammarkollegiet gör tummen ner för en Norrlandsregion och en Svealandsregion, vilket innebär att den regionala röran fortsätter att bestå. Som idé är dock varken de ihopslagna norrlandslänen eller en fusion av Dalarna, Gävleborg och Uppland död.

Detta kan emellertid sägas om landstingen. I stort sett samma dag som Kammarkollegiets beslut meddelades, relanserades Region Norrbotten vars inrättande misslyckats några gånger tidigare. Det positiva med en Region Norrbotten är att den är uppbyggd efter samma lyckade modell som används i Finland och som innebär att kommunerna sänder representanter till ett förbundsfullmäktige. Landstinget är överflödigt enligt denna ordning.

Som det ser ut är det kommunerna som tagit initiativet till ett kommunalförbund. Vid tidigare försök att bilda så kallat samverkansorgan för regional utveckling, har landstinget i Norrbottens län i allmänhet och dess regionala enhet i synnerhet, varit initiativtagare och pådrivare. Projektet var hårt kritiserat vid dessa tillfällen inte bara utifrån demokratiaspekter, utan också utifrån de centraliseringstendenser alla kommuner i regionen utom Luleå tyckt sig kunna skönja med det tilltänkta arrangemanget.

Just i detta ligger svårigheterna att bilda Region Norrbotten: kommuner som tittar snett på varandra på ett sätt som inte har dess like någon annanstans i landet. Förklaringen till detta förhållande är av komplex natur, men en väldigt bidragande anledning är att de gamla storsocknarna i nordligaste Sverige som ligger till grund för dagens kommuner, var lika stora som landskap i södra Sverige. Det finns följaktligen heller inte någon enhetlig "norrbottnisk" dialekt utan istället flera rätt avvikande tungomål för att uttrycka det något hårddraget.

Vad som talar för att Region Norrbotten kan förverkligas denna gång är att västerbottningarna sedan något år bedriver ett framgångsrikt kommunsamarbete. Detta kan med andra ord visa på att faktiskt går att åstadkomma en dylik organisation. Vill det sig väl kan vi inom en rätt snar framtid ha en lösning där dödköttet landstinget plockas bort till förmån för statligt eller storregionalt utförd vård samtidigt som en del verksamhet vid länsstyrelsen kan avlövas. På något sätt skulle denna dröm kunna bli sannspådd om intresset hos de styrande var större.

måndag, november 09, 2009

En dag att minnas för alla som inte ville se

Det har gått tjugo år sedan den folkliga resning som för övrigt är den enda under 1900-talet som förtjänar epitetet revolution, i varje fall i Europa, började montera ner muren som i nästan trettio år delat staden Berlin. Idag är det fest där, och inga andra än de som fortfarande är så blinda att de inte vill se, vägrar att glädjas åt jubiléet.

En särskild tanke i sammanhanget sänder jag till de som fortfarande lever och känner sig ansvariga för samarbetet mellan Sverige och DDR under hela den östtyska diktaturens historia. Så sent som i januari 1989 besökte exempelvis Ingvar Carlsson Honecker och gratulerade honom angående republikens 40-årsjubileum. På utbildningsområdet var samarbetet mellan länderna mest ingående, och det brukar sägas att det östtyska skolsystemet med enhetskola och integrerad yrkesutbildning utgjorde modellen för ledande svenska skolpolitiker på vänsterkanten som införde den svenska formen av enhetsskola.

Frågan är vems fel det egentligen var att muren byggdes. Allmänt ansågs det väl att Chrustjev börjat föra en aggressiv utrikespolitik, men de östtyska ledarna gillade inte heller att studenter från Östberlin försvann västerut efter färdiga studier. Överhuvudtaget gick befolkningsströmmarna endast åt ena hållet, vilket är ett nog så konkret bevis på vilket samhälle det var som det inte stod riktigt rätt till i. Murens uppförande och vidare historia bekräftade i alla fall så när vad den handelsekonom sagt om att där det slutar passera varor passerar det snart stridsvagnar.

fredag, november 06, 2009

Ingen backlash på Utbildningsdepartementet

Mer eller mindre obemärkt har den av regeringen inrättade Delegationen för jämställdhet i högskolan delat ut ytterligare statsbidrag. Lite märkligt kan tyckas att genusmärkta pengar på detta vis fortsätter att pytsas ut på ett område som enligt ett gängse kriterium måste gå att freda från politisk inblandning i största möjliga utsträckning. Därmed fortsätter Alliansregeringen i samma fotspår som det föregående kabinettet trampade upp.

Ordförande för ovannämnda delegation är Pia Sandvik Wiklund, bland annat med en bakgrund som rektor vid Luleå tekniska universitet efter att först ha underkänts av ett forskarkollektiv vid Umeå Universitet när hon sökte rektorsjobbet där. Parallellt med rektorssysslan har Sandvik Wiklund presterat en hyllvärmare om resurstilldelningssystemet och är nu alltså föreståndare för en stat i staten som tror sig kunna påverka andras val eller öka medvetandenivån som det skulle kunna heta på 70-talska.

Säga vad man vill om regeringens utbildningspolitik i övrigt, på Utbildningsdepartement har vi ännu inte fått bevittna någon backlash.

fredag, oktober 30, 2009

Folkpartiets nitälskan i kärnkraftsfrågan

Vattenfall och Industrikraft vill bygga mer kärnkraft, något som inte gillas av alla. Min C-uppsats som jag skrev 1995 behandlade ämnet som mynnade ut i slutsatsen att kärnkraftsfrågan numera är ett spörsmål för pragmatiker.

Än idag gäller detta även om en del reaktioner tyder på motsatsen. Ivrigaste förespråkaren för kärnkraften är dock som många gånger förr Folkpartiet. Med en nästan religiös glöd hävdas kraftkällans förträfflighet framför andra former att producera el från det hållet.

När man lyssnar till den debatt som blossade upp under dagen är något som frapperar hur många som inte kan skilja mellan el och energi. Värma upp ett hus kan man göra med energi men inte tända lyset hemma eller tillverka stål. Detta verkar inte många gröna ideologer förstå. "Lösningen ligger i de framtida energislagen", heter det ofta. Men dessa har haft många år på sig att utvecklas nu. Svulstiga orealistiska vindkraftsplaner är det som är för handen för dagen, vilket tyvärr gör att många små, inte sällan kooperativt organiserade kraftverk på landsbygden som kan fungera som ett dugligt komplement till storskaligt organiserad elproduktion, hamnar i skymundan.

Det talas redan om ett kärnkraftsval om ett år. Jag tror dock vi har haft nog av kärnkraft i politiken. Den småskalighet och trygghet som ställdes mot storsamhälle respektive osäkerhet i 70- och 80-talets debatter har idag ersatts av två mäktiga jämbördiga komplex. Eftersom de båda ryms inom statens hägn har jag svårt att se att de skulle kunna gjuta nytt liv i en kärnkraftsdebatt.

torsdag, oktober 29, 2009

Kongress för retstickor

Att det råder brist på idéer och nytänkande inom socialdemokratin har vi blivit varse om för länge sedan. Det var också därför valet förlorades till de borgerliga. Nu försöker sig ändå de slagna på att ta tillbaka makten genom parollen jobben först.

Det handlar givetvis inte om att ha något egentligt bra alternativ till regeringspolitiken, utan mera om att retas. Titta, arbetslösheten gick upp när de fick makten! Åsså sänkte de a-kassan!

Visst går det att vädja till känslor för att få folk att gå till valurnorna med sådana argument. Men de som genomskådar hur svagt regeringsalternativet egentligen är vad beträffar politikens inriktning och mål lär inte kasta sin röst på detta.

Mycket kunde säkert vara bättre med regeringens politik, men när man lyssnar på sossekongressen är det lätt att förfasas över hur det kunde ha varit idag om inte ett maktskifte kommit till för tre år sedan.

onsdag, oktober 28, 2009

Diagnos dessbättre inte detsamma som sjuk

Dagens rubrik förorsakade nog rektorn som åstadkom en livlig debatt och uppståndelse genom att påstå att dyslexi, anorexi och en rad andra handikapp och problem, en del kopplade till mänskligt beteende, är uppfunna.

Strikt vetenskapligt har karln en poäng. Nominalisterna gjorde skillnad mellan det universella och det individuella och menade bland annat att allmänbegreppen endast är tomma ord. En diagnos är följaktligen inte samma sak som en sjukdom om inte termen som används har något gemensamt med den för att dra det hela riktigt till sin spets.

Intresseorganisationer för de olika handikappen som ifrågasätts gillar naturligtvis inte detta. Och inte heller de forskare som varit med om att ta fram eller arbetar med att behandla dem gör vågen. Samtidigt ska man komma ihåg att diagnosticerande, inte minst vad rör problem av psykiatriskt slag ofta används som ett led i att skapa normalitet. Var det detta rektorn nere i Skåne var ute efter när han yttrade sig var han fullt i sin rätt att uttala sig.

lördag, oktober 24, 2009

En angelägenhet inom Barentsregionen?

Gränsöverskridande samarbeten är populära numera. Senast idag läste jag om att vårdsamarbete är aktuellt över Öresund. På andra håll, bland annat längs finsk-svenska gränsen, finns redan långt gånget kommunsamarbete. Utvecklingen är helt i linje med minskat inflytande för nationalstaterna i riktning mot ett "Regionernas Europa".

Utöver de speciella Euroregionerna finns andra samarbeten av mindre vikt som inte, vilket vissa tycks tro, är någon större angelägenhet för EU, än mindre för Sverige utom möjligen för några som motiverar sin existens bland annat med hänvisning till Barentsregionen. Det går visserligen att få det till en kulturidentitet råder bland de som bor i regionen, men då måste vi återvända till förhållanden som rådde i området under forntid och tidig medeltid. Inte mycket att hänga i julgran det heller alltså.

Barentssamarbetet bygger från början på en axel mellan Norge och Ryssland medan intresset från svensk och finsk sida har varit mera ljumt. På något sätt är det som om hela projektet, i varje fall i Sverige, nått till en sysselsättning för mindre bemärkta aktörer som i forne landshövdingen Ragnar Lassinanttis anda föreställer sig nordligaste Europa som världens nav.

