lördag, december 30, 2006

Mellan två utredningar

Så här års ägnar sig många publicistiska organ åt att sammanfatta årets händelser. Prislösa utmärkelser delas ut av olika slag, och ju länge ut i periferin dessa verksamheter sträcker sig, ju mera får de drag av kopieringsteknik och osjälvständighet över sig.

Jag hade istället tänkt att ägna några rader två viktiga utredningar så här vid den gregorianska kalenderns nyår. Den ena är redan färdig, den andra kommer med sitt slutbetänkande i början av 2007. Jag har inte läst hela psykiatrisamordningens utredning, men vad jag hittills kunnat finna genom att glutta i den så är den ett mycket ambitiöst arbete. Frågan är dock om den kommer att leda till så värst mycket, utöver utökade tvångsåtgärder och mera kontroll av psykiskt sjuka.

Det är nämligen det krav samhället överlag ställer på psykiatrin. Allt ackompanjerat av media som tryckt in begreppet "vansinnesdåd" i folkmedvetandet. Tänk om "fylledådens" verkningar skulle behandlas med samma uppmärksamhet. Då hade vi sannolikt inte fått läsa om något annat. Men det handlar ju om kultur.

Ansvarskommitténs snart färdiga utredning rör den svenska samhällsorganisationen. En ny regionindelning och landstingens framtid är vad som är på gång ur denna. Också här är frågan om så mycket kommer att hända. Vem vågar stiga fram och ta ansvar för de nödvändiga förändringar som kommer att åsamka smärta hos många? Situationen för de regionalt organiserade landstingen är väl närmast akut. I nuläget finns ingen annan utväg än att staten tar över ansvaret för sjukvården. Sedan är det upp till denna att börja med att se över administrationen, som idag hos landstingen närmast verkar ha till uppgift att sysselsätta till praktiskt arbete skygga individer.

Landstingen kan få finnas kvar men låt dem då få syssla med de regionala utvecklingsuppgifter som idag handhas av länsstyrelserna. Och varför inte låta de bli huvudmän för många mindre regionala högskolor som expanderat genom 90-talets huvudlösa utbildningspolitik, och som på många håll rör sig med verksamheter av rätt diffus karaktär, eftersom forskningsresultaten håller dålig klass.

Göran Hägglund är en trevlig person som behöver stöd från flera håll för att ge sig på problemet psykiatrin. Fredrik Reinfeldt kan gå i sin förebild Tony Blairs fotspår genom att i början av sin mandatperiod gå i spetsen för en ordentlig regionreform. Det är i varje fall på tiden att någon gör det.

onsdag, december 27, 2006

Traditionell obstinat plakat agitation

Torne älvdalsområdet kan väl knappast betecknas som ett där den mänskliga progressionen nått särskilt långt. Det har sina förklaringar, av vilka en är laestadianismens förtryckande anti-intellektualism.

På senare tid har en företagares skyltningskonst uppmärksammats även utanför regionen. Det handlar om en man vars tankegångar knappast ger några generella direktiv för handlandet. Med andra ord, Mikael Styrmans agitation går knappast att placeras ideologiskt någonstans.

Varför används annars både uttrycken "sosse-Stasi" och "nationalsocialdemokraterna" om det forna regeringspartiet? Det måste vara svårt att kombinera nazism och kommunism, och det tror jag inte ens ett mycket pragmatiskt parti som socialdemokraterna klarar av.

Det här liknar väl mest någon som svingar yxan hela varvet, utan att egentligen såra någon allvarligt. På något sätt bekräftar Styrmans aktiviteter bara bilden av vad folk vill läsa om oss uppe i norr. Ska han fortsätta med sin verksamhet rekommenderar jag honom att starta en blogg. Det är både billigare och mer i tiden. Men vi vill kanske ha kvar plakatpolitiken?

Idag skriver Kent Asp på DN Debatt om hur svenska dagstidningar drastiskt minskat valbevakningen. Att detta skulle kunna bero på bloggarna och annan form av alternativ samhällskritik verkar dock inte föresväva medieprofessorn. Det var nämligen länge sedan politiken ingick i symbios med tredje statsmakten. Folk är inte dumma.

söndag, december 24, 2006

En högtid med flera betydelser

Så var det då dags att fira julen, den högtid när alla ska göra samma sak vid samma tidpunkt på stora delar av jordklotet. För julen är först och främst en kristen tilldragelse. Den firas på grund av Jesu födelse för omkring 2000 år sedan. Frälsaren är inte lika uppburen i alla länder, helt enkelt på grund av att det finns fler stora religioner än en. Som kommersiell högtid blir dock julen alltmera global.

Det går att dra ut mycket ur ords betydelse. Därför rekommenderas till försiktighet för de som vill ge sig in i dylika företag. Jag tänkte ändå här tillåta mig till viss spekulation. Som jag skrev igår har det svenska ordet jul förkristet ursprung. Att vi benämner den största kristna högtiden med ett ord som inte alls har med Jesus att göra kan ses som typiskt för ett land som ibland kallas världens mest sekulära. I de anglosaxiska länderna är som bekant Kristus med i jul-namnet. Franska Noël och tyska Weinachten har också kristen anknytning, även om tyskarnas jul-ords ursprung diskuterats lite mer.

Spanska Navidad och italienska Natale har att göra med Kristi födelse. Detta bara för att skumma igenom de största europeiska kulturspråken. För många européer, inte minst muslimer, är emellertid inte julen en religiös högtid. Kanske kan detta ge en injektion åt den gamla tradition som numera känns rätt främmande, av den enkla anledningen att vi snart firar jul året runt.

lördag, december 23, 2006

Den självgode chefens betraktelser

På en av mina gamla arbetsplatser fanns det bara två möjligheter att avancera. Antingen att bli chef. Eller också tog man det fackliga spåret. Åtminstone sa den störste proppen ovanför mig på avdelningen så en gång. Trots att han hade sin bänk bredvid mig, och endast var tre år äldre än mig, mötte han aldrig min blick när vi samtalade. Någon gång kallade han mig för "grabben".

Han blev sedermera chef där. Inte på grund av kompetens, utan för att ingen annan ville bli det. Det här är rekryteringsgång inte så ovanlig bland personer som suktar efter att få leda en verksamhet i Norrbotten. Jag har haft att göra med flera personer av det slaget, vars ursprung av någon anledning verkar vara hårt koncentrerat till en mindre stad mellan Luleå och Skellefteå. Om något är detta uttryck för sann bruksanda, och kanske inte heller i så liten grad mindervärdeskomplex.

Men det finns en allvarlig baksida av fenomenet, nämligen att den traditionelle chefen har en tendens att skrämma bort begåvningarna eller den kreativa klassen. Vi märker kanske inte av det nu så mycket, men kommer om inte annat att märka av det när de mogna näringar som för närvarande firar stora triumfer i form av goda resultat i Norrbotten inte längre går så bra. Eller när ingen längre vill jobba i auktoritära organisationer, eftersom Sverige är så negativt inställd till utländsk arbetskraft.

Det brukar bli tyst i klassen när någon framför sådana här sanningar. Men inte så länge. Snart är Norrbottens tidning på den högra sidan av det politiska spektrumet igång igen med sina Sagan om ringen-perspektiv på politiken på ledarsidan, snart upptas jakten på psykiskt sjuka i rubrikform, och, kanske får vi ännu en gång läsa om att kulturministern är nazist i på blaskans kultursida. Nog vore väl det ett hån mot Kurirens duktigare skribenter

Tänk om fler skulle börja inse att vikten av att ha ett arbete är något mera än att bara befinna sig på ett visst ställe mellan två klockslag, och att lösningarna inte alltid finns i det förgångna. Ja tänk om receptivitet och originalitet blev ledstjärnor istället för självupptagenhet. Då skulle det inte behöva gråtas över missade scoop.

I morgon, julafton, tänkte jag hinna med att dryfta olika betydelser av julen. Själva ordet jul fanns före kristendomen infördes i Norden. I andra länder har högtiden andra namn. I många kulturer firas den inte alls.

torsdag, december 21, 2006

Bravo Leijonborg!

Efter valet då folkpartiet nästan halverade sitt väljarstöd, har Lars Leijonborg intagit en rätt tam inställning. Dataintrångsaffären har på något sätt låst partiet, och krav har rests på Leijonborgs avgång. Idag på DN Debatt visar han dock åter klorna.

De högskolor vars lärarutbildningar som fått kritik för bristande kvalitet av Högskoleverket måste skärpa sig. Annars åker examinationsrätten för dessa. Ett slut på läraryrkets allmänna statusdegradering och förvandling till jourhavande kompis med mera kan därför skönjas. Särskilt är det examinationsformerna som ska stramas upp.

Nu är det bara att hoppas att det kommer ut konkreta resultat av detta och att regeringen fortsätter kvalitetsarbetet in i övriga delar av den akademiska världen. Utbildnings- och forskningsministern är inne på sådant i slutet av debattartikeln där kritik riktas mot dagens resurstilldelningssystem för högskolorna. Leijonborg menar att detta premierar snabb genomströmning istället för kvalitet, eller annorlunda uttryckt, gymnasifiering av kunskaperna.

måndag, december 18, 2006

Tänk vad ett samtal kan göra mycket

Imorgon hade jag tänkt besöka Haparanda och det omtalade varuhuset där. Staden kom till som en kompensation för förlusten av Torneå efter 1808-1809 års krig med Ryssland. Idag är Haparanda och Torneå så kallade systerstäder, och det är i det sammanhanget vi ska se Ingvar Kamprads beslut att etablera sig där.

I en värld där nationsgränser betyder allt mindre har vi förmodligen att se fram emot att dessa båda städer växer ihop. Många i östra Norrbotten är mer intresserade av att använda Kemi/Tornios flygplats än den som finns ute på Kallax i Luleå. Det har också talats om vårdsamarbete med finnarna, och renhållningen är redan en svensk-finsk angelägenhet vid den nedre delen av gränsälven. Så förflyttas tyngdpunkten i Norrbotten österut.

Jag noterar att före detta Umeåflickan Anna Sjödin fått gå som ordförande för sossarnas ungdomsförbund. Meningen var att vi skulle tro att hon kämpat in i det sista med detta beslut. Anledningen var nog snarare ett direktiv från högsta ort. Mera osjälvständiga, onödiga och ofarliga organisationer än politiska ungdomsförbund torde svårligen gå att uppbringa numera.

fredag, december 15, 2006

Störste svenske hjälten sedan Nordenskiöld och Hedin

Pojkdrömmen uppfylldes slutligen för Christer Fuglesang när han fick följa med Discovery ut i rymden. Han har utöver själva flygfärden fått utföra reparationsarbeten på stationen ISS. Via kameror har vi kunnat följa med hur dessa förlöpt.

Om det var någon som trodde att de stora upptäckternas tid för alltid är förbi, och att vi aldrig mer kommer att celebrera någon som Hedin och Nordenskiöld firades, så kommer Fuglesang att vederlägga detta vid hemkomsten. Jag är rätt säker på att han kommer att uppnå hjältestatus i klass med dessa båda herrar.

Hedins eftermäle solkades ned av hans nazistsympatier på äldre dagar och Nordostpassagen kom aldrig att få någon praktisk betydelse. Hedins upptäcker "avslöjades" dessutom redan tidigt av Strindberg, eftersom en av Karl XII:s karoliner gjort en Asienresa innan honom.

Fuglesang riskerar inte att belastas med något dylikt. Han kan därför hyllas för att ha varit såväl den förste svensken i rymden som den ambitiösaste astronauten hittills.

tisdag, december 12, 2006

Pösmunken på DN

Landets så kallade malligaste morgontidning har en signerist på sin ledarsida som till och från gör nedslag i verkligheten i form av korta analyser och kommentarer. Han började, tror jag, på kultursidorna i avisan men gled så småningom, lite omärkligt, över till ledarsidan för ett par år sedan.