Att en professor vid universitetet i Archangelsk motarbetats i sin forskning av de ryska myndigheterna är således knappast något för hans svenska "kollegor" att uppröras över, särskilt med tanke på att de själva är stationerade i en västrysk exklav som även benämns Norrbotten. Hur många är inte de som av olika skäl obstruerats i sin verksamhet där och tvingats gå i exil för detta? Problemen finns alltså på närmare håll. Det hoppas jag debattörerna underrättar sin ryske kollega om för det fall han vill flytta till Norrbotten.

onsdag, oktober 21, 2009

Mycket sydsvenskt, lite kvinnor

Hade på TV:n idag med SD:s stämma som för närvarande pågår. Det verkar gå rätt lugnt till där, något som kontrasterar bjärt mot den diskussion som följt på partiledarens debattartikel i Aftonbladet i början av veckan.

Påfallande är också det starka inslaget av sydsvensk representation och mycket glest mellan kvinnorna. Det är nog många som vill hänföra åtminstone det sistnämnda förhållandet till bristande demokrati i partiet. Vad beträffar det förstnämnda så är det ett faktum att främlingsrädslan varit mindre utbredd exempelvis i norra Sverige även om man inte heller där varit förskonad från dylika tendenser. Det är tveksamt om SD:s enfrågekoncept kommer att räcka hela vägen till riksdagen med förhandenvarande strategi.

söndag, oktober 18, 2009

Diskutera även biståndsinsatserna inom Sverige

Svenskans ledare slår ett slag för mikrolånen i u-länder. Att dessa verkligen kan ha effekt uppmärksammades om inte annat än i samband med att Muhammad Yunus fick ekonomipriset för några år sedan. Mindre känt är dock att mikrolånefinansiering tillämpas även inom Sverige genom ALMI Företagspartner.

ALMI:s verksamhet har varit utskälld på sina håll. Den är i grunden en skapelse av centerpolitiker som velat finna en medelväg mellan bidrag eller skattesänkningar i syfte att utveckla eftersatta regioner.

Det inomsvenska biståndet, som i dessa dagar även används till att bedriva konjunkturpolitik, finansieras utöver medel från EU:s strukturfonder även via svenska offentliga och privata medel. På sina håll låter det ibland som om denna gödsling lyckats ta knäcken av veritabel fattigdom, när vad det egentligen handlar om är konstgjord andning av regioner där attitydmönstren konserverats. Därför vore det önskvärt om även denna politik på hemmaplan, företrädd av länsstyrelser, regionförbund och landsting diskuterades i större utsträckning.

torsdag, oktober 15, 2009

Ekonomipriset till Ellinor Ostrom

I år delades Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap för ovanlighetens skull ut till en samhällsvetare. Ellinor Ostrom delar priset med Oliver E. Williamson, vars forskning kring företagets gränser är särskilt intressant.

Ostrom har tidigare fått det Skytteanska priset, som är något av ett nobelpris i statsvetenskap. Hennes forskning kring hur natursresursutnyttjandet kan organiseras har jag själv intresserat mig redan under tiden som student. Att detta i vissa situationer kan läggas upp utan inblandning från vare sig stat- eller marknadsaktörer, måste anses vara kontentan av ett arbete som utförts av framstående betydelse, för att tala med Kungliga Vetenskapakademiens ord.

Det finns alltid de som vill profitera på andras framgångar, och vid ett mindre framstående lärosäte har man naturligtvis inte glömt bort att påminna om att Ellinor Ostrom begåvats med ett hedersdoktorat där redan. I brist på egen originalitet kanske det är enda utvägen när varken pengar eller titlar medför någon större respekt för ens prestation. Varför Ostrom var iförd gångkläder när högtidsdräkt var påbjuden vid promoveringen i Luleå domkyrka kan tolkas på lite olika sätt, men man kan anta att arrangemanget kanske inte var så värst vidare märkvärdigt trots allt.

söndag, oktober 11, 2009

Festival som spretade åt många håll

En brokig samling författare och konstnärer samt andra som på olika vis sett sig nödiga att än en gång visa på att ett vitalt kulturliv verkligen existerar, fylkade sig för ett arrangemang i Luleå som skakat fram såväl lokala wannabees alltifrån professorn-rektorn med närmare miljonen i årslön, för helgen betitlad författare med mellanbokstav instoppad efter förnamn och före efternamn, som kvinnan bakom "vårens mest uppmärksammade konstprojekt".

Namnlistan för Bok & Bild inger respekt, dock inte upplägget. Jag har lite svårt att begripa vem det egentligen riktar sig till. Kanske ska det bara tas för en manifestation och inget mer. Men då är det inte särskilt uttänkt att ta inträde. Fredagen var vikt för ungdomen men denna verkar ha lyst med sin frånvaro. Höjdpunkten för det hela, utdelandet av ett pris till minne av poeten som i sanningens namn inte hade mycket mer gemensamt med Luleå än att han var född där, kan nog inte säga ha haft annat syfte än att stjäla glans från pristagarens prestationer. Fiffigt var det i alla fall att ge detta till Thomas Tranströmer som var bussig nog att dyka upp och ta emot detta på plats.

torsdag, oktober 08, 2009

Vetenskaplig liberalism

Efter kritik mot Timbros kommunrapport, som hade sin upprinnelse i en folkpartistisk lokalpolitikers åsikter i ärendet, har Thomas Idergard sett sig föranledd att bemöta denna på Newsmill. Mot de tre Handelshögskolestudenterna anför Idergard ett mångordigt svar upplagd som en uppsats med kontentan att dessa ägnar sig åt ett ideologiskt utspel, alltså precis vad Timbro och Idergard gör i form av sin egenhändigt utformade vetenskapliga liberalism.

Det har nämligen kommit dithän att näringslivssponsrade tankesmedjan Timbro fastnat för samma arbetssätt som sin röda motpart på vänsterkanten, alltså de som hävdade att de utövade vetenskaplig socialism. På annat sätt kan jag inte tolka Idergards utspel. Han påstår att hans kritiker försöker dölja sina ideologiska värderingar, vilket väl knappast är sant när de öppet deklarerat politiska utgångspunkt.

Misstaget som gjordes i rapporten om kommunernas prioriteringar är mer av metodologisk natur än ideologisk. Budskapet gick fram men timbroiterna gjorde bort sig när de försökte agera vetenskapare i frågan. Precis som socialismens arkitekter så ofta gjorde.

måndag, oktober 05, 2009

Bergman och eftermälet

Efter önskemål av mästerregissören själv säljs hans kvarlåtenskap och egendom ut. Något museum över Ingmar Bergman var det inte tänkt att bli även om det nu ändå verkar som om intressenter är i rörelse som vill annorlunda.

På något sätt är det som om Ingmar Bergmans sista vilja kan bli hans sista verk. Den store konstnären som fortsätter att leva efter sin död genom sina dyrt bortauktionerade klenoder spridda över hela världen. Många är de som kommer att höra talas om om vilka som äger den eller den saken tidigare tillhörig Bergman. Hans testamente blir därmed också det manus som gör honom odödlig.

lördag, oktober 03, 2009

Intolerans hos sossar

Statsministerns "utbrott" mot som det hette redaktionernas frågeställningar utifrån önskemål framförda av sossarna kanske ändå har visst fog för sig. Tidigare i veckan avgavs många kommentarer på en artikel i Dagens Industri som rörde förre statsministernas funderingar kring den sittande regeringens eventuella fortlevnad.

Vid närmare efterforskningar visade det sig att minst 70 kommentarer av över 250 tagits bort. Och eftersom det går att anmäla inlägg kan jag inte tolka det på annat vis än att intoleranta sossar varit i farten igen. Mitt inlägg om den patetiske förloraren Persson kunde jag inte hitta igen efter en stund. Uppenbarligen är det så att en del har svårt att ta till sig kritik mot deras egen husgud, som numera för övrigt har lämnat den politiska scenen. Om någon inte visste det.

torsdag, september 24, 2009

Överbryggningspolitiken trettiofem år senare

Fed lämnade som väntat dagslåneräntan oförändrad igår. Samtidigt idag kom statistik som visar att de svenska hushållens skuldsättning ökar snabbt.

Olof Palme har dömts hårt av eftervärlden för "sin" ekonomiska politik mellan 1974 och 1976. Istället för att strama åt finanserna i ett kärvt läge valde den socialdemokratiska regeringen att låna till utgifterna i hopp om att det kommer bättre tider. Så blev det nu inte så enkelt. Den borgerliga regering som tillträdde 1976 fick att handskas med budgetunderskott och skenande statsskuld till följd av företrädarnas oansvariga upplåning.

Idag ser vi exempel på en annan form av överbryggningspolitik där finanspolitik bytts ut mot penningpolitik i form av låg ränta. Där staten på 70-talet erbjöd välfärd och lite annat med lånade pengar förväntas idag hushållen dämpa konjunkturnedgången främst genom bibehållen konsumtion. Då var Keynes förebilden, idag är det Milton Friedman. Men ingen av dem erbjuder någon bra lösning på att hantera krisen. Hushållens ökade skuldsättning är ett problem vi kommer att få dras med många år framöver precis som statsskulden en gång i tiden ställde till det.

måndag, september 21, 2009

Originalet, bloggarna och de lokala kultursidorna

På ett litet lokalt förlag har det kommit ut en bok om "den förste bloggaren". Många är säkert de som minns de personliga meddelanden en uppklädd man satte in nästan från början i den lokala annonstidningens historia.

Konceptet, att denne skulle vara den förste bloggaren, hänger även de lokala kultursidorna på. Jag har emellertid svårt att förhålla mig till en sådan slutsats. Inte ens i Sverige var Fexmo först, utan jag slår då hellre ett slag för Ulf Lundell. Den som följt hela Lundells karriär från producent av refuserade texter till folkhemsbard kan klart se att han var en pionjär på området.

Syftet med att promota ännu en bok från Black Island Books var nu inte att dryfta denna aspekt. Istället handlade det om ännu ett försök att förutspå bloggarnas nära förestående borttynande, denna gång med hjälp av ett original. Långsamt har ändå åtminstone den ena tidningens redaktör måste inse det nödvändiga i att kliva på tåget. Sedan en tid bloggar han i sin egen tidning. Den andra redaktören gör som en del andra bloggare, dvs. tillåter inga kommentarer på sina artiklar. Ändå har hon också en chef.

söndag, september 20, 2009

Faust i Malmö

Lycka är tydligen vad som ska begreppsanalyseras i höst. Johan Norberg, som verkar ha utvecklats från en rätt naiv liberal i enlighet med dr. Pangloss livssyn, till den rekommendation Candide ger i slutet av boken med samma namn av Voltaire, att vi måste odla vår trädgård, har kommit med en skrift i ämnet. Med sitt senaste inlägg tar Norberg definitivt steget in i debatten som folkbildare utan ideologiska skygglappar på det ekonomiska området.