Henrik Berggren var för en tid sedan med om att ge ut en bok, i vilken hävdas att svensken är för "statsindividualism", och att detta är ett fenomen som funnits långt före Per Albin. Vi har haft nog av präster, brukspatroner, fäder och annat som kuvat oss i civilsamhället och i familjerna. Därför har vi "valt" en trygghet från staten som är kall och materiell men som inte äter upp individens automoni.

Vad är det han pratar om egentligen? Är det ett negativt frihetsbegrepp under statens hägn? Och hur går det att få det till att Strindberg och CJL Almqvist förfäktade sådana idéer? Berggren är doktor i historia så han behärskar därför verktyget att driva en tes. Denna gång med tillhjälp av Lars Trägårdh.

Hela projektet liknar dock mest av allt något som syftar till att få med allt på en gång. I ideologiskt avseende kan det snarast karaktäriseras som samhällskonservativt på gränsen till reaktion. Berggren håller låda, åhörarna sitter tysta, skrattar till någon gång. Något nytt tillkommer knappast, och frågan är väl om författaren själv någon gång i sitt liv känt att han utvecklats.

Om Berggren är beredd utveckla sitt autonomibegrepp skulle jag kunna tänka mig att ta en diskussion med honom. Jag befarar emellertid att en sådan invit kommer att sluta i att jag får ikläda mig rabulistens roll. Större liberalpatriark i det här landet går svårligen att hitta.

lördag, december 09, 2006

Fel och lögn om Obol-scoopet Sture Bergman

Det har väl inte undgått någon läsare av lokalpressen i Norrbotten att ta del av turerna kring investmentbolaget Obol i veckan. Idag berömmer sig ansvarige utgivaren för Norrbottens-Kuriren Sture Bergman för att hans tidning stått för avslöjandet av oegentligheterna kring Obol. Men detta är en sanning med modifikation, eller om man så vill, en vit lögn.

Istället var det P1:s Kaliber som slutligen lyckades ge uppmärksamhet åt fallet. Efter en intervju med mannen bakom Obol Bo Johansson som sändes i slutet av november så lanserade Kuriren artikelserien om bolaget med start den 2 december. Samma dag började Ekot publicera nyhetsinslagen om Obol.

Vi är nog många som länge undrat om det inte varit något skumt med Obol. Men att något är skumt i sig är aldrig bara skäl nog för att skriva om det. Att Kurirens reportrar haft material liggandes i byrålådan länge är således ingen bedrift. Reaktionen på Ekot-intervjun med Johansson vittnar om att tidningen fortfarande bara kan uppträda som ett eko, även när det rör sig om sådant som försiggår i den nära omgivningen. Tidigare togs ju norrbottningarna på sängen av att det var ett riksmedium som avslöjade Verklighetens center i Vuollerim.

Det skulle nog inte skada med lite mer idéer och framåtblickande perspektiv i Norrbotten idag. På ledarsidan i ovanstående tidning härjar sedan några år en man som väl närmast väl är att betrakta som en slags Bert Karlsson inom sitt yrkesområde. Går det så går det, tycks vara redaktörens motto. I hans persongalleri ryms antingen goda eller onda; hela verksamheten liknar mest en vrång gubbe som går lös på klabbarna i sin vedbod så flisorna yr. När allt är över finns ingenting kvar, bara lämningar av obstinata attityder. Hoppas ingen utomstående läser det.

onsdag, december 06, 2006

Medlemskapet som för närvarande hänger på en ö

Det minne jag har från det delade Cypern stammar från 1981 under en skolresa. Vi var på väg mot gränsen mellan öns södra och norra del, för att om möjligt få en skymt av den vackra staden Famagusta, som turkarna då ockuperade. Men en äldre man stoppade oss och förklarade allvarligt och bestämt att ingenting fanns att se närmare stängslet.

Sedan 2004 är Cypern medlem av EU men Turkiet vägrar öppna sina hamnar och flygplatser för landet eftersom den officiella regeringen råder över den grekcypriotiska delen av ön. Frankrike och Tyskland har nu gjort denna fråga till stötesten för Turkiet i medlemsförhandlingarna med EU, vilket sannolikt ingår i en strategi som delas av andra länder i unionen i form av skepsis mot ett muslimskt land.

Europeiska Unionens länder måste finslipa argumenten om de vill att Turkiet inte ska få bli medlem. Man lär knappast anstränga sig för att lösa frågan om Cyperns delning, och närmast ser denna ut att bli en uppgift för FN. Dessutom var det ju grekcyprioterna som Bryssel var missnöjda med när de röstade nej till återförening 2004. Politik är att vilja?

söndag, december 03, 2006

Vad vilja socialdemokraterna?

Ganska snart efter den 17 september började borgerliga ledarskribenter bekymra sig för utgången av nästa val. Det mest troliga är detta skedde som uttryck för någon sorts frustration, som om tolv år av oavbrutet socialdemokratiskt styre helt enkelt måste uppvägas av åtminstone åtta borgerliga regeringsår i följd.

Per T Ohlsson framhåller idag att nya regeringar brukar gå tillbaka i val i mötet med väljarna. De sju mandat i övertag som de borgerliga har är förmodligen inte tillräckligt för att behålla makten efter 2010 om man ser till den kalla statistiken. Därför är det sannolika att alliansregeringen för fortsatt förtroende måste lita till socialdemokraternas ideologiska väg de närmaste åren.

När nu dessa är i färd med att välja ny ledare, och att denna förmodligen kommer att heta Mona Sahlin, är det inte utan att tankarna går till hur ett företag - också en rörelse - brukar gå upp och falla ihop. Under uppbyggnadsfasen under Hansson/Erlander nådde partiet 45-50%, under förvaltningsfasen med Palme/Carlsson nåddes siffror kring 40-45%, medan sönderfallet under Persson/Sahlin kommer att rendera i tal mellan 35 och 40 procent.

På annat sätt går det inte att tolka den långsiktiga trenden för detta parti. Jag ser nämligen ingen annan väg för socialdemokraterna än att de fortsätter ut i det ideologiska moraset. De som på nittiotalet kallades förnyare märks knappt ens i debatten idag, om man kanske undantar Jan Nygren. Men inte heller han tycks ha förstått att hans parti inte på många år nu kunnat kallas ensamt statsbärande. Det kanske rent av kan sägas höra 1900-talet till.

torsdag, november 30, 2006

Björnes akademi

Det finns olika sätt att göra Norrbotten bemärkt i världen och på andra håll. Något som heter Norrbottensakademin är ett. Denna är av relativt ungt märke, och bildades på initiativ av Björn Wahlström 1988. Wahlström gjorde sig under många år känd som städare i svenskt näringsliv och skaffade sig med åren många fiender. Hans karriär torde ha nått sin topp omkring 1990-91 när han tvingade Erik Penser att sälja sina tillgångar för en krona. Ganska snart efter detta började det gå brant utför för Wahlström sedan han misslyckats som styrelseordförande i Nordbanken.

Björn Wahlström är född och uppväxt i Luleå vilket förklarar intresset och engagemanget för Norrbotten. Den akademi han tillsammans med andra ledamöter upprätthåller, har företrädesvis sin förankring bland i Stockholm boende. Till sin organisation och sitt arbetssätt liknar Norrbottensakademin en annan akademi, också den rätt elitistisk genom många tunga akademiker som ledamöter. Men även kulturlivet finns representerat genom skådespelaren och förre pitebon Lennart Jähkel och luleåfödde regissören Kjell Sundvall. Den som trodde att den sistnämnde tog klivet in i etablissemanget genom hederdoktoratet vid ett universitet nyligen misstar sig således.

Jag måste säga att jag ställer mig rätt skeptisk till regionala institutioner av det här slaget. Inte bara på grund av att endast några få av Norrbottensakademins ledamöter bor i regionen och kopieringen av Svenska Akademiens verksamhetssätt, med utdelande av stipendier och priser som största tilldragelser. Det är idag dags att överge Stockholmsfixeringen och börja rikta blicken utåt från Norrbotten förbi huvudstaden. Det är också dags att börja invänta Norrbottens läns svanesång. Länet som en gång bildades för att det varit svårt att administrera det gamla Västerbottens län under finska kriget 1808-09 och för att underlätta uppodlingen av Sveriges nordligaste del, har egentligen aldrig varit någon succé.

Hur många känner till exempel till hur Norrbottens landskapsvapen ser ut? Också detta var en konstruktion med dålig legitimitet hos befolkningen, upprättat först 1995. Nej, något norrbottniskt landskap har inte funnits sedan medeltiden innan Västerbotten fick ge namn åt regionen på västra sidan av Bottenviken. När nu det på allvar diskuteras att dra en järnvägsräls för snabbtåg genom det egentliga Västerbotten är det slutligen dags att lämna Norrbottens län bakom sig. Kalla gärna det nya länet för Botten.

måndag, november 27, 2006

Sverige och NATO

Maria Leissner drev i sin korta karriär som ledare för folkpartiet hårt frågan att Sverige skulle ansluta sig till Atlantpakten, mera känd som NATO, North Atlantic Treaty Organisation. Linjen vann då på 90-talet ingen större uppslutning, helt enkelt kanske för att den inte låg i tiden.

USA:s president Bush vill nu att Sverige och fyra andra länder ska gå med i ett globalt partnerskap med NATO, vilket inget annat är en formalisering av det samarbete som redan idag sker bland annat genom övningar med USA i NATO och insatser med soldater på Balkan och i Afghanistan.

Nicholas Burns, statssekreterare på amerikanska UD, är imponerad av svenskarna och finnarna och säger att "vi vill växa närmare dem". Dörren hålls öppen för medlemskap således. Andra NATO-medlemsländer är dock inte lika positiva till partnerskapsförslaget. En allmän gissning är att det inte kommer att gå igenom.

Så bör då Sverige orientera sig mot NATO? Frågan är särskilt intressant mot bakgrund av hur utrikesminister Bildt måste agera i ärendet. Organisationen är ju i mångt och mycket en kalla krigsprodukt som hade till uppgift att "hålla USA inne, Tyskland nere och Sovjetunionen ute". Sedan dess har som bekant en del hänt.

Vågar alltså Carl Bildt arbeta för ett svenskt medlemskap i NATO på samma sätt som han slogs för EU-medlemskapet? Eller kommer på något sätt kompisskapet med Henry Kissinger att påverka honom i negativ riktning? Det är snart upp till bevis.

fredag, november 24, 2006

Svenskans störste ordkonstnär

Erik Johan Stagnelius föddes på Öland 1793. Han kom således att växa in i den litterära inriktning som kallas romantiken. Denna tog fart efter Napoleons slutliga fall 1815. Redan 1805 hade dock Stagnelius som tolvåring publicerat sin första dikt, På Herr Magister Per Brusenii Promotionsdag, den 22 junii 1805.

Eftervärlden har i någon sorts nyromantisk anda velat se Stagnelius som ett oskolat naturbarn som helt litade till sin förmåga. Pojken som lekte kring Silverbäcken bakom Gärdslösa prästgård där skalden bodde med sin familj innan den flyttade till Kalmar, utgör sinnebilden för denna uppfattning.

Numera råder det enighet om att Stagnelius i likhet med Dante och Shakespeare använde mycket raffinerade tekniker när han utformade sina texter. Jan Olov Ullén kallar de i sin bok om honom för retoriska konstgrepp, och nämner apostroferingen, personifieringen, upprepningen och parallellismen som exempel. Det fråntar inte något av storhet av Stagnelius. Lyssna bara till denna inledning av "Till Föruttnelsen":

Föruttnelse! hasta, o älskade Brud!
Att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
Blott dig till förhoppning jag äger.