Kritiken har inte låtit vänta på sig men heller inte berömmet. Per T Ohlsson, tar Norberg i försvar mot miljöpartiets anti-tillväxtpolitik och kryddar sin liberala utgångspunkt med Tage Erlanders konstaterande 1956 om "de stora förväntningarnas missnöje", som var en konsekvens av flera år av standardhöjning. Vad Ohlsson inte reflekterar vidare över utifrån den forne landsfaderns bekymmer angående hans medborgares faustiska förhållande till livet är om det går att någonsin bli helt nöjd. Ekonomisk tillväxt definieras inte sällan som mer och mer valfrihet. Men om livet bara går ut på att välja, finns det till slut några värden kvar som inte går att definiera ekonomiskt? Detta borde lyckodebatten också handla om.

torsdag, september 17, 2009

Ett steg mot något

Sweco Eurofutures är färdig med sin granskning av ansökningar som lämnats in från landstingen i det norra Sverige att bilda regionkommuner. Konsultfirman fick i uppdrag av Kammarkollegiet att utreda fem alternativ och kom fram till att den för norrländskt vidkommande lämpligaste indelningen var en region bestående av de fyra nordligaste länen.

Detta innebär att bara Hälsingland saknas i ett samarbete som skulle ha förutsättningar att bära upp en självstyrande del av landet. Dit är vi inte komna än men om fyrläns-lösningen som ska ut på extremt snabb remissbehandling vinner Kammarkollegiets och regeringens gillande så ska det hållas val till den nya politiska församlingen i norra Sverige redan nästa val för att den ska kunna börja sitt arbete i början av 2011.

För de som investerat all sin kvarvarande aktning i landstingens totala utraderande är detta inget annat än en katastrof. Visst är det problematiskt att regionfrågan på vissa punkter hanterats rätt amatörmässigt efter det att Ansvarskommittén kom med sitt slutbetänkade, något som bland annat tagit sig uttryck i att alldeles för små regionindelningar som Halland och Gotland getts grönt ljus. Helhetsintrycket är ändå att projektet skrider framåt med viss långsamhet. Och det är verkligen på tiden.

torsdag, september 10, 2009

Vad som säljer Norrland

Umeå blir som tidigare meddelats europeisk kulturhuvudstad 2014. Och till detta är bara att gratulera. Enda haken i sammanhanget är anledningen till att valet föll på den norrländska metropolen före Lund. Som det verkat har det hela fallit på att Umeå på uppmaning av juryn utvecklat sitt "samiska tema".

Det är inget fel alls i att den samiska kulturen lyfts fram. Problemet är bara att det ofta tenderar att bli på bekostnad av annat intressant som Norrland har att erbjuda i kulturväg. Umeå som stad är i sanning en ort med ett ypperligt utbud på området, som borde räcka för att slippa ifrån att precisera vad omvärlden förväntar sig av dem.

måndag, september 07, 2009

Fri att välja?

Timbrohögern förnekar sig aldrig. Idag ger man sig med Thomas Idergard spetsen ut i sjukvårdsdebatten med ett Milton Friedmanskt-inspirerat förslag om hälsokonton i vilket fria försäkringar istället för som det heter "offentlig finansiering" utgör basen. Modellen är hämtad från USA där den praktiseras men enligt artikelförfattarna i alldeles för reglerad form.

Dessa hoppas också att Vårdval Stockholm ska kunna inspirera amerikanerna till en förbättring av sitt system, vilket är talande för hela tanken bakom förslaget: att hälsa är något som går att välja sig till. Så fungerar inte sjukvården. Den är ingen bilverkstad som det ska gå att ringa till för att beställa en reparation. Visst ska det få finnas alternativ, men erfarenheter visar att när vissa offentliga verksamheter privatiseras eller börjar utföras i privat regi finns det en tendens att utförarna så att säga börjar välja sina kunder. Kanske ska det vara så att lärare, läkare och brandkårer helt enkelt måste placeras in i facket samhällsauktoriteter. Och då återstår bara att dessa på ett eller annat sätt finansieras med hjälp av offentliga medel.

En annan aspekt i sammanhanget är förstås först och främst vem som kommer att prioriteras vid så kallad konsumentdriven vård. Knappast lär det handla om dem med tunna plånböcker. Ytterligare en aspekt är var denna kommer att kunna utföras. I Stockholm dräller det av möjligheter till att få välja sin vård medan det ser mycket olika ut i det övriga landet. Detta mycket på grund av att det finns läkare som efter sin utbildning ser exempelvis en tjänstgöring i norra Sverige som en förvisning. Då lockar huvudstaden mer med sitt rika utbud på de flesta områden.

Det är vid genomläsningen av sådant som till ovan refererade artikel som det går att börja undra om det finns människor som nästan aldrig varit i kontakt med vården eller varit sjuk ett längre tag eller haft en anhörig som råkat ut för ohälsa. Att det skulle finnas de som på fullt allvar ser sjukdom som något som man råkar ut för av egen förskyllan vågar jag inte spekulera i, men det är klart att ibland tränger sig onekligen också sådana funderingar på.

lördag, september 05, 2009

DN:s äreräddning av Läkarförbundet

I veckans Uppdrag granskning drevs tesen att Läkarförbundet är ansvarig för dagens läkarbrist. Även om jag varken till fullo håller med om påstådd orsak eller verkan i sammanhanget så var det märkligt att DN på sin debattsida på morgonen före TV-programmet sändes gav utrymme åt förbundets ordförande att rädda ansiktet på sin organisation.

Granskarna lade fram fakta på bordet för att Läkarförbundet motsatt sig en ökning av antalet studieplatser på läkarutbildningen stick i stäv med vad andra myndigheter rekommenderade för flera år sedan. Varken den nuvarande eller förra ledningen ville dock erkänna att man gjort en felbedömning. Istället blev det som det brukar när auktoritära människor blir ifrågasatta: Läkarförbundet har ställts i den anklagades bås.

Visst ska det få finnas auktoriteter inom det område de verkar som i form av expertutåtanden ska få uttala sig utan att få först och främst journalister på sig. Ibland kan det dock komma till meningsskiljaktligheter mellan experterna, vilket i sig kan ge upphov till andra debatter på högre nivå som ett skådespel för folket eller om viktiga forskningsrön exempelvis. I fallet med styrningen av antalet platser till läkarutbildningarna handlar det emellertid om ett i högsta grad politiskt spörsmål där Läkarförbundet är ett visserligen tungt men ändå inget annat än ett särintresse bland andra. Vars rekommendation regeringen gick på i det här fallet. Den åsikt som går att ha om DN:s agerande får därför bli att tidningen låtit sig luras av det spel som Läkarförbundets ordförande driver genom att hantera frågan som vårdärende respektive rättsärende allteftersom situationen bjuder. Inget mer sådant tack!

onsdag, september 02, 2009

Inte heller en fråga i bara svart eller vitt

Situationen för de thailändska bärplockare som sagts blivit strandsatta i landet på grund av den dåliga tillgången på aktuell råvara verkar vara på väg att ordna upp sig. Fortfarande är det dock oklart huruvida den thailändska regeringen avser betala deras hemresa fullt ut. Klart är inte heller riktigt hur hela affären seglat upp, åtminstone att döma av de lokala medierna i nordligaste Sverige som är utrustade med en stark benägenhet för att måla i antingen svart eller vitt.

Klasskampsperspektivet har således fått dominera. I detta har bäruppköparna i allians med utländska bemanningsföretag som sluppit undan arbetsgivaravgifter genom arrangemanget fått representera ondskan. Bärplockarna eller arbetarna har anställts utan lön utöver bär de själva plockat ihop.

En av bäruppköparna har emellertid uttalat sig om speciella "madamer" som irriterat sig på att deras roll som privatpraktiserande bemanningsföretagare hotats av konkurrens från de plockare som tagits hit av de thailändska bemanningsföretagen. Dessa ska har tagit hit sin personal på turistvisum istället för arbetstillstånd via ambassaden.

Den blev slutligen en kommunal angelägenhet när ett stort antal plockare fick inhysas på området Kronan i Luleå och försörjas av den lokala krishanteringen. Kommunalrådet Petersen ropade på regeringens hjälp, och det går inte att avgöra om detta hade mera av politisk kritik att göra än ett faktiskt önskemål om diplomatisk offensiv från detta håll.

I vilket fall visar utgången av denna historia på flera aspekter än den utgångsanalys som är lättast att ta till: 1) Globaliseringen som fars. Fattiga människor från andra sidan jordklotet kommer hit för att utföra arbete som borde kunna utföras av folk på orten. 2) Dåligt marknadsförd råvara. Som en följd av att de nordnorrländska bären - av forskare vid Umeå Universitet ansedda som värdefullare än skogen - inte sticker ut bättre från exempelvis blåbär på andra håll i världen, så är priset på dem alldeles för lågt. 3) Det är många som vill ta hem pengar på bärhanteringen, men få av dessa som egentligen kan kallas riktiga entreprenörer.

söndag, augusti 30, 2009

En blogg som balanserar upp en ensidig analys

Härintill länkar jag till bloggen Genusnytt som Pär Ström står bakom. Han vill med denna belysa "den obelysta halvan av jämställdhetsfrågan".

Det har länge varit dåligt ställt med maskulinistiska perspektiv i jämställdhetsdebatten. Feministiska perspektiv har så att säga innehaft åsiktsmonopolet i frågor som rör jämställhet.

Om feminism i allmänhet brukar sägas att det finns flera sorters feminism. Bland de som självmant titulerar sig feminister handlar det oftast om att dessa framför den enda tillåtna sanningen. Dessvärre.

Pär Ströms bloggande kan i någon mån balansera upp den ensidiga samhällsanalys som det feministiska perspektivet står för. I så måtto fyller detta ut ett tomrum i jämställdhetsdebatten.

fredag, augusti 28, 2009

Sven Britton ser inte skogen för alla träden

I en artikel som jag tidigare kommenterat ifrågasatte läkaren Sven Britton en massvaccinering av svenska folket med anledning av den annalkande svininfluensan. Samme Britton har nu ändrat sig efter att själv ha varit behandlingsansvarig för en patient som insjuknat i influensan.