Det finns mycket mer att läsa av detta språkgeni som torde kunna intressera fler än bara litteraturvetare. Gunnar Ekelöf kallade honom för övrigt "så provinsiell, så folkligt svensk" och samtidigt en "byzantinsk uppenbarelse", vars bästa dikter hade "mosaikens azurblå eller gyllene grund och dess stela, ändå så storslaget levande och blickande andlighet". Stagnelius är helt klart mer än bara dikten Näcken. Läs honom!

tisdag, november 21, 2006

Kråkvinkellogik

S i Norrbotten har mobiliserat mot A-kassepolitiken. I brist på egna idéer och frustration över att makten gått förlorad har rörelsen idag inget annat att komma med än obstruktioner.

Det finns ingen hejd på eländet om de föreslagna ändringarna genomförs. Därför "ska vi se till att de mår riktigt dåligt på julafton", som en facklig företrädare uttryckte sig. "De" är naturligtvis regeringen, som vågar ta i den fråga sossarna försummat.

Värsta plumpen står dock en s-ordförande värd att nämnas vid namn för: Britt Westerlund. Hon menar att de ynka två borgerliga ledamöter i riksdagen som Norrbotten har ska sluta upp bakom motståndet mot det så kallade systemskiftet, med motiveringen att länet röstade mot det.

De som valts in i riksdagen på en annan politik än Partiets får alltså inte representera denna, utan ska rätta sig efter piskans slag. En skrämmande inställning till demokratins spelregler således men också uttryck för ren och skär ointelligens eftersom Sverige såvitt jag vet bara har en riksdag.

måndag, november 20, 2006

Sanningar i vrångbilder

En av Norrbottens-Kurirens chefer upprör sig i en krönika över riksmediers hantering av landets nordligaste län. Och visst har vi fått vänja oss vid att bli belastade med stereotypa föreställningar. Favoriten bland dessa är sannolikt den där en väderbiten man i pälsmössa på frågor från en journalist svarar "det är åt helvete", allt under det att en skoter eller flera belyses av en solnedgång tidigt på dagen. Exotik och hjälplöshet i förening.

När väl en gång en föreställning av det här slaget etablerats är det ofta svårt göra sig av med den. Det förväntas av norrlänningar att de ska uppträda i enlighet med dem. Bästa sättet att motverka dylika tendenser går dock knappast över att slå tillbaka. Ty då sjunker ju ytterligare nivån. Ofta har jag dessutom upplevt att det värsta norrlandsföraktet inte odlas av urstockholmare, utan snarare av till storstäderna inflyttade.

Vad som talar till Norrbottens fördel för närvarande är den högkonjunktur som råder i regionen. Och givetvis etableringen av ett varuhus i Haparanda. Den sistnämnda har förmodligen större symbolvärde än ekonomiskt utvecklande värde. Negativt är att en tredjedel av den arbetsföra befolkningen inte har ett riktigt jobb att gå till, samt att länets höga tillväxt har sin motor i traditionella näringar, dvs. starkt konjunkturkänsliga delar av näringslivet genom sitt låga förädlingsvärde.

Ett mer differentierat näringsliv vore därför önskvärt. Det har talats om och utretts kring att Norrbotten missade tåget på 90-talet när IT-boomen tog fart. Ideologiska låsningar angavs bland annat som orsaken till detta. Det trygga fanns i det förflutna ansåg länets politiker. Men var och en med någon som helst skolning i nationalekonomi vet att inget är så riskfyllt som att satsa på råvaror. När, inte om, efterfrågan på dessa går ned, kan det gå riktigt dåligt för Norrbotten. Då står vi där med de offentliga utgifterna som enda tryggheten.

Ett sätt att bemöta den vrångbild av norrbottningen/norrlänningen som inåtblickande och självupptagen som förmodligen skulle förstärkas till följd av ett sådant scenario vore kanske att vidga blicken redan nu. Finns det någon berest forskare som vågar slå larm om det överhängande problemet?

fredag, november 17, 2006

Rädslan för ryssen lever ännu

Att långa historiska processer har ett avgörande inflytande på såväl de som ingår i dem som de iakttar dem utifrån har aktualiserats i frågan om den planerade gasledningen under Östersjön. Gammaldags rysskräck har kommit upp till ytan med full kraft. Ändå ska ledningen dras till Tyskland, dvs. det land som väl som inget annat haft det otalt med ryssarna.

Skälet till den svenska oron är att rysk militär ska åtfölja byggnationen. Bland annat anser sig ryssarna ha rätt att skydda sina medborgare på den tilltänkta underhållsplattform med placering utanför Gotska Sandön. Vidare har det talats om miljöaspekter till följd av de minor och andra stridsmedel som ligger i ledningens väg. Samt om sjunkna fartyg som Estonia.

Argumenten för att Ryssland skulle kunna använda gasprojektet till att bedriva underrättelseverksamhet mot Sverige motiveras av hur de tidigare agerat gentemot Kazakstan och Azerbajdzjan kring plattformar i Kaspiska havet. Vad många dock glömmer är att dessa stater tillhör Rysslands så kallade nära utland. Jämförelsen mellan dessa och Sverige haltar därför något. Frågan bör därför ställas om den svenska oron verkligen är befogad.

tisdag, november 14, 2006

En röststark grupp tar till orda

Regeringen har beslutat sig för att lägga ned Arbetslivsinstitutet. Åtgärden föranledde kraftiga protester från de närmast berörda, institutets anställda.

Motivet till varför denna verksamhet nu får klappa igen är givetvis dess karaktär av ideologiproducent åt socialdemokratin. Chef för Arbetslivsinstitutet har dessutom varit en kusin till Göran Persson vid namn Mikael Sjöberg.

Det riktades kritik mot Sjöberg för detta när han tillsattes men också för att han saknade forskarbakgrund. Att Arbetslivsinstitutet haft medarbetare som kan tala för sig själva och sin forskning har vi dock blivit varse om de senaste veckorna. Professorer som fått kalla fötter när deras försörjning hotats har med visst understöd från bland annat sossedebattörer med eftertryck hävdat att deras forskning håller hög klass. Men som Peter Wolodarski visat med stöd av en kvalitetsanalys av ALI som Statskontoret utfört så är detta grova överdrifter.

ALI:s medarbetare lär emellertid inte behöva ge sig ut på tiggarstråt. Plats för dem finns på de svenska universitet och högskolor som idag alltmer liknar en sysselsättningsindustri. Falske bråkstaken Bo Rothstein har redan beskärmat sig över dem i ett debattinlägg.

När ett företag lägger ned talar ingen längre om ersättningsjobb. Istället ska näringslivet "omstruktureras" på orter som drabbats. När blir högskolorna föremål för strukturåtgärder?

lördag, november 11, 2006

Knappast en nödvändig filmfestival

Under senare år har det vuxit fram en stark tilltro till filmen som skapare av regional utveckling. I dagarna har det hållits filmfestival i Luleå, ett arrangemang som för övrigt nästan sammanfaller med den filmfestival som hålls i Stockholm.

Därmed är det lite svårt att veta om man i Luleå i vanlig ordning försöker leka storstad, eller om det hela bara handlar om att finna sysselsättningsformer för de som har svårt att sitta stilla. En flitig TV-tittare eller hängiven cineast finner nog inte mycket i festivalens program av intresse annat än en och annan udda produktion.

Den norrbottniska filmindustrins ekonomiska betydelse har utretts av ekonomen Staffan Johansson. Rapporten, som under visst rabalder fick underkänt av uppdragsgivaren landstinget i Norrbotten, visade på att filmens roll som kunskapskälla och åsiktsbildare antagligen betyder mer än de ekonomiska flöden inspelningarna genererar. Ett inte alltför elakt sätt att säga att filmen har en folkbildande funktion snarare än att vara en direkt verkande utvecklingskraft för regionen således.

Icke desto mindre är filmen i hög grad en sysselsättningsindustri. Den regionala filmproduktionen har därtill åkt på ett bakslag genom den dom som slagit fast det felaktiga i att kommuner och landsting satsar pengar i projekt som riktar sig till en publik utanför det egna området. Både billigare och mer utvecklande för den allmänna bildningsnivån vore dock om norrbottningarna blev flitigare bokläsare.

onsdag, november 08, 2006

Maktskifte i kongressen?

Den stora utrikespolitiska nyheten idag är att demokraterna fått majoritet i representanthuset. I Sverige framställs detta som om det vore fråga om ett regimskifte i USA, allt förmodligen i syfte att få det att se ut som om George W Bush är den mest hatade presidenten sedan Nixon.

Detta är i grunden uttryck för inget annat än traditionell antiamerikanism. I sin iver att idiotförklara Bush har svenska medier rapporterat att till och med republikanska ledamöter vänt sig mot presidenten. Men är detta då inte en styrka i det amerikanska politiska systemet? Nämligen att utrymme finns för egna ställningstaganden utanför partipiskorna.

Med andra ord ord finns det skäl att ifrågasätta vikten av det maktskifte som tar form i kongressen. Eller i alla fall påståendena om att partierna i USA har samma betydelse som i svensk politik.

Det är dags att rikta blicken mot våra egna folkföreträdare, deras kompetens och vad de uträttar. Ett första steg mot att skärpa till riksdagsledamöterna vore att minska ned dem till 199 stycken och införa majoritetsvalsystem.

söndag, november 05, 2006

Att hävda arbetslinjen

Den senaste två veckorna har knappast varit lugna för arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin. Men debatten har inte handlat så mycket om det faktum att en och en halv miljon svenskar inte har ett jobb att gå till på vardagarna. Istället har fokus legat på A-kassan, alltså det som en gång var tänkt som en omställningsförsäkring mellan två jobb men som i praktiken omvandlats till en form av medborgarlön.

Inom det parti som förlorade valet har man inte gjort visdom av motgången. Istället fullföljs strategin att hävda att de borgerliga sparkar på de svaga. Detta trots att regeringspolitiken syftar till att hjälpa ur vanmakt alla de som är beroende av andra för sin överlevnad och utveckling.

En inte alltför vågad gissning är att den nuvarande skuggpolitiken från socialdemokratin kommer att fortsätta även efter Göran Perssons avgång. Partiet har nämligen drivit långt ut i idéfattigdomens träsk, ja så långt att en återkomst till makten inom överskådlig tid helt beror på hur de borgerliga lyckas, inte på en egen politik.

Det har sagts att Sven-Otto Littorin har regeringens tuffaste jobb. Ur ett annat perspektiv går det att betrakta som det tacksammaste. Arbetslösheten är idag så hög att den egentligen bara kan bli lägre. Så ser det dukade bordet ut.

torsdag, november 02, 2006

Bråkigt - men högt i tak

Moderaterna i Luleå har fått interna problem sedan kryssdrottningen Maria Salmgren med lottens hjälp fått lämna uppdraget som gruppledare. För tillfället regerar Mattias Karlsson partiet i kommunen med stöd av resultatet från provvalet tidigare i år som han vann.

Karlssons falang har stöd av något som kallas Moderathögskolan, medan Salmgren numera bland annat backas upp av den så kallade Aktionsgruppen för väljardemokrati.

Ideologiskt har jag inte kunnat finna några större skillnader mellan fraktionerna. Möjligen är Karlsson & Co mer elitistiskt orienterade. I grund och botten verkar dock striden mest handla om själva jobbet att få bestämma.

I landstinget pågår också en strid om gruppledarskapet för moderaterna. Utgången också för denna är än så länge oviss, men visst går det redan nu att prata om ett parti med högt i tak. Inom det förra statsbärande partiet berömmer man gärna sig själva för ett sådant arbetssätt. Fast det oftast slutar med att VU eller någon som bestämmer avgör det hela.

måndag, oktober 30, 2006

Dags att bli vuxen Carl Bildt

Sveriges nye utrikesminister har meddelat att han är på väg att avveckla sina ägarskap i Vostok Nafta, vars tillgångar till större delen består av aktier i ryska statliga Gazprom. Vostok Nafta kontrolleras av familjen Lundin hos vilka Carl Bildt hade styrelseuppdrag tills han blev minister.