Givetvis har inte jag som saknar medicinsk utbildning någon auktorisation att uttala mig om diagnos, behandling och prognos för en svininfluensasjuk. Men att med utgångspunkt i ett enda fall uttala behovet av vaccinering för resten av den menighet som ligger i riskzonen för viruset tyder mera på någon som inte ser skogen för alla träden.

I våra grannländer Tyskland och Danmark har man valt en mera pragmatisk strategi inför pandemihotet då det inte finns möjlighet att massvaccinera hela befolkningen heller där. Hur finländarna väljer att hantera problemet vet jag inte, men det är tänkbart att det även i Finland kommer att praktiseras någon form av icke-nollvision i mötet med vad som i Sverige närmast liknas vid ett invasionsförsök som inte får kräva några offer.

Det går nog kallt att räkna med att en del kommer att bli väldigt sjuka i influensan, ja till och med kanske inte överlever sjukdomen även för det fall folkhälsovisionärerna och vården lyckas med sina intentioner respektive arbetsinsatser hundraprocentigt. Det är på något sätt typiskt att Sverige - som inte varit i krig de senaste tvåhundra åren - avviker från länder som har mera närliggande erfarenheter i tiden av yttre hot i konfrontationen med influensaviruset.

onsdag, augusti 26, 2009

Affären vid Pitsund


Igår var det 200 år sedan de sista skotten på svensk mark under pågående krig avlossades. Detta skedde vid Pitsund, beläget något söder om Piteå inte långt från stadens havsbad. Jag måste erkänna att jag tidigare ställt mig lite frågande till riktigheten att dessa var de sista krigshandlingar utfördes på svensk botten, eftersom det gick våldsamt till 1814 när Sverige tvingade in norrmännen i unionen, vilket slutade i konventionen i Moss.

Vid minnesmärket som jag uppsökte tidigare i sommar och först efter vissa svårigheter kunde hitta med hjälp av några turister från södra Sverige redogör en skylt undertecknad av Piteå kommun lite blygsamt för händelseförloppet samt uttalar en förhoppning om inga fler stridigheter mellan ryssar och svenskar framgent.

Minnet av såväl affären vid Pitsund som slaget vid Sävar längre söderut den 19 augusti 1809 högtidighölls av monarken, hans gemål samt kronprinsessan. Lokalmedierna verkade lite väl överraskade av denna uppvaktning, nästan som om de inte kände till hur Finska kriget avslutades. För egen del gäller för denna händelse, i likhet med annat som rör förfluten tid i nordligaste Sverige, att den som vill ha reda på mer hur det förhöll sig i en gång tiden i ens närområde måste lägga ned mycket arbete i dylika ärenden. Detta om något tyder på att man i det bortdöende länet Norrbotten hellre framlever man sina dagar i nuet än att intressera sig för vad som går att ta avstamp från för att blicka in i framtiden.

måndag, augusti 24, 2009

När är någon psykiskt sjuk?

Konsekvenserna av landets mest uppmärksammande konstprojekt gjorde sig återigen märkbara idag när rättegången mot Anna Odell inleddes. Anklagelserna mot Konstfackeleven rör huruvida det är tillåtet att spela psykiskt sjuk. Åtalspunkterna gällde dock inte misshandel som högerläkaren David Eberhard ville ha det till.

Vad fallet Odell sätter fingret på är således egentligen inte uppenbara brister inom psykvården, utan vem det är som bestämmer om någon är sjuk. Från vårdens och ordningsmaktens sida är svaret självklart: klienten vet aldrig sitt eget bästa ifråga om sin hälsa varför eventuella tvångsomhändertaganden aldrig kan vara fel. Ändå kan det vara så mycket som tjugofem procent av behandlingarna inom psykvården som utgörs av simuleringar.

Från psykvårdens sida hävdas gärna att den första kontakten med den tas av patienterna själva, vilket visserligen kan vara sant i statistisk mening. Men det intressanta är vad som händer sedan när någon "överlämnats eller överlämnat sig till de vita rockarna". Ty med följer inte sällan ett livslångt förhållande, eftersom det är ovanligt att en som någon gång varit kund inom psykiatrin i praktiken betraktas som något annat än en kroniker.

Vanligen är alltså brukaren eller patientens inflytande över sitt öde inom psykiatrin marginellt. Ändå är finns det kanske bara ett enda objektivt mätkriterium på om någon drabbats av en psykos, och det är positronemissionstomografi. Resten är godtycklig maktutövning maskerad till vård. Att det verkligen förhåller sig så kan alla de som dristat sig till att ha synpunkter på sin egen psykiska hälsa vittna om. Då om någonsin är också tvångsvård av nöden eftersom en patient som uttrycker sådana tankar enligt gängse psykvårdspolicy måste må mycket dåligt.

Åsa Moberg och Torsten Kindström, båda med lång värdefull erfarenhet av psykvård som anhöriga, skriver på Brännpunkt idag bland annat om dilemmat med tvångsvård och konstaterar mycket träffsäkert att "tvångsåtgärder har mera att göra med konflikter inom personalgruppen än med patientens psykiska hälsotillstånd".

Det är sådana iakttagelser som gör sig påminda efter att ha hört ovannämnda läkares orationer i offentliga debatter och föreläsningar. Vad han har att säga verkar med andra ord mera handla om egna kontroverser än viktiga tillskott till diskussionen om en bättre psykiatrisk vård. Så snälla, snälla, snälla, låt oss slippa höra mer av pejorativa omdömen om andras prestationer från denne medicinman. Och går inte det för sig kan alternativet möjligen vara att avskaffa inriktningen psykiatri inom läkarutbildningarna då det ändå är de sämsta studenterna som söker sig dit.

onsdag, augusti 19, 2009

Lurad igen

Det är inte första gången det inträffar men idag hände det igen. En KRAV-märkt produkt kom av misstag med i varukorgen. Jag har visserligen inget emot att KRAV-varorna utbjudes till försäljning i affärerna. Stämpeln med märkningen ska dock tydligt framgå, vilket inte var fallet här.

Tidigare har jag reagerat mot hur kravmärkningen tenderar att utvecklas mot eko-sovjetism, dvs. att den mer eller mindre får till konsekvens att till slut inga andra varor än märkta med denna den politiska korrekthetens logga finns att tillgå i varuhusen. Sedan en tid går det exempelvis inte att få tag i A-fil från Norrmejerier utan denna, varför jag numera köper filmjölk istället.

Idag blev det ett äggpaket för dryga tjugan, vilket var bra mycket mer än de 12.90 jag trodde jag skulle få betala. Har möjligen Umeå-Sverker funderat över detta fenomen, han som gillar så mycket att ta sig an fall där folk blivit lurade?

måndag, augusti 17, 2009

Sensommarläsning

Det har varit alldeles för lite filosofi på den här bloggen, trots dess beskrivning. Därför tänkte jag gå lös lite i ett ämne som det är alldeles för tyst i men ändå pratas rätt mycket om. Vad jag avser är Axel Hägerströms filosofi som många gärna avhandlar i tal men nästan ingen skriver om och än mindre läser (dock jag som tagit mig an två sammanställningar av hans uppsatser). Den här ledaren i DN gjorde emellertid ett avsteg från denna princip.

Vad Håkan Boström på ovannämnda tidning ville ha sagt med sin artikel var att genombrottet för Hägerströms filosofi under 20-talet, även benämnd värdenihilism, gjorde oss till självdyrkare istället för Gudsdyrkare. Den uppgörelse med boströmianismen som slutligen kom till stånd under denna tid, innebar att alltså att värden övergick från att var antingen sanna eller falska till att vara ingenting eller som det heter endast uttryck för känslor och emotioner.

Det finns anledning att titta lite mera bakom Hägerström på vägen fram till Uppsalafilosofins grundande. Han ska visst ha haft en uppväxt där den auktoritäre fadern som var kyrkoherde slog fast att värden var fasta och normer. Revolten mot denna blev då naturligen att göra tvärtemot, något som tycks ha inträffat efter teologiska studier och en religiös kris. Redan i tjugofemårsåldern avlade Hägerström doktorsexamen i filosofi.

Axel Hägerström har inte saknat vedersakare ens under sin livstid även om det kan tyckas som att den ande han blåste in i svenskt filosofiskt liv mer eller mindre dominerat i snart hundra år. Motståndet fanns främst i Lund men även inom vänsterfalangen inom socialdemokratin ställde man sig skeptisk till åsiktsfientligheten. Bland konservativa har heller aldrig Hägerström varit populär.

Hur det ska gå att göra rent hus med följsamheten med allt är en fråga som bör sysselsätta hjärnor som valt intressera sig för naturrätt istället för rättspositivism och andra som vågar sticka ut på ett eller annat sätt. Det talas för närvarande om en nystart för debatten om den konservativa ideologins vara eller icke vara, vilket alltid också är något. Denna behöver inte innebära att vi måste återvända till de rätt kuriösa uppfattningar som förfäktades av "Sveriges Platon". Men lite mer än hittills borde det gå att vara öppen för andra filosofiska inriktningar.

onsdag, augusti 12, 2009

Att hitta rätt bland liberalismerna

Bland många som laddat batterierna under sommarstiltjen återfinns Mattias Svensson som gör en bra höstupptakt genom att försöka lansera en debatt om liberalelitism kontra mera folklig liberalism. Svensson går emot den mera pragmatiska form av liberalism som han menar Johan Ingerö står för. Tidigare har också Magasinet Neo-redaktören varit ute i liknande ärenden på sin blogg i denna tidning, men då under namn av "borgerlig värderingsdebatt".

Men jag undrar om inte grabbarna på Timbro/Neo är lite fel ute när de försöker skaka liv den form av liberalism som var rådande under 1700-talsaristokraterna. Det var då whigs ställdes mot tories i Storbritannien och mössor mot hattar i Sverige. De förra mera för frihandel och religionsfrihet, de senare mera för merkantilism och ett starkt försvar. Intressant blev inte liberalismen förrän efter debatten mellan Edmund Burke och Thomas Paine, varur kom de två inriktningar inom liberalismen som senare fick namn av liberalkonservatism respektive socialliberalism.