När Bildt fick förklara sina engagemang i oljeindustrin i lördagens morgonprogram i TV4 tog han lätt på kritiken. Han hänvisade till USA och hur vanligt det är där med politikers intressen i näringslivet. Media fick en hel del av skulden för uppståndelsen kring honom. Inte mycket av det som skrivs i Expressen är sant menade han bland annat.

Nu är det så att amerikanska politiker väljs på helt andra premisser än svenska. Det är föga troligt att Carl Bildt någonsin kommit fram till den position han har idag om de ansvarsutkrävandemöjligheter som kännetecknar majoritetsvalsystemet hade fått råda i Sverige. Vad beträffar medierna så har Bildt ingen överman eller kvinna som domptör av TV-journalister.

Det är alltså en person på väg bort från den politiska scenen vi bevittnar. Det som gick bra på 90-talet går idag att avslöja. Nu väntar vi egentligen bara på en biografi om Carl Bildt. Förslag på författare till denna: Christer Isaksson eller Jonas Gummesson. Eller varför inte personliga favoriten Elisabeth Höglund?

fredag, oktober 27, 2006

Numera av riksintresse

Under en längre tid har tidningsläsarna i Norrbotten kunnat ta del av Mikael Styrmans problem med myndigheter och politiker. Styrman har bland annat använt sitt företags lokaler och lastbilar som annonspelare mot de övergrepp han anser sig utsatt för. Därtill har han gett ut en tidning.

I veckan fattade så fattade så slutligen riksmedia intresse för Styrmans dilemma. Samtidigt har landshövdingen P-O Eriksson skrivit till regeringen i ärendet. Näringsminister Maud Olofsson har reagerat snabbt på detta och lovat en översyn av den lag som reglerar tvångsförvaltning av elbolag.

Det är nämligen så att Styrmans bolag Ekfors kraft redan är satt under tvångsförvaltning. Konstigt då kanske att övertorneåborna inte får ljus på sina gator. Men Styrman har vägrat lämna ut uppgifter om sitt företag. Därför har han kvar sitt vapen mot kommunen.

Den här konfliktsituationen är av ett synnerligen komplext slag. Med gamla oförätter, personliga motsättningar och allmänt låg tillit som huvudingredienser. Den kommer nog inte att lösas i första taget, men kan nog fungera som utgångspunkt för en diskussion kring alla problem som finns i Norrbotten.

tisdag, oktober 24, 2006

Snö men ingen skidåkning

Det har fallit snö över Norrbotten de senaste dagarna. Men någon skidåkning är inte för handen ännu. Snötäcket är för tunt. Dessutom har jag troligen råkat ut för ett båtbensbrott i samband med att ha åkt rullskidor för första gången på sådär en tjugofem år.

Så nu går jag omkring med gips på ena underarmen. Vill det sig riktigt illa blir det inget Vasalopp på grund av detta missöde. Tolv veckor i gips är det normala vid brutet båtben. Och det är svårt att träna med bara en stav.

För eliten drar säsongen igång den 18-19 november då Världscupen går av stapeln i Gällivare. Fortsätter väderutvecklingen som hittills får arrangörerna inga snöproblem. Annars har det ju varit just underlaget som ställt till det för skidåkarna på senare år.

Det är dock för tidigt att börja prata om effekter av global uppvärmning. Så sent som hösten 2002 gick det att åka den här tiden på året. Det minskade intresset inte minst bland de yngre är ett större hot mot sporten. Skotergenerationen rår möjligen för detta.

lördag, oktober 21, 2006

Europa och svenskarna

Ludvig Rasmusson skriver i Vår Bostads septembernummer om svenskarnas förhållande till Europa. Studenter och ungdomar vänder kontinenten ryggen, allt färre studerar eller tågluffar där. Tyska och franska har fått stryka på foten för engelskan. Inte på mycket länge har vi varit så dåliga på dessa språk, sammanfattar Rasmusson.

Denna pessimistiska bild behöver bemötas. Är det inte rentav så att Europaintresset består men kanske tar sig andra uttryck? Jag uppfattade aldrig därtill tågluffarkulturen på 80-talet som typisk för att lära känna Europa. Snarare handlade det om att avverka så många städer som möjligt och att träffa många andra i ens egen ålder.

Och hur är det med språkkunskaperna i övriga europeiska länder? Det egna språket och engelskan, men i övrigt så mycket mer? Sedan har vi fenomenet flygluffning som utvecklats till en riktig folkrörelse eftersom den i motsats till Interrailkortet inte exkluderar icke-ungdomar.

Nej, Rasmussons nationalcentrerade analys håller inte. Det är nog snarare så att vi inte länge lyssnar till de som varit utomlands och kommer hem och berättar om vad alla redan sett eller vet. Svenskarna är för övrigt inte mer amerikaniserade än andra västeuropéer.

torsdag, oktober 19, 2006

Politisk polisanmälan?

Radiotjänst (kallas ömsom myndighet, ömsom företag) har fattat beslut om att polisanmäla de tre ministrar som skolkade från TV-licensen. I beslutet deltog Christina Jutterström men också Lars Lindberg, "vd" för Radiotjänst. Var den förstnämnda står politiskt är ingen hemlighet. Desto mindre känt är att den sistnämnde har ett förflutet som chefredaktör på Norrländska Socialdemokraten.

Frånsett att det förefaller märkligt att polisanmäla just ministrar bland alla licensskolkare i landet så reagerade åtminstone jag på att Lindberg först intog hållningen att inga anmälningar var aktuella. För att en dag senare låta helt annorlunda.

Av detta går det bara att dra slutsatsen att Radiotjänst (med placering i Kiruna) är ett redskap för makten. Fredrik Reinfeldt ägnar sig således inte åt ministerstyre när han ifrågasätter "myndighetens" agerande.

Vi kan en gång för alla slutligen också fastslå att det knappast förhåller sig så att det politiska livet kretsar kring vad som sker i nordligaste delen av Sverige. I så fall skulle inte chefen för den utlokaliserade verksamheten på det sätt som skett uppträda som en veritabel sprattelgubbe.

onsdag, oktober 18, 2006

Skandalskrivandets diskreta charm

Det är inte lätt att bli minister. Inte så lätt som kanske en del föreställde sig. In i detalj synas de nya regeringsmedarbetarna, och frågan är om fullständig oförvitlighet är det krav som ställs på dem.

Men det är inte fel att de granskas. Frågan är dock om det ska betraktas som så värst allvarligt att inte ha följt förmodligen världens mest utstuderade skatteregler. Det handlar ju trots allt om hantering av egna pengar. Inte om sådana som redan betalts in till staten.

Jämför därför gärna de senaste dagarnas skandalskriverier med vad som försiggick under den senaste socialdemokratiska regeringen. Och var var Lars Danielsson egentligen annandag jul 2004?

Den borgerliga alliansen med folkpartiet i spetsen har gått ut hårt mot att bekämpa fusket. Så egentligen förtjänar de nya statsråden en hårdare behandling. Men återigen: det handlar inte om pengar som redan är statens.

När drevet avslutats och skandaljournalistiken fått sina byten är det tid att ge plats för nyktra analyser av problem som snarare kräver praktiska lösningar än ideologisk dogmatism. Som till exempel diskussioner kring hur förbättra förhållandena för de som jobbar inom den gängse svartarbetsbranschen genom att sänka skatten.

Lite mer eftertänksamhet och bättre mediehantering hade behövts hos de två statsråd som fick avgå. Sedan spelade det också in att de båda var kvinnor. I det långa perspektivet tror jag inte det skedda och det som fortfarande sker kommer att ha någon betydelse för regeringsarbetet. Snarare mynnar det ut i en förnyad kritik mot högskattestaten.

söndag, oktober 15, 2006

Det syns utåt

I helgen delas Eyvind Johnson-priset ut till Göran Greider. Något som uppmärksammas i ett referat i Norrbottens-Kuriren under rubriken "En viktig röst i tiden".

Man kan fråga sig vilka kriterier juryn använt sig av när den utsett pristagaren. Greider har av någon fått det betecknande epitetet folkhemsnostalgiker, bland annat på grund av sitt intresse för industrinedläggningar och löntagarfonder. Tidigare har även PO Enquist fått priset, känd också för sin hyllning av Pol Pots regim.

Skäl nog finns därför att upphöra med denna verksamhet. Eyvind Johnson levde i samtiden med en egen kompass. Det har varken Greider eller Enquist någonsin gjort. Han tog som en av få svenskar tidigt ställning mot nazismen; efter andra världskriget såg han största hotet mot världsfreden i kommunismen.

Eyvind Johnson-priset är instiftat av Bodens kommun. I likhet med hedersdoktorat vid mindre högskolor är dess främsta syfte kanske därför att skänka glans åt orten ifråga. Vilket emellertid inte undanskymmer faktum: att Eyvind Johnson i grund och botten alltid stod den politiska liberalismen nära. Tänk om någon tog fasta på detta stället för att bara sticka upp fingret i vinden. Det brukade Eyvind aldrig göra.

torsdag, oktober 12, 2006

En orolig värld - trots allt

Två händelser nyligen minner om vilken förmån det är att bo i den relativt trygga delen av världen. Mordet på regimkritikern Anna Politkovskaja medförde knappast mer än en axelryckning från den ryska statsledningens sida. Juristen Putin har tidigare deklarerat att han vill införa lagens diktatur i landet. Precis som om lag och rätt vore samma sak.

Med en sådan attityd blir Rysslands lagar aldrig mer än en redskap för makten. Grundläggande i all rättsutbildning är att skilja mellan lag och rätt, något Putin verkar ha missat. Men så fick han också sina lärospån inom ramen för Sovjetsystemet. Varför då alls fundera över vad som är rätt?

En annat problem av kanske allvarligare karaktär uppenbarade sig när Nordkorea i måndags sprängde en kärnvapenladdning. Det har tolkats som om detta syftat till att splittra FN, som diskuterat sanktioner mot landet. Men effekten verkar ha blivit den motsatta eftersom Kina efter provsprängningen visat sig mer beredda att gå med på USA med flera länders hårda linje gentemot Nordkorea. Under tiden växer kanske ett nytt Irak-exempel fram innan Ryssland ändrar sin hållning.

måndag, oktober 09, 2006

En stor dag

Fredagen den 6 oktober lade nye statsministern Fredrik Reinfeldt fram regeringsförklaringen. Den kommer att fungera som riktningsgivare för politiken de närmaste fyra åren. För första gången på många år nu finns det ett gediget politiskt dokument att hänvisa till som andas framtidstro.

Det har fått kritik för att låta som en schysstare variant av en socialdemokratisk regeringsförklaring. De passiva verben finns med där och vaktslåendet av den svenska modellen. Men det finns mycket annat också som tar tillvara individens möjligheter och förmågor. Samt korrigeringar av maktmissbruket.

Först nu börjar jag inse att det under Perssons regim varit frustrerande att leva i Sverige. Hans artikel i DN förra veckan tyder också på att han låst sig vid en linje och aldrig väl egentligen levat i samtiden. Han har kört ner Rörelsen i botten. Ett ordentligt renoveringsarbete av partiet är vad som förestår.

Innehållet i regeringsförklaringen kom något i skymundan av ministerlistan. Om de nya ministrarna finns i vanlig ordning både positivt och negativt att säga. Något riktigt bomskott, några överraskningar, självklara utnämningar, på det stora hela taget dock en kompetent regering. Det viktiga är att inte fästa så där alldeles stor vikt vid personerna, och framför allt att inte använda sig av dubbla måttstockar när den nya regeringen läggs vid sidan av den gamla.

Hur kollektivet uppträder blir avgörande för om alliansregeringen finns kvar över nästa val. De som ska styra landet är inte som Norrbottens-Kurirens ledarskribent menar några antingen goda eller onda figurer hämtade ur Sagan om ringen. Den sammanhållande politiken bildar grunden framgången.

Det är emellertid ofrånkomligt att inte säga något om den mest uppmärksammade ministerutnämningen. Att Carl Bildt är långt ifrån någon förbrukad kraft i politiken är den främsta anledningen till att han fick bli utrikesminister. Bildt har för övrigt alltid varit mera intresserad av politik än politiker. När han nu ska översätta sitt intresse till att vara Sveriges röst i världen finns en risk att han kan göra en blek figur. Utnämningen av Bildt kan lika gärna vara en dödskyss från Reinfeldts sida.

söndag, oktober 08, 2006

En "liberal" tar till orda

En så kallad liberal tar till orda i dagens Expressen. PM Nilsson har väl aldrig gjort sig känd som någon djupsinnig skribent. Dagens välfärdsstatshistoria från 1960-talet och framåt tar dock priset. "Vi fick ishallar, simhallar, tennishallar och bollhallar att drälla i på fritiden och svenska världsstjärnor att sikta mot", skriver redaktören och fortsätter: "Världens bästa sagotant skrev våra barnböcker. Världens bästa popgrupp gjorde musiken till våra klassfester." Samt annat till stöd för tesen att alla födda på 1960-talet i Sverige hade bästa möjliga uppväxtförhållanden.

Det är sant att även jag hade tillgång till ovanstående. Men hockeybanan gick inte att använda som man ville på grund av kyla, snö och andra orsaker. När skolan hade bad på schemat gick en fascistiskt lagd badvakt fram och tillbaka längs bassängkanten och vrålade åt elever som inte höll sig till regelverket. Tennisbana hade jag alldeles ovanför föräldrarnas tomt men kommunen var inte särskilt villig att underhålla denna. Snedstudsarna blev följaktligen många. Och på volleyboll- och basketmatcherna hörde jag oftast till de som blev sist valda. Inte konstigt då att jag höll mig till individuella idrotter som löpning, orientering och längdskidor. Där fanns en idealitet som klarade sig utan kommunens stöd för det mesta.

Jag ska också erkänna att jag läste Bröderna Lejonhjärta inte mindre än tre gånger. Först på senare år har man emellertid börjat tala om denna bok som Sveriges första fantasyroman. Och ABBA var väl snarare tjejernas version av Kiss eller Sweet. Allt anför PM som förklaring till de nya moderaterna. Nyliberalerna med Reinfeldt i spetsen blev vuxna till slut helt enkelt.

Det finns ingen modern demokrati som klarar sig utan välfärdsstat. Men dess skötsel måste ständigt diskuteras. Sossarna glömde bort detta beroende på Persson eller andra orsaker. De som blev de nya moderaterna såg detta och tog staten ifrån dem. På en punkt är jag ändå överens med Nilsson, och det är när han skriver att de nya moderaterna lever sina liv intimt sammanvävda med det offentliga. Politik är numera ett yrke.

fredag, oktober 06, 2006

Vem är egentligen Yvonne Stålnacke?

Att socialdemokraterna fick egen majoritet i kommunfullmäktige i Luleå hade knappast att göra med politiken partiet bedrivit. Istället var den ett klart mandat till kommunalrådet Karl Petersen och en misstroendeförklaring till det alternativ till regering de borgerliga erbjöd.

Vad inte väljarna fick veta var att Petersen som det verkar antagit en tronföljare som blir kommunalråd tillsammans med honom själv. Yvonne Stålnacke är den som kommer att träda in när Petersen vill lämna över ansvaret för kommunen. Och det kan komma att ske under de kommande fyra åren.

Vem är då Yvonne Stålnacke? Stränggjutare, erfarenhet av flera uppdrag i politiska sammanhang och före detta landstingsråd bland annat. Den sistnämnda funktionen lämnade hon i protest mot beslutet om BB i Kiruna, vilket renderade i en del sympatier. I rollen som ABF-ordförande har hon anklagats för att hantera klubban för snabbt. Från SSAB minns jag henne mest för hennes gälla röst mitt bland karlarna och den nedlåtenhet med vilken hon behandlade en nyanställd på hennes arbetsplats.

Stålnacke har något så ovanligt som genuin arbetarbakgrund i ett parti som numera endast säger sig företräda arbetarna. Det är en styrka. Men hur kommer hon att agera som makthavare i ett mera kompetent politiskt organ än landstinget? Är inte risken uppenbar att vi har fått en riktig despot på halsen alternativt en svag marionett?

Fallet med lanseringen av Stålnacke som kommunalråd understryker ännu en gång vikten med tydlighet när politiska företrädare ska utses. Omsatt till verklighet innebär detta att ökat utrymme ges för personval, helst i form av majoritetsval istället för proportionella val. Till Petersens popularitet är bara att gratulera, men det var fult dölja sin kronprinsessa.

tisdag, oktober 03, 2006

Två nya medlemmar i unionen

EU sväller ytterligare i och med beslutet att släppa in 26:e och 27:e medlemmen från och med årsskiftet. Unionen börjar därmed närma sig maximum för hur stor den kan bli. Nu återstår Balkanstaterna, Vitryssland och Ukraina som möjliga medlemsländer i framtiden. Turkiet och staterna vid södra Medelhavskusten lär få vänta längre.

Det kommer dock att ställas hårda krav på Rumänien och Bulgarien. Korruption, rättssäkerhet och organiserad brottslighet är problem som man måste komma tillrätta med. Samt att ordna så att det finns institutioner som kan hantera de enorma mängder med jordbruksstöd som ska betalas ut till de ekonomiskt efterblivna ländernas bönder.

Vi har av allt att döma kommit till en punkt där den så kallade sammanhållningspolitiken inom EU måste refomeras kraftigt för att det ska vara möjligt att fortsätta med utvidgningen. Det skulle i och för sig gå att säga att import av billig arbetskraft kan väga upp stöden som betalas ut till fattigare medlemsländer. Men då får också utsugarteorier en renässans.

På sikt ser jag ingen framtid för understöden till eftersatta regioner och nationer. EU måste finna andra vägar till mottot "Hela Europa ska leva". Klart är i alla fall att med de två sista gamla öststaternas inträde i unionen så faller slutligen till fullo Berlinmuren.

lördag, september 30, 2006

De dåliga förlorarna ger sig tillkänna

Det är kutym att efter ett regeringsskifte får den nya regimen hundra dagar på sig att bli varm i kläderna i sin nya roll. Den avgående statsministern har inte respekterat detta i och med sitt uttalande om hur länge han tror borgarna kan hålla ihop med mera. Annat är väl inte att förvåna. Fram till den extra partikongress som sossarna ska hålla i mars har han en Golgatavandring att genomlida. Nederlaget ska analyseras och plats måste ges för självkritik och oomorientering. Göran Perssons person kommer att ta stryk.

En annan dålig förlorare var Olof Palme som direkt på valförlusten 1976 lovade de borgerliga "ett helvete" från oppositionens sida. Ingvar Carlsson tog väl heller inte nederlaget 1991 som en stor man. Dock gratulerade han Carl Bildt till segern och gav den nya regeringen en chans den första tiden vid makten.

Det har spekulerats om en del huvuden kommer att rulla efter det som hänt det gamla arbetarepartiet. Precis under 35 procent ställde på något sätt socialdemokraterna inför fullbordat faktum. Tiden är förbi som ensamt statsbärande parti. En som kommer att åka från partitoppen definitivt är Marita Ulvskog. Hon blev en tillgång för borgerligheten, och i en eftervalsanalys i SVT24 kunde jag riktigt se hur hon la band på sig för att inte häva ur sig något om statskupp, näringslivets ondska eller patriarkatet.

En fråga som tagits upp är också om den nya regeringen kommer att "bli dyrare" än den gamla. Koalitioner, har det visat sig, kostar mer än enpartiregeringar. Den frågan anser jag saknar relevans idag. Sverige har i praktiken haft en koalitionsregering sedan 1998. Det är länge sedan sossarna regerat enbart med stöd av ett parti som regeringsunderlag. Så nog har samarbetet med v och mp kostat det också.

Slutligen noterar jag att Anders Isaksson har liknande spekulationer som mig själv om vem som kommer att efterträda Persson. Det blir troligen Mona Sahlin. Därmed ökar utsikterna till en borgerlig valseger även 2010.

onsdag, september 27, 2006

Sverige som det en gång var

Olof Abrahamsson, ledarskribent på Norrländska Socialdemokraten, har skrivit en intressant artikel om regionalt självbestämmande. Han jämför Skottland inom Storbritannien med Norrland inom Sverige. Det skotska självstyret skulle kunna få en parallell i Sverige i form av ett regionparlament, menar Abrahamsson.

Det finns onekligen likheter mellan Skottland och Norrland. Förhållandet till centralmakten, basnäringarnas betydelse och det politiska landskapet, är några. När jag åkte med färja till England i somras samtalade jag med en skotte på bussen från hamnen till Newcastle. Engelsmännen är inga riktiga britter, menade han. Dessa finner du istället i Wales, på Irland och i Skottland. England är för "uppblandat" med andra kulturer, konstaterade denne man från Berwick.

I riksdagsvalet nyligen gick det för vänsterpartiet och socialdemokraterna i Norrland ungefär som i övriga landet: bakåt. Fortfarande är dock socialdemokraterna ett 40- till 45-procentsparti i denna region. Sverige som det en gång var med andra ord. Med den stora skillnaden att beroendet av statsmakten är en realitet. Därför biter man inte den hand som föder en och röstar borgerligt i första taget. Däremot går det an att vara skeptiska till en annan givare, EU.

I regionfrågan som för närvarande är död i Sverige står valet mellan att orientera sig efter tyskt eller brittiskt mönster. Väljes den tyska modellen är det nog snarast tal om inordna hela nationen Sverige i en europeisk federation. Med Storbritannien som förebild blir det mera fråga om begränsat självstyre, som i fallet Skottland.

Ponera då att Norrland får ett regionparlament förlagt i Umeå. Innebär det inte då att andra större regioner inom landet också vill starta eget. Som exempelvis Västra Götaland och Skåne där regionaliseringen de facto drivits längre än i Norrland genom försöksverksamheten med regionala självstyrelseorgan som pågått i snart tio år.

Ytterst är det givetvis en fråga om identitet om Norrland ska få bli ett svenskt Skottland. På Ord & Visor Förlag i Skellefteå ligger ett manus med min synpunkt i ämnet. Utgångspunkten för den är en diskussion kring det norrländska landskap med svagast identitet, Norrbotten, och det med starkast, Hälsingland.

Norrbotten bröt mot trenden i resten av landet i riksdagsvalet genom att (s) gick framåt där. Till viss del kan detta förklaras av att sjukvårdspartiet inte förmådde fånga upp de röster som Lars Törnmans Norrbottensparti fick i förra valet. Av dessa fick nu sossarna en del.

Utvecklingen i landets nordligaste region - att döma av valresultatet - går alltså inte trögt. Den går bakåt. Till detta ber jag att få återkomma fler gånger.

söndag, september 24, 2006

Påvliga förlöpningar

Påvens citering ur en medeltida text om Muhammed tidigare triggade kanske igång den debatt som följde på publiceringen av karikatyrerna i Jyllands-posten. I alla fall blev han den förste i sitt ämbete som någonsin offentligt beklagat sina egna ord. Det räckte inte, och Benedictus XVI försökte med att hävda att det han sagt missförståtts.