Senare under 1800-talet som är det århundrade under vilket namnen på alla ismer myntas dyker i samband med industrialismens genomslag socialismen upp på arenan och drar till sig anhängare ur de ovan nämnda lägren. Jag menar att det är här någonstans en idédebatt måste börja. Länge var det ju också så att liberaler och socialister stod sida vid sida mot de konservativa i kampen om rösträtten, i alla fall i Sverige. Och när socialisterna i sin tur tog makten blev de allt mindre intresserade av att utveckla demokratin och rättigheter, något som är skäl nog för att återvända till den form av liberalism som började utvecklas mot mitten av 1800-talet.

måndag, augusti 10, 2009

Vill Timbro ha ett allas krig mot alla?

Till förra veckans största politiska snackis bidrog sannolikt en rapport från Timbro. När analyserna efter sågningen av flera kommuners prioriteringar utanför dess kärnverksamheter börjat strömma in, stod det klart att de blåa khmerer som för närvarande regerar på denna smedja har mer att förklara än de verksamheter de så hårt kritiserar.

Detta sammanhänger med de slutsatser och förslag rapporten lanserar. I syfte att välja "rätt" prioriteringar vill författarna till denna att kultur- och fritidsfrågor läggs i samma nämnd som omsorgs- och skolfrågor. Men är inte syftet med nämndorganisationen att undvika att politikerna ska spela ut verksamhetsområdena mot varandra?

I min hemkommun är det så att vuxenutbildningen är utlyft ur nämndorganisationen och direkt underställd kommunstyrelsen. Länge tyckte jag det var ett underligt arrangemang, men har via mera insatta i saken fått veta att det har att göra med fördelningen av statsbidragen. På något sätt ska alltså vuxenutbildning, integrationsfrågor och arbetsmarknadspolitik vara områden som visserligen utföres inom ramen för kommunens organisation, men rimligen borde tillhöra statens uppgifter.

Denna form av outsourcing av statligt ansvar till en kommun intresserar givetvis inte timbroiterna. I Luleå omsätter den 150 miljoner per år, har 140 anställda samt berör ca 4000 personer per år och anses tydligen inte som en kommunal kärnverksamhet. I sin iver att se allting utöver denna som intet annat än en ekonomisk belastning speciellt när de stavas kultur och fritid missar alltså rapportförfattarna någonting som borde förläggas på annat ställe. De bidrar även med sina propåer till en auktoritär samhällsordning då också en nämndkoncentration lär innebära ett allas krig mot alla i kommunala verksamheter.

onsdag, augusti 05, 2009

Sätt stopp för de nya dörrnasarna!

Många av dem har försvunnit från folks hem. En uppskattad skylt i emalj för att hålla dem borta från bostäderna basunerade ut "bettleri och utbjudande av varor undanbedes". Det lät som tidigt nittonhundratal ungefär men är ett budskap som ger önskad effekt än idag.

På senare tid är det bara Jehovas Vittnen och någon blygsam fiskförsäljare som besvärat mig med dörrnasande, givet antagandet att det de förstnämnda försöker sälja är Gud. Värre är det då med telefonnasandet. För trots att jag anmält mig till NIX händer det fortfarande att någon tar sig fram, alltid med någon anledning till att ha brutit mot vad som faktiskt är ett förbud.

En gång plockade jag ut ett så kallat motmanuskript som en av Svenskans bloggare tror jag det var tipsade om. Syftet med att använda detta var att bryta ned försäljaren för att denne aldrig skulle ringa mer. Alltid något för den som orkar ägna sig åt sådant. Men eftersom dessa moderna varianter av dörrnasare tycks använda sig av alltmer raffinerade metoder för att få samtalet så långt som möjligt (och därmed få mera provision?) så vet jag inte om jag har vidare lust med det.

De gånger jag alls tar mig an inkommande samtal i ovanstående ärenden så försöker jag om det alls går att ta reda på vad som utbjudes för att därefter i samtliga fall snabbt meddela mitt ointresse och lägga på luren. Inte sällan har jag vid det laget hunnit bli förbannad och fått en del av dagen förstörd. Snälla lagstiftare, går det inte att sätta stopp för dessa verksamheter som nästan inga kunder eller säljare mår bra av? Det är ju heller knappast fråga om några ordentliga jobb som skapas.

söndag, augusti 02, 2009

Måhända en oönskad valutgång?

Det tog några år innan en lokaltidning i Luleå plockade upp en längre tids tradition i grannstaden Piteå att utse ortens person. Numera koras årets lulebo i samband med gatufesten i staden i månadsskiftet juli/augusti.

I år "vann" en lokalbekanting till läkare omröstningen som arrangerades av ovan nämnda avisa. En snabb genomgång av kommentarerna till valutgången gav intrycket av ett visst missnöje med att en frimurare för andra gången tagit hem priset. Således plats för konspiratoriska tankegångar.

Att hålla omröstningar där legitimiteten hos segraren kan ifrågasättas med utgångspunkt i antalet röstande är kanske inte så smart. Från officiellt håll har det sagts att omkring 5000 deltagit i omröstningen, vilket inte alls är samma sak som det som också sagts, nämligen att nästan var tionde lulebo röstat. Det är inte alls säkert att alla som röstat varit lulebor eller ens norrbottningar. Det är inte utan att tankarna går till då årtusendets norrbottning utsågs med stöd av några hundra röster. Vinnaren var då Lars Levi Laestadius.

Nej du Mats Ehnbom. För närvarande är du kapten på ett sjunkande skepp. Och jag som jobbar närmast kunden med bland annat din tidnings distribution kan härmed meddela att Kuriren under pågående år kommer att gå under den magiska upplagegränsen 20 000 ex. Så kanske är det därför inte så konstigt att de profiler som plockas fram som representanter för orten hör till det garde som redan har nog med publicitet och därtill tjänar pengar på det. Det nästan som om det mera handlar om att vara bäst på att vara sämst.

torsdag, juli 30, 2009

Varför har folk inte tid att stanna?

Från 1991 till 1999 hölls Vattenfestivalen i Stockholm, förlagan till andra stadsfestivaler i landet. Redan 1993 läste jag en talande novell i Expressen om sakernas tillstånd på Vattenfestivalen. Folk var som främlingar för varandra och ölutstötning var legio. Författaren till texten har jag tyvärr glömt bort, men måhända är denne uppburen skribent idag.

Några år senare kapade Mats Gellerfeldt arrangemanget jämns med fotknölarna, hänvisandes bland annat till det faktum att det blivit ett folknöje att pissa på UD:s väggar. Gellerfeldt föreslog istället att den smaklösa festen borde förläggas ute på Gärdet eftersom den riktade sig till bönder. Och några år senare var denna tradition som sagt till ända i huvudstaden.

Utbrott av den typen låter sig knappast höras på de orter där stadsfestivaler fortfarande anordnas. Men nog är det så man nästan längtar efter lite gellerfeldtska brösttoner runtom i landet. Många befarar nämligen att min stads lokala huvudfest ska urarta efter det bråkiga Piteå dansar och ler förra helgen. Dessutom har de som jobbar som tidningsbud i centrala stan sin arbetstid senarelagd till efter kl. 04 på grund av risken för överfall. Bara en sådan sak.

Själv reagerar jag mest på hur "festligheterna" tar sig uttryck i form av anonymitet även i en småstad. Det är inte många som är särskilt intresserade av att stanna och prata. Att få fyllna till i ett öltält och sedan ge sig ut i det digra men inte särskilt originella utbud av mat och uppträdanden verkar vara de flestas mål med festivalbesöket. Finns det rentav för mycket att välja mellan, eller är ingenting bra nog att stanna upp vid en längre stund? Kanske vore det bättre att en gång för alla att istället för stadsfestivalerna satsa på lite mera specialiserade varianter av festival. Som den här i Emmaboda till exempel.

onsdag, juli 29, 2009

Skapligt sommarjobb på DN Debatt

Det torde väl vara varje fri skribents dröm att få in en artikel på debattsidan i landets största morgontidning. När jag studerade i Uppsala på 90-talet minns jag att det skrevs en studentuppsats i ämnet "Den enda sidan". Sedan dess har uttrycksmedlen som bekant revolutionerats, vilket inte innebär att DN Debatts betydelse försvunnit.

Några opinionsbildare från tankesmedjan Timbro lyckades i varje fall i söndags få in ett inlägg på sidan. Förutom chefen själv, eller var det VD:n, eller var det chefen...?, så var denna undertecknad av två andra skribenter, för dagen benämnda utredare precis som om det handlade om någon form av opartisk bedömning. Det är det förstås inte alls. Timbro bedriver opinion precis som den opinionsbildning man kritiserar EU för.

Att EU sprider information om sin verksamhet med hjälp av offentliga medel förvånar inte mig. I grunden går det att leda tillbaka denna sorts verksamhet till den katolska kyrkans utdelning av helgonlegender bland undersåtarna som förekom även i vårt land för rätt länge sedan innan vi och några flera stater valde den lutherska vägen vad beträffar religiositet.

Men nu är det Margot Wallström som är måltavlan för timbroiterna som ansvarig kommissionär. En fråga till Timbrobossen Rankka är då om hon tänker sin tidigare uppdragsgivare Carl Bildt som bättre lämpad för ett EU-uppdrag eftersom denne ofta nämns som efterträdare till Wallström på posten som Sveriges EU-kommissionär?

Det var ett skapligt sommarjobb att granska EU:s opinionsbildning, men innan någon ger sig på att kritisera andras jobb vore det klädsamt att först syna sig själv. För vem är det som betalar Timbros informationskampanjer, inte sällan utstyrslade till vetenskaplighet utifrån gymnasiala utgångspunkter? Jag hade då velat veta mer om Calle Bildts roll i sammanhanget, ni vet han som är chef på UD.

måndag, juli 27, 2009

Varför flyttar någon egentligen "hem"?

Tidigare har jag uppmärksammat den satsning kommunen jag bor i lanserade i syfte att få folk att flytta tillbaka, eller hem som det heter. Jag ställde mig då och är även nu skeptisk till projektet mest på grund av tidigare misslyckanden i liknande ärenden. Grundtanken, att få kompetent folk till kommunen genom att inrikta sig på infödingar, får, vill jag befara oönskade konsekvenser. Bättre är då att marknadsföra kommunen i en global värld där vem som helst är välkommen.