Någon diplomatisk kris verkar inte vara i sikte denna gång men återigen har vi blivit påminda om hur känslig frågan om kristendom kontra islam är. Att ledande företrädare för västvärlden ens berör korstågsretorik bidrar helt säkert till upprörda känslor.

Den nye påvens ovana vid att hantera praktiska problem har framförts som orsak till krisen. Johannes Paulus II hade en bättre förmåga till dialog med islam enligt de flesta. Som långdistanslöpare reagerar jag då inte speciellt mycket över konflikter av dylikt slag. Den bäste svensken i grenen heter ju Mustafa Mohamed.

torsdag, september 21, 2006

Vad bör göras?

I det tysta sker nu förhandlingar mellan allianspartierna om ministerposter, politikens upplägg och regeringsförklaringens utformning. Det finns en uttänkt strategi för vad de borgerliga ska ta sig till, och det vi har att förvänta oss är en rad åtgärder de närmaste månaderna. Jag misstänker vi kommer att få uppleva något liknande det som skedde i Storbritannien 1997 när Tony Blair tillträdde. Fredrik Reinfeldt har ju för övrigt i honom sett en förebild.

Det återstår dock att se om de nya moderaterna förmår axla manteln som Sveriges statsbärande parti. Otroligt är inte att moderaternas popularitet kommer att fortsätta öka en tid. Sedan inträder så småningom vardagslunken, med allt vad det innebär av attacker från en revanschsugen opposition. Den verkliga utmaningen för alliansen kommer skulle jag tippa under den andra halvan av mandatperioden.

Av allt att döma var det jobben som avgjorde valet. De borgerliga erbjöd arbete och möjlighet att växa av egen kraft istället för pengar på nåder av staten. För det fick de mycket kritik eftersom fokus hamnade på de försämringar i A-kassan som föreslogs. Det har från allianshåll talats om att reformera AMS, men inte förutom från centerhåll om ändringar i arbetsrätten.

Men för att komma åt arbetslösheten måste arbetsrätten i dess nuvarande utformning diskuteras. För att få fler i arbete är det nämligen en absolut nödvändighet att det blir lättare att anställa och avskeda. Det finns ingen rättvisa i att hålla fast vid principen sist in, först ut, och den borgerliga arbetsmarknadspolitiken blir en halvmesyr om man tror att det skapas fler jobb genom att enbart försämra för de som inte har jobb i tron att hungriga vargar jagar bäst. Ett fortsatt regeringsinnehav efter fyra år hänger på denna uppgift.

Det är då frågan om socialdemokratin hunnit formera om sig för att kunna återta initiativet i svensk politik. Bo Rothstein menade igår på DN Debatt att borgarnas valseger var en seger för socialdemokraternas samhällsmodell. Fel folk men rätt politik således. Eller har denne mångårige kritiker av feminism och forskningens politisering slutligen kommit ut som sosse?

tisdag, september 19, 2006

Snack i Studio ett

Eftervalsanalyserna duggar tätt i dessa dagar. Studio ett hade idag samlat ihop två statsvetare och s-veteranen Bo Krogvig till en översyn av partipolitiken ur ett europeiskt perspektiv. Den snacksaligaste av dem, Hans Agne, använde uttrycket "trovärdig" inte mindre än två gånger.

Ett missgrepp som även en kristdemokrat skulle kunna falla på. Här kan vi dock ställa större krav eftersom det rör sig om en vetenskapsman. Klart är i alla fall att Gudrun Schyman och Helle Klein med sina sätt att ta plats genom gutturala ljud i denne person har sin läropojk.

Skillnaden är bara den att medan Schyman och Klein agerar på påpud av Lenin respektive Partiet så gör Agne det med gudomligt uppdrag. En ny kraft i politiken?

Om kommunala frälsare

Japp, så var det klart. Statsministern har lämnat in sin avskedsansökan och de borgerliga tar över. Det var nog det bästa som kunde hända. Ett spörsmål att begrunda de närmaste åren är om det ska ställas extra stora krav på den nya regeringen, med hänvisning till hur borgerliga politiker brukar uppträda i opposition och dessas allmänna regeringsovana.

Må det bli hur som helst med den saken. Jag tycker då nu att det finns betydligt bättre utsikter till att påverka politiken sedan socialdemokraterna fått lämna ifrån sig makten. Så ser det ut på riksplanet. Men lokalt då? Hur är kontakten mellan väljare och valda ute i kommunerna?

Det finns ett fenomen som uppträtt allt tydligare på senare år, nämligen vad jag skulle vilja kalla kommunala frälsare. Alltså politiker som står över partikivet och uppträder mera som ett slags borgmästare. I kommunvalen i Norrbotten framträdde flera sådana, och i Fagersta i Västmanland återfinns kanske den mest uppmärksammade, vänsterpartisten Stig Henriksson vars parti uppnådde nästan sextio procent.

I kommunerna jobbar man på ett annat sätt än i rikspolitiken. Uppgörelser över den traditionella blockgränsen är inte ovanliga. Kommunens bästa är för ögonen, makten oftast inget mål i sig. Det är också betydligt större risk att medborgarna träffar sitt kommunalråd än sin statsminister. Den kommunale politikern är i regel en pragmatiker.

Det finns skäl att fundera över detta. Till att börja med går det att diskutera om inte skilda valdagar vore att föredra. Det skulle ge ett annat fokus på de frågor som ligger närmare väljarna. Självklart är det en ordning som socialdemokratin motsätter sig eftersom personlig kompetens då hamnar i centrum, och det aldrig varit det partiets bästa gren.

Jag noterar avslutningsvis att inget regimskifte verkar vara för handen i landets sannolikt minst lyckade politiska församling, landstingsfullmäktige i Norrbottens län. Egentligen bryr jag mig inte så mycket om detta eftersom vi går mot en sjukvård som organiseras i statlig form. Kvar att syssla med blir kanske regionala utvecklingsfrågor, kultur, utbildning och transport.

Inom tio år tror jag Norrbottens läns landsting står som huvudman för Luleå Tekniska Universitet. Det lämpligaste vore nämligen att ansvaret för en politisk institution en gång för alla blir tydligt. Regionutveckling kan bli en paradgren för de mindre högskolorna. Men då måste landstingspolitikerna skärpa sig.

lördag, september 16, 2006

Sista striden är här?

Den 6 november 1881 höll en 32-årig skräddare det första socialistiska anförandet i Sverige på ämnet "Vad vilja socialisterna?". Han hade under sin gesällvandring i Tyskland tagit intryck av arbetarrörelseorganisationen där och ville bilda en svenska socialdemokratisk rörelse.

August Palm startade 1885 tidningen Social-Demokraten men tvangs redan året efter lämna över redaktörskapet till Hjalmar Branting efter en schism. Han fick många fiender eftersom han förutom att tala om de sociala orättvisorna även kritiserade kriget och kungahuset. År 1889 blev han fängslad för att ha spridit antimilitärisk propaganda.

Samma år bildades Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Resten av berättelsen om detta är åtminstone i den officiella historieskrivningen en framgångssaga. Vi kan få anledning att kraftigt revidera denna bild under de kommande decennierna. Det finns flera anledningar till detta. Den främsta är att socialdemokraterna inte längre sätter arbetet i centrum, den näst främsta att partiets företrädare successivt i allt mindre utsträckning sysslat med arbete.

Själva idén med en svensk arbetarrörelse är därmed död. Ideologierna har för övrigt haft en undanskymd betydelse i årets valrörelse. Kanske är det inte en tillfällighet att ingen av de borgerliga partiledarna haft modet att angripa den kommunistiska ideologi som företräds av det parti som idag kallar sig vänsterpartiet. Olika förpackningar av politik konkurrerar mot varann istället. De nya moderaternas ideologi har jag då fortfarande inte blivit riktigt klok på ännu.

Bäst då att låta idéerna hamna i bakgrunden. Det här har socialdemokratin vunnit på i de senaste valen, men nu har verkligheten hunnit i kapp dem. Det är inte alls otroligt att partiet rentav kan komma att försvinna som en följd av detta, för att sedan återuppstå i en annan skepnad.

Mäster Palm rehabiliterades så småningom av rörelsen och står idag staty på norra Bantorget. Det är kanske en sådan person som skulle kunna ge en injektion till svensk politik. Han eller hon behöver nödvändigtvis inte vara socialist men någon form arbetsprov skulle nog inte skada för de som ger sig in i politiken. Det gäller företrädare i alla partier.

onsdag, september 13, 2006

Affären som slog över i sin motsats

Valrörelsen har tagit en olustig vändning sedan en bomb påträffats intill folkpartiets valstuga i Malmö. Sannolikt har denna förberedelse till attentat ett samband med dataintrångsaffären som uppdagades förra veckan.

Händelseutvecklingen i denna historia är ett klassiskt exempel på hur en skandal kan få en rekyleffekt på grund av dålig hantering från de som skulle kunna tjäna på den. Med talet om ett svenskt Watergate och liknelsen av Lars Leijonborg vid en våldtäktsman slarvade sossarna bort en möjlig valseger.

Historien är också ett exempel på hur illa det kan gå när det inte finns en organisation som kan täcka upp. Inom folkpartiet som främst är ett ideologiskt parti tillerkänner man individen huvudrollen. Det förutsätts att denne ska kunna svara för sig, med påföljden att han eller hon ryker ganska snabbt när misstag inte kan förklaras. Så har också skett i och med partisekreterarens avgång och andra personer som satts i karantän.

Socialdemokraterna och dess fackliga grenar har landets starkaste politiska organisation. Ändå lyckades det inte för dem att plocka poäng ur något rätt allvarligt. Det kan bero på att de själva redan har nog smutsiga fingrar, men också på att de leds av fel folk.

Tidigare har jag skrivit om Katrineholms-Stalin, han som inte tål motsägelser och tycker om att lägga pussel. Vid en borgerlig valseger är det risk för att vi får uppleva en partikupp om inte Persson frivilligt stiger åt sidan. Jag tror mig nämligen veta att det mullrar i leden under tyrannen.

måndag, september 11, 2006

Stålverk 80 och Norrbotniabanan

Innan de borgerliga vann valet 1976 rådde det politisk enighet om att lägga Stålverk 80-projektet i Luleå på is . Efteråt när socialdemokraterna tappat makten försökte man göra gällande att det var borgarna som tagit ifrån norrbottningarna jobben och industrisatsningen.

En liknande taktik bedrivs nu av samma parti i fråga om Norrbotniabanan: om borgarna vinner, ingen kustjärnväg. Men här upprepar sig historien bara. Genom lögner och falska ryktesspridningar ska fås att se ut som om (s) ställt sig bakom detta projekt.

Inget kan vara mera felaktigt eftersom Norrbotniabanans förverkligande precis som kärnkraftsavvecklingen är villkorat från socialdemokraternas sida. Därför undrar jag nu om regeringen tror att befolkningen i landets nordligaste del är dum på något vis. Finns det en hemlig valstrategi för övre Norrland?

söndag, september 10, 2006

Om egenkära folkpartister och ansvarslösheten

Sverige saknar för närvarande ledning. Det är det slutsats jag måste dra efter att ha hört Göran Persson i duellen mot Fredrik Reinfeldt. Han har gått i opposition mot sin egen politik samtidigt som han står och skrattar. Oansvaret förkroppsligad således.

Att det egna är det starkaste av alla intressen är ingen hemlighet. Därför finns det skäl att granska representanter för det parti som varit på tapeten mer än något annat den här veckan.

Norrbotten har en representant för folkpartiet i riksdagen som söker stöd för ytterligare en mandatperiod. Hon har i olika sammanhang agerat för "småföretagen", som till exempel lönebidragsberoende postföretaget Kiruna Mail. Samt för en föräldraförsäkring avsedd för dubbelarbetande.

Med kunskap om den här yrkespolitikerns bakgrund är det inte svårt att räkna ut vad förslag av dylikt slag bottnar i. Detsamma gäller den höge militär och folkpartist som ställer upp i valet till kommunfullmäktige i Luleå under parollen "valfrihet till funktionshindrade barn". En jättefin tanke om det inte vore för att det sker utifrån egna utgångspunkter.

Det är sådana här iakttagelser i det lilla som bekräftar en bild i det stora av det parti som fordom var liberalt. Sådant som inte gör att jag kommer att lägga min röst på det.

torsdag, september 07, 2006

Mjuka tag från EU:s sida

Irans verksamhet på området anrikning av uran har retat FN i allmänhet och USA i synnerhet. Det står nog klart den syftar till att på sikt framställa kärnvapen, varför oron är befogad. Sanktioner är den föreslagna åtgärden som de mera hårdföra i frågan driver för att komma tillrätta med problemet.

EU har dock valt en mera mjuk linje. "Utrikesministern" Javier Solana håller för närvarande samtal med Iran. Syftet är att få landet att förtydliga sig beträffande ett dokument som man skrivit som svar på ett paket om samarbete som lagts av Kina, Frankrike, Ryssland, USA, Storbritannien och Tyskland.

Europeiska unionen kan kosta på sig detta. Det tjänar ingenting till att representanter för västvärlden unisont ställer upp bakom den hårda linjen med sanktioner och militära ingrepp. Det underblåser bara ytterligare civilisationernas krig och den misslyckade världsordning där ett enda land råder över våldsmonopololet. Ge därför EU en chans.

tisdag, september 05, 2006

En onödig bok

I kölvattnet av Da Vinci-kodens segertåg över världen har det blivit populärt att spekulera över alternativa berättelser kring Mannen från Nasaret, även kallad Jesus. En "hypotes" har häromsistens lanserats av exläkaren och exforskaren Lena Einhorn som går ut på att Jesus och aposteln Paulus är samma person.

För egen del har jag inget emot självständiga bibeltolkningar, mest för att jag själv inte är speciellt religiös. Den kanon som kyrkan tidigt fastslog och som bestämde vilka böcker som skulle ingå i bibeln eller den heliga skrift behöver sannerligen ifrågasättas. Men att det nu börjar bli big business kring ett ämne som faktiskt också är en vetenskaplig disciplin finner jag högst tvivelaktigt.

Att religion säljer bra nuförtiden är ingen större hemlighet. Det har inte minst Knutbyhistorierna och deckarförfattarinnan Åsa Larssons böcker om bland annat sektlivet i Torne lappmark visat. Låt oss dock komma undan alla försök som syftar till etablering på parnassen genom lanseringar av konsumtionsvänliga produkter i namn av sanning.

måndag, september 04, 2006

Partiledarutfrågningarna fortgår...

De rullar på med utfrågningarna av partiledarna. Igår var det Fredrik Reinfeldts tur att förklara sin politik. Före det har vi fått ta del av Göran Hägglunds säljande humor, Göran Perssons tillkämpade engagemang för något han inte tycks tro på, Lars Ohlys försvar av en föråldrad ideologi i en ny tid och Maud Olofssons kvickhet. Reinfeldt höll en lägre profil än alla dessa i syfte att minimera risken för tabbar, och lyckades faktiskt rätt bra med det.

Utfrågningarna följs upp med telefonväkteri. Jag har inte tagit del av hur alla de förhörda partiledarna klarade sig i detta men noterade i alla fall att Lars Ohly gjorde bra ifrån sig. Hans trygga röst fram på kvällstimmen gjorde sig bra i radiomediet. Men så är ju denna kanal för kommunikation en favorit hos vänsterfolket.

Värt att notera är de frågor som ställs till partiledarna. Det verkar nämligen nästan som om en del av dem utförs på uppdrag av motståndarsidan. Särskilt Fredrik Reinfeldt verkade utsatt för detta. Många av frågeställarna fick också skruvas bort under ivriga protester. Det gav inget bra intryck och är kanske ett tecken i tiden på att telefonväkterier är en programform som överlevt sig själv.

Nu återstår bara folkpartiledaren och ett språkör. Det kan bli ganska intressant att lyssna på dessa. En gissning är att Leijonborg kommer att grillas hårt ifråga om partiets politik om hårdare tag och större krav. Miljöpartiets representant kommer sannolikt att ställas mot väggen rörande hållningen i regeringsfrågan. Är ministerposter ett krav eller inte?

fredag, september 01, 2006

Göran har sagt...

Ett dilemma för ledarskribenterna på landsortstidningarna är att finna ett tilltal mellan kråkvinkelperspektivet och storstadstidningarnas för resten av landet normerande agenda. Det här gäller såväl socialistiska som borgerliga organ, men med den avgörande skillnaden att de förstnämnda har klar benägenhet att hemfalla åt auktoritetsdyrkan.

Medan sålunda borgerliga ledarsidor utanför huvudstaden sålunda ofta bara "skriver av" sina dito Stockholmsförebilder, så är det viktiga för s-skribenterna vem som har sagt vad. Symptomatiskt för detta är den krönikör i Norrländska Socialdemokraten som tidigare i veckan refererade till Göran Persson när hon redogjorde för arbetslöshetspolitikens inriktning.

Egna resonemang lyser med sin frånvaro. Det är han som bestämmer som vi ska följa. Men personkulten på s-tidningarna är ingalunda fenomen som begränsar sig till den nuvarande s-ledningen. Anne-Marie Lindgren som också skriver i NSD utgår från Olof Palme i en ledare den 14 augusti. Om denne kan sägas mycket men särskilt auktoritär var han inte.

onsdag, augusti 30, 2006

Stora problem och små

I skuggan av den svenska valrörelse som handlar om bidrag eller jobb pågår en humanitär katastrof. Ja det där med humanitär katastrof har nästan blivit en klyscha, men på annat sätt kan man inte karaktärisera det som pågår i västra Sudan.

USA och Storbritannien har föreslagit att FN ska skicka trupper till Darfur, något som inte uppskattats av Khartoum-regimen. Resolutionsutkastet betraktas av Sudans regering som ett sätt att sätta landet under förmyndarskap. Därför ser det ut som om den tandlösa fredsstyrka under befäl av Afrikanska unionen som finns på plats i regionen får fortsätta sin verksamhet ensam.

Det verkar nämligen utsiktslöst att FN:s säkerhetsråd skulle kunna skicka en fredsstyrka utan Sudans medgivande. Detta med tanke på att landets regering deklarerat att varje stat som stöder förslaget kommer att betraktas som fiender till Sudan. Kina med sina stora oljeintressen i landet lär därför lägga in sitt veto mot en FN-styrka.

Situationen verkar alltså låst. Alltmedan det i Sverige diskuteras huruvida gamla ska få ha med sig husdjur på äldreboendena. Finns det EU-regler om sådant?

lördag, augusti 26, 2006

Räkna inte ut Göran Persson

Ja han var ju i stan i torsdags. Det ser ut som om det kan vara GP:s sista besök här som statsminister. Den långtgående trenden i väljarundersökningarna pekar nämligen på att socialdemokraterna får lämna regeringskansliet senare i höst. Visserligen verkar de borgerliga ha slarvat bort den verkliga valvinnarfrågan fastighetsskatten, men samtidigt hade det forna arbetarpartiet i sitt valmanifest ingenting att komma med till alla de som inte har ett jobb att gå till. Inte ens sysselsättning, bara lite godis i form av villkorade höjningar av bidragsnivåer.

Kraften i vad detta kan ha för effekt på de som är osäkra eller drar sig för att gå och rösta ska inte underskattas. Resultatet av den mätning från SIFO som kom idag säger kanske en del om vad löften av dylikt slag kan ge för utslag. Det kommer handla mycket om taktik fram till valdagen när slaget om soffliggarna ska vinnas. Här tror jag att Göran Persson som den yrkespolitiker ut i fingernaglarna han är kan komma att fira stora triumfer.

Mot honom ska ställas ett borgerligt alternativ som är mer enigt än någonsin tidigare. Jag noterar också att de färdiga skandalerna har börjat plockas fram vid lämpligt tillfälle. Tidigare i veckan fick vi veta att Mona Sahlin fixat jobb åt dottern sin på svenska ambassaden i Washington. Igår lanserades "nyheten" att en kd-politiker falskeligen utgett sig för att vilja jobba för socialdemokraterna i valrörelsen. Mer är att vänta.

Alldeles frånsett allt detta ser jag utsikterna till en borgerlig valseger som goda. Förutsättningen är förstås att fyrklövern inte klantar till det något förskräckligt på sluttampen. Märkligast med denna valrörelse är ändå att borgerlig sämja står mot röd-grön röra. Det är detta man bör fokusera på när spurten börjar dras upp. Får dessutom sjukvårdspartiet mer än 12 procent i valkretsen i Norrbotten går det verkligen att börja tala om socialistisk kannibalism.

fredag, augusti 25, 2006

Valrörelsemellanstick

Igår besökte Göran Persson Luleå. Han ledsagades av kommunalrådet Karl Petersen (s) in i Stadshuset innan han senare på kvällen promenerade över till stadsparken för att valtala inför en skara trogna lyssnare.

Frågan vi ställer oss är om Kalle P agerade konstitutionellt korrekt när han bjöd in sin partichef som föreståndare över en offentlig institution? Eller om en borgerlig statsminister hade fått besöka kommunhögkvarteret i en s-styrd kommun under en valturné?

Jag besvarar då båda frågorna med ett nej.

onsdag, augusti 23, 2006

Nu ska han bli byråkrat

Mikael Niemi, skidåkare, älgjägare och författare, gjorde för några år sedan succé med seriefigursromanen Populärmusik från Vittula. År 2000 var boken årets mest omtalade, och det fanns de som menade att Niemi lyckats med bedriften att placera Pajala på världskartan.

Utifrån Mikael Niemis författarkarriär har nu länsstyrelsen i Norrbottens län utlyst en så kallad idétävling, "Kultur och näringsliv i samverkan". Landshövdingen, Niemi själv och några andra regionala och lokala aktörer ska bedöma projektidéer från förslagsställare från Pajala, Överkalix och Övertorneå kommuner. Ett vinnande förslag ska utses och genomföras.

Det här är så långt det går att komma från idealet om ett fritt närings- och kulturbegrepp. En auktoritet, statsmaktens förlängda arm i riket - landshövdingen, uppmanar till diskussion. Som moderator fungerar den intellektulle som ställt sig i maktens tjänst. När meningsutbytet slutligen gått till ända ska Perssons nickedocka med tillhjälp av andra byråkrater kora sin egen kulturfavorit - allt i det goda syftet att främja regionens utveckling.

Själv skulle jag dock hellre kalla det en variant på Maos kulturrevolution.

söndag, augusti 20, 2006

Sörgårdsidyllen

Anders Wijkman, europaparlamentariker för kristdemokraterna och tillika ett av detta partis mera upplysta företrädare, skriver på Brännpunkt om frånvaron av svenskt engagemang i frågor som rör EU. "Paradoxen är...", skriver Wijkman, "...att samtidigt som listan av gränsöverskridande problem växer tenderar den politiska debatten i vårt land att snävas in och bli än mera fokuserad på typiskt nationella frågor."

Så sant. Valrörelsen verkar komma att handla om vård-skola-omsorg, skatter, arbete och företagande. Typiskt nationella frågor alltså. Freden, miljösamarbetet, gemensamma marknadens vidare utveckling, kampen mot den internationella brottsligheten, unionens relationer till omvärlden, samt uppbyggnaden av en utrikes- och säkerhetspolitik verkar få en mera undanskymd roll.