Det finns sådant forskningen borde titta på i fallet med hemvändare. Sällan är det nog så enkelt att någon flyttar tillbaks eller hem på grund av enbart längtan. Nej, snarare torde personliga misslyckanden utanför staketet spela stor roll för beslut att ta återvända. Det finns en speciell kategori av tillbakaflyttare som vetenskapen kan inrikta sig på för att få ett svar på frågan, och det är de kontingenter som kom till Luleå på 70-talet inför bygget av Stålverk 80. Vilka var dessa, var kom de ifrån och var bodde de innan flytten söderut? Spörsmål att ta sig an istället för att drömma om något som aldrig blev av.

tisdag, juli 21, 2009

Sjukjournalism

En genre inom journalistiken utförd av läkare skulle kunna betecknas sjukjournalism. Till skillnad från andra skribenter kan denna yrkesgrupp fatta pennan eller tangentbordet och få sina texter publicerade enbart på grund av den status "leg. läkare" har i samhället. Som till exempel den här debattören nyligen i DN.

Ämnet i sig, Thomas Quicks eventuella diagnos, är inte ointressant även om jag personligen håller mig undan reduktionism som förklaring till hur någon handlar. I fallet Quick handlar det snarare om en individ som med psykiatrin som stöd fört rättsväsendet framför sig. En liten man har därigenom fått spela en större roll än vad hans person egentligen är.

Hur illa det kan gå i ett meningsutbyte när psykiatriska diagnoser börjar användas lite hur som helst visas om inte annat av den här chefsläkarens sätt avvisa kritik. Den som vågar sig på att kritisera vården - återigen Thomas Quick - bekräftar följaktligen den redan fastslagna sjukdomsbilden utöver att utses till åklagare. Om detta var den gängse modellen för att föra ett samtal, skulle vi inte alla vara sjuka snart då?

torsdag, juli 16, 2009

Vaccination, nej tack!

Det är svårt att avgöra graden av allvaret ifråga om svininfluensan. Semestervikarierna regerar för närvarande på landets redaktioner, och det brukar innebära överdriven rapportering i de flesta ämnen.

En hel del intressant finns emellertid att läsa om effekterna av en massvaccinering av det svenska folket. Sven Britton har idag en bra analys på Brännpunkt. Och igår läste jag bloggaren och landstingspolitikern Kent Perssons inlägg mot den panikstämning som håller på att byggas upp.

Sammantaget handlar det om en stor svulstig idé som måste bekämpas med sakargument. Dessa går i huvudsak ut på att 1.) Påvisa biverkningarna av ett vaccin. 2.) Ställa influensan i relation till andra "vanliga" influensor. 3.) Utreda läkemedelsindustrins intressen i sammanhanget.

För egen del blir det ingen vaccinering. Dessutom är jag kritisk till alla dessa medicinmän som med jämna mellanrum dyker upp på scenen med sitt tal om globala katastrofer. Om nu svininfluensan är en pandemi, varför talar så få om att isolera smittan som man med tiden kom på var det bästa sättet att mota pestvågorna som gick genom Europa? Handlar problemet om globalisering till varje pris eftersom inte denna fråga kommer fram i debatten?

tisdag, juli 14, 2009

Måndagsbön

Statsfeminismen dog ingalunda för att vi bytte regering. I en rätt svamlig debattartikel som mera är ett försök till att vidmakthålla det förra styrets påbörjade politik i frågan efterlyser två representanter för "Delegationen för jämställdhet i högskolan" mer engagemang för "strukturell förändring" och utlyser medel till "insatser runtom i Sverige".

Den ena av debattörerna är Pia Sandvik Wiklund, tidigare bland annat rektor vid Luleå Tekniska Universitet och författare till en hyllvärmare om högskolans resurstilldelningssystem. Numera är hon vid sidan av delegationsuppdraget länsråd i Östersund, en titel som snarast förknippas med pärmvändarens absoluta drömjobb.

Pia hör till de kvinnor som kommit långt i sin karriär på grund av patriarkatet, inte trots det. Den egentliga måltavlan för kritiken - de manliga professorerna - är således några hon borde vara tacksam mot. Det intressanta är heller inte hur många dessa är i procenttal, utan att kvinnorna bland studenterna idag är i övervikt på universiteten. Andelen av dessa som sedan duger till att ikläda sig professorsämbeten är en fråga som inte lämpar sig för politik.

Hur ställer sig alltså den som valt att bygga sin karriär på andra karlar till att andra kvinnor, åtminstone som det ser ut idag, har bättre möjligheter än någonsin att avancera av egen kraft inom universitetshierarkierna?

söndag, juli 12, 2009

Resa längs Dödens väg


Devisen "Hela Sverige ska leva" motiverar bland annat existensen av en glesbygdspolitik i vårt land. Många anser denna för intet annat än konstgjord andning och jag är benägen att hålla med. Nyligen gjorde jag en resa längs en vägsträcka som alltmer kommit att förknippas med landsbygdens sakta avtynande och död. Från Edefors till Yttre Lansjärv går denna och går ungefär parallellt med lappmarksgränsen.

Säkert fanns det liv jag inte såg till men nog verkade det tämligen stilla utmed det av grus bestående underlaget. När jag svängde av från Vuottas mot sydöst ned mot den nordligaste byn i Luleå kommun Grundforshed övergick detta så småningom i asfalt, vilket alltid är något som kan tas som tecken på civilisatorisk verksamhet.

Satsas det för lite på landsbygden av vägunderhållet att döma längs Dödens väg? Förmodligen inte. Men om målet är att hålla liv i alla landets byar i någon form måste det snart tas till unika åtgärder. Och alternativet till stödpengar in i det svarta hålet kan vara skattesänkningar i utsatta områden. Många talar också om ett kommande och pågående intresse inte minst bland tyskar och norrmän för övergivna hus som med lite Ernst Kirchsteiger-händer kan förvandlas till drägliga sommarbostäder. Därmed finns det kanske lite hopp i de regioner som om inte annat än så länge har naturen kvar som komparativ fördel.

söndag, juli 05, 2009

Brev om kolonien

Ett uttryck som ofta plockas fram när utsugningen av norra Sverige ska beskrivas är en formulering som tillskrivs Axel Oxenstierna som lyder något i stil med att i Norrland har vi ett Indien. Den här ledarskribenten använde den nyligen i ännu ett försök att hitta landsdelens problem utanför regionen istället för hos befolkningen och förhållandena där.

Jag har försökt hitta källan till de påstådda orden av Oxenstierna, men inte hittat dem. Däremot följande av riksrådet Carl Bonde i ett brev 1635 till Axel Oxenstierna: "Mann hoppas här, näst Gudz tillhiälp så skall dät blifua dee Svänskas Wästindienn".

Det kanske är för mycket att förvänta sig av en tidning som Norrländska Socialdemokraten att finna detta mera nyanserade perspektiv på norra Sveriges naturresurser. När syftet ändå bara är att lyfta fram denna del av landet som offer och plundrade av södra Sverige duger det inte långt med alternativa tolkningar av vad som faktiskt skrevs en gång. Hur kommer det sig att felet alltid ligger utanför en själv?

onsdag, juli 01, 2009

Almedalen ångar på

Det finns förstås roligare aktiviteter att starta semestern på än med politik. Och jag har tidigare dömt ut Almedalsveckan med en helt annan motivering än att den skulle tillföra något kul nämligen att den inte behövs.

Ingen lyssnar nog till mina argument om jag inte preciserar dem lite bättre. I år är det drygt tusen evenemang på programmet. Att jämföra med endast drygt sexhundra ifjol. Således kan nog den allra mest okunnige i politisk PR konstatera att det parti som uteblir från arrangemanget begår ett irreparabelt misstag. Om det inte vore för en sak.

Almedalsveckan har nämligen kommit till en situation där ingen vågar utebli från den. Vilket innebär att den som faktiskt väljer att dissa den har chans att få störst uppmärksamhet. Kanske är det en händelse som ser ut som en tanke att de partier som inte får vara med verkar gynnas av detta? Eller är Visby på väg att återfå den betydelse staden hade under Hansans tidiga skede? Är det i såfall kring andra partier än enbart svenska lobbyisterna bör samlas?

tisdag, juni 30, 2009

Maraton i bakugnsvärme

Efter sedvanliga förberedelser med nedvarvning av träningen enligt schemat 80-60-40 procent, kolhydratladdning samt en inställning på att komma under 3.20 så tog jag mig i helgen an Arctic Circle Marathon. Ett rätt nyinstiftat maraton vars bansträckning passerar polcirkeln, vilket för oss nordboende inte är någon större kuriositet.

Det blev inte riktigt som jag tänkt mig, och detta på grund av en bakugnsvärme som enligt en del mätmetoder längs banan uppgick till 31 grader. Jag inledde milen på 42.40, låg på 1.35 efter halva loppet, men sedan brakade allt i ihop. Jag kurkade mer eller mindre totalt och fick växla mellan att springa och gå för att alls ta mig i mål. Ju närmare jag kom slutet så fick jag ägna mig åt den sistnämnda aktiviteten. Till råga på allt började jag krampa vid 39 km. Sluttiden blev mediokra 3.49. Vid målet var några ett tag oroliga för mitt tillstånd, men efter att ha intagit laxsoppa började detta stabiliseras.

Normalt ger jag inte mycket för bortförklaringar. Lika för alla brukar det heta. I mitt fall är det emellertid inte så. Jag tål helt enkelt inte stark värme och presterar klart sämre särskilt i hetta. Därtill kommer att junisolen i nordligaste Sveriges inland inte är att leka med. Överkalix är känt som ett ställe där det kan bli riktigt varmt sommartid inte minst på grund av frånvaron av vindstyrkor. Och eftersom det här är mitt tredje maraton och i alla dessa det har varit mellan tjugofem och trettio grader så har jag lidigt enormt. Därför deklarerar jag härmed att det är slut med långa lopp på det norra halvklotet under juni, juli och augusti försåvitt inte dessa går sent på kvällen eller natten. Löpning ska inte vara en plåga.

Nästa år går fotbolls-VM i Sydafrika. Tur är då att det inte är förlagt till deras sommarhalvår för då hade vi misstänker jag kommit att få se väldigt underliga resultat. VM 1986 avgjordes i Mexiko. Av många ansågs då Sovjetunionen ha det bästa laget. Ryssarna klarade dock inte värmen den gången. Ett annat lag som av tradition har det svårt i hetta är England. Även svenskarna brukar få dricka mycket i stark sol. Så nog har temperaturen betydelse för utgången för idrottsprestationer även om den inte bör gälla för bortförklaring.

onsdag, juni 24, 2009

Jo du är en maktmänniska David Eberhard

Idag skriver David Eberhard på Newsmill. Fast jag blir inte riktigt på det klara om han är mest arg på "kultursidorna" för att de kritiserat hans böcker, eller att "de" ska ha hyllat Anna Odells konstinstallation som använde Eberhards arbetsplats som utgångsmaterial. Det sistnämnda är för övrigt inte riktigt korrekt eftersom flera av de recensioner jag läst just pekar på att konstverket saknar en idé att gå efter, att det mera handlade om hämnd.

I den position Eberhard befann sig innan han slutade på S:t Görans sjukhus, och i den liknande roll vad jag förstår han har på Danderyds sjukhus, var och är hans befogenheter mycket stora. Han kan besluta om tvångsintagning med hänvisning till bestämmelser som kan töjas som gummi om så önskas. Det är sant att visst rättsligt inflytande finns för patienterna, men psykläkarna kan ändå häva ur sig nästan vad som helst, ord som går att hålla hemliga för yttervärlden med hänvisning till tystnadsplikten eller helt enkelt sådant som faller under journalanteckningar.

Jo du är en maktmänniska David Eberhard. Och det på en form av institution som inte är avvecklad trots en lång historia av övergrepp i form av kallbad, lobotomi, övermedicinering och systematiska kartläggningar av patienter i mycket underordnad ställning. Du avslutar din artikel med att rekommendera folk gå ut och skaffa sociala kontakter. Hur kan någon som jobbar på en inrättning som syftar till att plocka av människan i stort sätt alla hennes egenskaper och förmågor utöver sin diagnos säga något sådant? Vari består det förnuftiga i att först hospitalisera sina patienter, för att sedan hoppas att när de kommer ut från asylen eller pratvårdens omsorg ska fungera som fullt socialt acceptabla varelser?

måndag, juni 22, 2009

Sista sommaren med Norrbotten


Tidigare i år tog regionfrågan ny fart sedan försöken med ändrad regional ansvarsfördelning permanentades i Skåne och Västergötland, samt att ansökningarna från Halland och Gotland att få bilda så kallade regionkommuner beviljades av regeringen. Jag har tidigare ställt mig lite skeptisk till regionalisering med utgångspunkt i Ansvarskommitténs förslag, som är något av ett norskt-inspirerat påfund som bryter med den östnordiska förvaltningsmodellen, eftersom detta vill att landet ska bestå av tre beslutsfattande politiska nivåer istället för det traditionellt vanligare två i Sverige och Finland. Ändå kan det finnas visst utrymme för några större regioner i landet.

När det gäller de hittills rätt tafatta försöken att bilda en nordsvensk storregion så har jag också ställt mig tveksam. Men då det nu verkar som om den beredning Kammarkollegiet är i färd att göra av norrlänningarnas ansökan, som först omfattade ett lapptäcke av kommuner och län i området men som efter korrigeringar kanske kan komma att bestå av norra Sverige och inget annat så börjar min inställning att bli alltmer positiv.

Det här kan innebära att vi just nu upplever sista sommaren med Norrbotten, och detta är sannerligen inget att beklaga. Länet som tillskapades efter att dignitärer söderifrån funnit landsdelen för svår att administera i samband med finska kriget på grund av att regionen då omfattade såväl dagens Norrbotten och Västerbotten fyller 200 år nästa år, vilket alltså som det ser ut kan bli dödsåret för områdesbeteckningen.

Den regionala identiteten har aldrig varit särskilt stark i Norrbotten, mest på grund av egensinniga kommuner, men också på grund av traditionen. Det prosteri som bildades senast på 1460-talet av det område som omfattar ungefär dagens Norrbotten och birkarlarnas land inrättat redan på 1200-talet har inte förmått göra norrbottningar av de befolkningar i älvdalarna som varandra emellan är rätt olika. Och situationen är inte heller helt olik förhållandena i Västerbotten. Höladan som införskaffades som landskapssymbol ter sig därför rätt kuriös i sammanhanget.

Som alltid inför stora förändringar finns det krafter som med näbbar och klor slåss för att hålla fast vid det bestående. Moderaterna försvarar den gamla länsorganisationens förträfflighet medan Norrbottens Sjukvårdsparti är emot det mesta av initiativ som kommer från den sittande landstingsledningen. Centern däremot har en lång tradition av en progressiv hållning i regionfrågan, riktiga regionkramare om man så vill. Folkpartiet i alla fall på riksnivån är för någon form av storregioner. Även KD, V och MP kan betraktas som regionpositiva.

Motståndet mot att bilda en stor region av norra Sverige hörs mest från den mycket kritiska Norrbottens-Kuriren som i landstingrådet Kent Ögren ser ett kommande katastrofalt ledarskap. Men när regionerna i Norrland börjar kraftsamla på allvar om det går, är det då troligt att Ögren kommer att utgöra högsta hönset i forma av ett regionråd? Knappast. Så till alla gamla moderater och journalister som kanske för sista säsongen får skriva skrönor från distriktsmästerskapet i fiske kan jag bara säga: det kommer något bättre sen.

fredag, juni 19, 2009

Lugnet före stormen

Idag inleds midsommarfirandet som traditionellt tas för den svenskaste högtiden. Och om någon vecka börjar industrisemestrarna som brukar markera starten på sommarstiltjen inte minst inom politiken.

Att midsommar ändå kanske inte längre har den status den tidigare haft i landet markeras av att vår statsminister för närvarande befinner sig i Bryssel på toppmöte, något jag poängterade redan för två år sedan. Ute i Europa är nämligen Johannes Döparens dag den stora högtiden, dvs. på söndag.

Men den i internationella sammanhang rätt unika företeelsen semester börjar alltså ganska snart efter midsommar i Sverige. Efter denna tornar ytterligare svåra problem upp sig för den svenska ekonomin. Igår kom statistik som visar på nio procents arbetslöshet, vilket innebär att siffran 500 000 utan sysselsättning av arbetskraften (15-74 år) med raska steg är på väg att uppnås.

Vad som är på gång mot hösten är ytterligare neddragningar till följd av att krisen först då börjar slå in mot många offentliga verksamheter, något som innebär att tolv procents arbetslöshet enligt prognoserna av allt att döma kommer att uppnås under 2010, alltså över 600 000 utan sysselsättning. Men för all del Svensson koppla av och ha det roligt under sommarmånaderna men ägna gärna ledigheten också åt lite kreativa tankar inför framtiden.

onsdag, juni 17, 2009

Avfärda inte vänsterkritiken

SSU:s tidning Tvärdrag har i sitt senaste nummer temat Nyliberal hjärntvätt. Genom att anklaga motståndaren för samma politiska opinionsbildningsmetodik som vänstern tillämpade på 60- och 70-talen gör man rent hus med de krafter som avväpnade arbetarklassen deras argument.

Så låter i alla fall förklaringen. Men kritiken når inte hela vägen fram eftersom det fortfarande är så idag att vänsterhegemoni råder på offentliga inrättningar vad beträffar politisk indoktrinering, trots att journaliststudenterna John Antonsson och och Per Asplund gör konstaterandet att 6 av 10 lärare använder gratisböcker från företag i sin undervisning, om nu detta får konsekvensen att eleverna hjärntvättas.

Intressantare är då att läsa samma skribenteras granskning av den Stockholmscentrerade borgerliga opinionsbildningen i artikeln Sanningsfabriken där de verkligen kommer en del oegentligheter på spåren. Som till exempel att hela verksamheten skulle vara organiserad i ett större nätverk, något som får Sanna Rayman att ana konspiratoriska tankegångar

Det tjänar i vart fall ingenting till att avfärda den här vänsterkritiken, även om den till större delen består av en överföring av det sätt att verka på som redan tillämpats för trettio, fyrtio år sedan men då av den andra sidan. En intressant fråga i sammanhanget vore ändå förstås att få veta om borgarungarnas föräldrar tillhörde denna.

tisdag, juni 16, 2009

De blåa khmererna återvänder till fadershuset

EU-valet gav en fingervisning om vart väljaropinionen i Sverige är på väg. Det gick inget vidare för sossarna och ännu sämre för vänsterpartiet. Tilltänkta koalitionspartnern miljöpartiet verkar ha en medvind som kanske bär fram till nästa års val. Men inte heller moderaterna lyckades särskilt bra, något som bland annat berodde på folkpartiets framgång. Centern och Kristdemokraterna landade på omkring fem procent var, Piratpartiet som meddelats på sju.

Den här analysen verkar som tagen ur en annan tid men så är den också avslöjande för någon som aldrig varit något annat än moderat, trots ideologiska utfärder åt andra håll i ordval. Och Johnny Munkhammar, tidigare folkpartist, ska visst ställa upp för moderaterna i riksdagsvalet. Även Mattias Svensson som brukar gå sina egna vägar oftast verkar ha återvänt till fadershuset eftersom han sagt att han kryssade moderatskt i EU-valet.

Frågan är nu varför dessa blåa khmerer verkar ha blivit konservativa. Har de alltid varit det eller handlar det om någon form av avgörande händelser som drabbat dem i livet? Gäller det förstnämnda är vi lurade om vi inte trodde något annat. En kommentar jag läste någonstans slog fast att nyliberaler är falska. Hur det nu är med det låter jag vara osagt. Jag undviker helst beteckningen då den mera används som ett skällsord.

söndag, juni 14, 2009

Pohjanens påhittade plågor

Det verkar som varje vecka ska ha en pseudonyhet. En sån där som visserligen väcker uppmärksamhet men icke desto mindre knappast tillför något nytt. I veckan var det författaren Bengt Pohjanen och hans livsprojekt om "tornedalingarna" som offer som var på tapeten när en del medier men långt ifrån alla rapporterade om att dessa ska få upprättelse av Svenska Kyrkan för övergrepp, diskriminering, ja till och med våld.

Brotten som beskrivs låter i mina öron rätt överdrivna om de alls förekommit. Det rådde fram till 1958 förbud att tala finska på skolgårdar har vi fått lära oss. När förbudet infördes vet jag inte men knappast var det tidigare än mot slutet av 1800-talet då nationalism över hela världen gjorde stater misstänksamma även mot grannländer.

Pohjanen har nog en poäng när han beskriver det hårda livet i sin hembygd förr, men frågan är snarare, var det inte så överallt med auktoritära lärare och präster, dåligt utbyggt socialt skyddsnät och inte minst intolerans mot avvikare och rasism? Begreppet tornedaling är för övrigt ett påfund från 1980-talet. Tidigare var det vanligare att tala om finnar, eller helt enkelt byfinnar, eftersom det inte finns några städer av rang i området. Hela den historia Bengt Pohjanen försöker bygga upp av de påstådda missförhållandena i sin hembygd har svag bäring mot hur det egentligen var. Nu är det dags att börja granska denna verksamhet och ett särskilt ansvar för detta bär de lokala avisornas kultursidor som i åratal hjälpt till att stötta alltihop.

torsdag, juni 11, 2009

Leijonborg går

Dagens stora inrikespolitiska händelse är naturligtvis att forsknings- och högskoleministern lämnar regeringen. Lars Leijonborg gör det för att han inte tycker sig ha engagemang nog att genomgå ytterligare en valrörelse. Själv blev jag emellertid lite förvånad över avgången. Det är väl inget som säger att han, en före detta partiledare, måste ut och kampanja nästa år. Leijonborg kunde gott ha bidat sin tid och lugnt inväntat valet och avgått sedan. För ingen hade väl trott att han i händelse av en valseger skulle ha suttit kvar. Problemet ligger nog mera i att Leijonborg haft svårt att förlika sig med att han tvingades bort från ordförandeskapet 2007. Att det verkligen förhållit sig på det viset kan jag också som deltagit i hans rådgivningsbrev intyga där synpunkter i många andra spörsmål än på utbildningsområdet efterfrågats.

Det lär ha gnagt mellan Reinfeldt och Leijonborg också i Allianssamarbetet, något jag tror kan bero på att de nya moderaterna så att säga snodde en folkpartifråga som inte alls gick hem i 1998 års val, nämligen arbetslinjen. En av anledningarna till att jag då röstade på folkpartiet var att några redan då såg vartåt det var på väg med utanförskapet. Vem som nu blir Leijonborgs efterträdare är svårt att sia om. Tobias Krantz med doktorsexamen i statsvetenskap från Uppsala har nämnts som en trolig kandidat. Krantz tillhör också partiets absoluta påläggskalvar även om jag gjort mig lite lustig över honom angående hans lillgamla person och hans kanske inte alltid ärliga avsikter.

tisdag, juni 09, 2009

Peter Englund lägger ned

En blogg mindre blir följden av Peter Englunds beslut att lägga ned sin nätdagbok. Måste erkänna att jag varit lite dålig på att läsa den trots att jag bokmärkt den. Det har varit en del intressanta kommentatorsdebatter på den så jag hoppas den får ligga kvar utan uppdatering i alla fall. Det borde i alla fall inte kosta något att bibehålla den i ett sådant tillstånd.

Av skäl jag varit inne på tidigare har jag med åren blivit alltmer skeptiskt inställd till Peter Englunds insatser. Det innebär inte att jag avfärdar honom. Men så pass bra som han framställts i medierna är han väl ändå inte? Den akademiska karriären gick väl exempelvis inte så bra för honom efter doktorshatten. Och går det inte snart att placera in hans författarskap i någon annans efterföljd? Någon har talat om att han skriver i Jolos anda.

måndag, juni 08, 2009

Varvet, Strömberg och en förkylning

Som ett något udda inslag var Glenn Strömberg inbjuden till SVT:s valvaka i går. Jag vet inte vad han hade där att göra mer än att prata lite Italien med Carl Bildts fru, tillika kandidaten till Europaparlamentet, Anna Maria Corazza Bildt.

För personlig del vill jag lägga en del av skulden på Glenn Strömberg för att jag drabbades av en kraftig förkylning för tre veckor sedan efter Göteborgsvarvet. Vid målgången hade nämligen hans pastakoncept närmast monopol på mathanteringen. Efter ett långlopp är det viktigt att snabbt återställa den förbränning kroppen utsatts för genom att äta. Till saken hör att uppladdningskosten brukar bestå av mycket pasta. Så min fråga till Glenn är nu: trodde du verkligen på fullt allvar att alla temporärt uppförda restauranger med din nuna överallt kunde tillgodose en långdistanslöpares matlust med dina pastaidéer?

Innan jag fick i mig en riktigt kötträtt på Jensens i Göteborg hade det hunnit gå alldeles för lång tid, vilket med stor sannolikhet gjorde mig mer mottaglig för förkylningsvirus. Därför gick två veckor bort i träning inför Artic Circle Marathon den 27 juni. Strömbergs ensidiga kost kanske ändå fick det goda med sig att jag byggde upp immunförsvaret för en tid. Men nästa år Göteborgsvarvsarrangörer ska ni baske mig se över matutbudet vid målgången!

söndag, juni 07, 2009

Personkryssandet inget självändamål

Ja, det föll sig så att jag gick och röstade i alla fall idag. Smög in folkpartiets valsedel i kuvertet, dock utan något personkryss av skäl jag angett tidigare. Håller därför inte med P J Anders Linder om att det är ett självändamål i att kryssa kandidater. Det kan faktiskt vara så att en röstande tycker att ingen på valsedeln går att hålla för favorit och detta måste respekteras.

Problemet ligger nog snarare i ovanan vid personvalssystem i Sverige. Vi röstar på partier, inte på personer. Sedan är det ju också så att demokrati på europeisk nivå kanske är något vi inte riktigt tar på allvar, något som bland annat befordrat den här forskarens karriär, med allt vad det innebär av snack, oseriösa argument och att för allt i världen inte avslöjas som överflödig på något som helst vis. Efter röstningen försökte jag ett par timmar efteråt känna efter hur valhandlingen var i jämförelse med att säga sitt i ett riksdagsval, endast för att komma till slutsatsen att det ska mycket till om jag går och röstar igen i Europarlamentsvalet. Hoppas unionen börjar fundera över andra beslutsformer ganska snart.

lördag, juni 06, 2009

Folkdomstolen i översta Norrland

Rättsprocessen mot den i tingsrätten dömde mannen från Malmfälten har dragit vidare i hovrätten. Den lokala mediala bevakningen av ärendet är typiskt nog under all kritik. Snarare uppmanar denna till lynchstämning än en rättvis behandling av den anklagade. Som den här artikeln om den åtalades advokat som kallas "brunbränd".

Uppenbarligen, vilket är något jag poängterat tidigare nyligen, är det svårt det här med att se sakernas tillstånd ur olika perspektiv, ja så svåra till och med att en del referenter går över gränsen kanske utan att veta om det själva. Ska det fortsätta i den här stilen om fallet går upp i HD så talar väl inget egentligen emot att den till folkdomstol självutnämnda journalistkåren i Norrbotten kommer att dra ett oreparabelt löje över såväl regionen som sig själva.

torsdag, juni 04, 2009

Det börjar dra ihop sig...

...till val. Såg inte hela TV-debatten på grund av mitt funktionärskap i Vårruset. Den fråga som bör ställas är väl ändå snarare om vi verkligen behöver något Europaparlament. Tänkte ett slag lägga en kryssröst på folkpartiets Cecilia Wikström, men efter att ha sett hennes rätt urvattnade, kanske lite för vänsterbetonade program så tror jag att jag avstår. Nu lutar det mera åt att jag bestämmer mig på valdagen om jag alls ska rösta.

Och så har jag fastnat för dagens slutrad i Europatipset. Den kanske säger mycket om vilken ställning Europaperspektivet har här på hemmaplan.


1 Motala AIF - IF Sylvia 3:0
2 Alviks IK - Bodens BK 1:1
3 Anundsjö IF - Sollefteå GIF FF 2:0
4 Friska Viljor F - Ersboda SK 2:5
5 Mariehem SK - Robertsfors IK 2:0
6 Piteå IF - IFK Luleå 3:2
7 Umedalen - Infjärdens SK 4:1
8 Lunds BK - IFK Hässleholm 2:1
9 Brage - Enköping 2:0
10 BK Forward - Syrianska IF Kerbura 4:3
11 IFK Värnamo - Torslanda IK 1:0
12 Gunnilse IS - IS Halmia 0:3
13 Smedby Ais - Tenhults IF 3:1

söndag, maj 31, 2009

Bortgjorda igen

Maciej Zarembas reportage om familjen i Vojakkala har än en gång inskärpt det faktum att de lokala medierna i Norrbotten inte klarar av att hantera svåra problem i närområdet. Nu ska skuggan inte bara falla tung över dessa eftersom även riksmedier som TV3, Expressen och SVT vinklat affären på ett rätt missvisande sätt. Ändå måste kritiken bli hård mot de förstnämnda, och i synnerhet då Haparandabladet som så att säga verkat på ort och ställe.

Själva grundorsaken till varför det blir så här har jag rätt nyligen analyserat, och kort och gott går den ut på att bara en åsikt får komma till tals eller dominera. Det är enklast så i sant stalinistisk anda. Eller handlar det bara om lättja? Blir det en tradition att centralt placerade medier får göra brandkårsuttryckningar på det här viset lär regionen med tiden ådra sig ett dåligt rykte som slår över på fler områden. I värsta fall är vi redan där. Den här damen vill inte ta åt sig av kritiken medan den här killen inte säger flaska i ärendet.

torsdag, maj 28, 2009

Finns det anledning att engagera sig? 2

Förmodligen inte efter vad jag kom fram till efter gårdagens analys. Hörde idag folkpartiets kryssdrottning i riksdagsvalet Cecilia Wikström i radion som hade mycket klokt att säga. Dessvärre kommer hon inte igenom det ytliga brus som kännetecknar valrörelsen till Europaparlamentet. Det är en annan sorts representanter som ska in detta helt klart.

Men även utifrån den institutionella nivån finns det anledning att ifrågasätta hela arrangemanget med val på EU-nivå. Med sina 27 språk att hålla reda på och sin ambulerande tillvaro mellan Strasbourg, Bryssel och Luxemburg går det starkt att ifrågasätta inrättningens legimtimitet även om den sannolikt fungerar som ett effektivt korrektiv till mandarinerna i kommissionen.

Ministerrådsmötena torde ändå vara tillräckliga för att behålla något slags nationellt inflytande inom unionen då det ändå är så att Europaparlamentarikerna väljs av medborgarna i respektive land, dock som sagt utan speciellt starkt mandat av orsaker som framgått av ovan och det låga valdeltagandet inte minst. Jag kan inte se att Europaparlamentet fyller någon funktion som inte skulle gå att överföra till exempelvis ministerrådet. Ej heller kan det kallas demokratiskt.