Frågan är varför det är så här? Wijkman pekar ut två förklaringar. Ett: frånvaron av partiledare av Olof Palmes eller Carl Bildts snitt med ena benet utanför Sverige. Två: den belastning vänster- och miljöpartiet utgör på den nuvarande regeringspolitiken. Båda två vill ju att Sverige ska lämna EU, varför en uppenbar splittring i frågor som rör denna endast kan döljas genom att hålla tyst.

Det här är ingen anledning för de borgerliga att också hålla en låg profil. Frågan är dessutom vem som skulle kunna bli utrikesminister i en annan regering än dagens? Maud Olofsson har visst uttryckt önskemål om att få bekläda detta ämbete. Sedan skulle ju förstås Wijkman själv kunna komma ifråga. Eller varför inte en comeback av Carl Bildt? Eller siktar han mot att bli EU-kommissionär i framtiden?

torsdag, augusti 17, 2006

Kan fusk någonsin rättfärdigas?

Avslutningen på friidrotts-EM aktualiserade frågan om fusket inom idrotten. Inte för att det blev något dopingsmästerskap, men att två gamla storstjärnor så småningom erkände att de använt kokain gav ämnet förnyad substans.

Att Patrik Sjöberg åkte dit kanske inte förvånade jättemånga. Däremot höjdes det säkert på många håll på ögonbrynen när Sven Nylander också erkände, engagerad som han var inom Ren Idrott. Av allt att döma handlar det knappast om något missbruk i något av fallen. Det faktum att båda två representerat idrotten i Göteborg gör dock deras handlande oacceptabelt.

Diskussionen om Sjöberg och Nylander dopat sig under sina aktiva idrottskarriärer lär efter detta tillta. Sannolikt går det aldrig att reda ut det faktiska förhållandet. Vi får lita till att de talar sanning.

En som intresserat sig för fusket inom idrotten är författaren Per Olov Enquist. Boken Sekonden från 1971 handlar om släggkastaren Mattias Jonsson-Engnestam-Lindner, som använde en för lätt slägga. Enquist skyller fusket på "utvecklingen", och sonen-sekonden vill att det ska stå "han förbättrade resultaten" på faderns gravsten.

Som den självstränge övernorrlänning och västerbottning Enquist alltid varit låg det givetvis nära till hands att ta till marxistiska förklaringsmodeller, speciellt i en tid då dylika teorier var inne. Om inte annat så för att reagera mot sin egen uppfostran, uppväxt och bakgrund.

Den fråga som emellertid aldrig får lämnas obesvarad är när det individuella ansvarstagandet kommer in. Är en person som har mycket synpunkter på andras vandel verkligen alla gånger att anse som oförvitlig själv? Går moralism och ansvar att förena?

måndag, augusti 14, 2006

Vad har hänt med Norrbottens-Kuriren?

För någon vecka sedan kom siffror som visade på att nya jobb i Norrbotten inte gått till unga utan snarare till arbetstagare i åldern 55-64. Nyheten var av det slaget att den uppmärksammades i riksmedia. Särskilt mycket eko gav emellertid inte dessa uppgifter i regionen där man nu alltmer sluter sig inåt och inte vill ta åt sig av kritik.

Det är allvarligt att talibanstrukturerna i Norrbotten på detta sätt befästes genom att de yngre inte släpps fram. Förr om åren fanns det ett organ som stod upp för de liberal-demokratiska värderingarna gentemot de socialistiskt orienterade bossar följde upp den långa tradition av inlärd hjälplöshet som hämmat länets utveckling.

Det här var på den tiden Norrbottens-Kuriren hade en redaktionsledning med ett mera vidsynt perspektiv. Idag är det navelskåderi och kråkvinkel på tillvaron som gäller.

Följden har blivit att politikerna ligger ett steg före de som ska granska dem. Och att charlataner av allehanda slag etablerar sig på olika håll. Idag hade tidningen ett alldeles för stort reportage om stiftelsen Verklighetens Center som slagit sig ned i Vuollerim.

Allt på en gång så att säga. För det här borde ha följts upp tidigare redan före det att ett samhällsprogram uppmärksammat sekten. Nu riskerar det hela att spela bondfångarna i händerna genom granskning som blir till reklam.

Kuriren satsar visst på ungdomarna kommer någon att säga och hänvisar till nöjessidorna. Det är bara det att de grabbar och tjejer som skriver om musik och film agerar enligt principen "lita inte på någon över trettio". Är det därför medelåldern stiger i Norrbotten?

fredag, augusti 11, 2006

Kampen mot terrorn

I sista stund, som det verkar, har flera terrordåd kunnat avvärjas. De som skulle straffas var resenärer med flyg mellan Storbritannien och USA. Vad nu dessa har att göra med den politik som de för stämpling till attentat uppenbarligen ondgör sig över.

Jag tillhör dem som har svårt att se någon logik i detta sätt på vilket det öppna samhället angrips. Med andra ord: terrorismen är inte någon ideologi i vanlig mening. Den betraktar inte alla individer som möjliga anhängare till sina olika rörelser, utan har snarare sektstatus.

Visst är det så att terrorismen är sprungen ur någon form av armod, vanmakt eller mindervärdeskänslor. Det vill säga problem som måste diskuteras i syfte att finna lösningar på dem. Dåden i sig är dock intet annat än kriminella handlingar.

Från roten till det onda - terrorismens orsaker - har av allt att döma brittisk säkerhetspolis, underrättelsetjänst och polis arbetat sig fram till de som planerade att spränga tio passagerarplan i luften över Atlanten.

Om det här hade gjorts till en politisk fråga, vilket säkert hade skett om det handlat om Sverige, är det troligt att uppsåtet lyckats: att sprida skräck. Rasismen och misstänksamheten hade ökat till rekordnivåer, med konsekvenser för världsordningen jag knappt vågar tänka på.

tisdag, augusti 08, 2006

Menar han allvar?

Per T Ohlsson, ledarskribent på Sydsvenskan, har nästan alltid något intressant att säga i sina söndagskrönikor. Men ibland träffar han riktigt fel, ungefär som om han från sin skånska utsiktspunkt betraktar det rikssvenska skeendet som synonymt med utvecklingen i världen.

Den 25/6 kallar han till exempel Leif Lewin "högst respekterad statsvetare i Uppsala". Alltså mannen som jag från min tid i lärdomsstaden mest minns som en driftkucku och vars originalitet består i att kunna skriva för att synas. Nåja, den gode Per T har väl rätt att missta sig någon gång.

Allvarligare är dock att en redaktörskollega till honom, Mats Bergstrand - en av landets verkliga dolda makthavare genom redaktörskapet för DN Debatt - slagit sig ihop med ovannämnde Lewin och en annan pajas, numera avdankade politikern och landshövdingen Anders Björck. Detta i form av en bok, När verkligheten sparkar bakut. Ett koncentrat av innehållet i denna finns att läsa i Tvärsnitt.

Det är kloka synpunkter herrarna har att framföra men det mesta har man hört förr. Varför gör då Mats Bergstrand sällskap med representanter för den politiska respektive den vetenskapliga makten? Kanske för att åstadkomma någon form av åsiktskanon. Det är i varje fall så jag med åren kommit att uppfatta intentionen med det forum han ansvarar för.

lördag, augusti 05, 2006

Borgerligt från Norrbotten

Valrörelsen och det därpå följande valet är ju årets stora begivenhet. Helt i klass med fotbolls-VM, OS och friidrotts-EM. Nej kanske inte riktigt så kul. Men för alla de som suktar efter makten och vi som valt den utomstående iakttagarens roll är det en höjdpunkt.

I år finns det risk för att de borgerliga partierna i valkretsen Norrbotten begåvas med varsin representant till riksdagen. Självskriven är moderaternas förstanamn Krister Hammarbergh, gammal ungdomspolitiker och överliggare som så att säga överlevt sig själv. De andra partierna får tillsammans med miljöpartiet och sjukvårdspartiet slåss om tre, fyra mandat som det ser ut.

Det är inget höjdarlag som de norrbottniska borgarna mönstrar. Anna Grönlund Krantz från folkpartiet går i likhet med sin moderate kollega på övertid, och finns egentligen bara kvar i riksdagsdiskussionen på grund av dålig konkurrens från andra partikamrater. Om kristdemokraternas kandidat Anders Pettersson vet jag inte så mycket annat än att han verkar rätt anonym. Med centerns kandidat är det annorlunda.

Stefan Tornberg har inte bidat tiden under semestern utan gjort flera utspel. Det har handlat om lite av varje, en del lite på sidan av den officiella centerlinjen faktiskt. Klart är i alla fall att herr Tornberg mer än någon annan i Norrbotten vill komma in i riksdagen. Om politik är att vilja ska han naturligtvis dit.

Så är det förstås inte. Och någon kandidat från länet, borgerlig eller socialistisk, som duger för riksdagsuppdraget kan jag heller inte finna. Faktum är att jag anser att 349 riksdagsledamöter är 150 för många. Dessutom är det dags att införa majoritetsvalsystem i syfte att förbättra ansvarsutkrävandet.

Såg idag att Norrbottens-Kurirens ordinarie ledarskribent kommit tillbaka från semestern. Så nu är det återigen Bo Östman i alla rutor på tidningens politiska megafonplats. En något märklig ordning kan tyckas, men så är då redaktionsledningen lika imponerad av utlokaliserade arbeten som inlokaliserad arbetskraft.

onsdag, augusti 02, 2006

Hur har västvärlden påverkat arabvärlden?

Det råder inget tvivel om att kulturer knappast lever isolerade från varann. Istället konfronteras de ständigt och korsbefruktas, till gagn för deras respektive utveckling och förkovran.

Den mest studerade och debatterade kulturjämförelsen är den mellan västerländskt och islamskt/arabiskt. Det är inte ovanligt i våra dagar att vi får höra att den sistnämnda var en mera högtstående civilisation än den förstnämnda under medeltiden fram till renässansen.

Men är det hela sanningen? Vad ligger till exempel bakom den långa traditionen av bildfientlighet inom islam? Och dagens kitschiga porträttframställningar? På något sätt verkar det som om arabvärlden i mångt och mycket fastnat för den oproportionerliga och inte sällan naiva konst som var vanlig i Europa under senantiken.

Vissa framhåller dock den förfinade ornamentik baserad på stiliserad och repetitiv rytm med vilken det eviga gärna åkallas inom islam. Allt för att det gudomliga överskrider människans föreställningsvärld och därför gör figurativ avbildning till en sorts förnedring.

Ifråga om kulturell och annan utveckling har västvärlden sprungit ifrån arabvärlden från 1300-talet och framåt. Det har sedan varit, som Bernard Lewis påtalat, upp till "Islam" att förhålla sig till det som skett. Minst lika intressant vore kanske också att diskutera i vilken utsträckning det arabisktalande området är att betrakta som influerat av romersk förfallen kultur.

lördag, juli 29, 2006

Jämställdhet i förskolan?

En sommardebatt har uppstått efter en artikel i DN om hur gamla könsrollsmönster ska brytas. "Gamla könsrollsmönster", det doftar gott av 70-tal kring denna term. Anna Ekström som skrivit artikeln utgår från de slutsatser delegationen för jämställdhet i förskolan nått fram till.

Jämställdheten - eller utifrån feminism raffinerat genustänk - ska nu alltså genomsyra de båda människokönen ner på förskolenivå. Ekströms utspel togs upp av Isobel Hadley-Kamptz i Expressen igår, samt även av fp:s Birgitta Ohlsson i SVT24. Isobel anser att pojkarna är de stora förlorarna i den rådande könsrollsordningen.

Men tänk om utfallet beror på något helt annat än det faktum att pojkar och flickor uppfostras olika? Som till exempel att det dröjer så länge i den skolhierarkiska klättringen innan män dyker upp som mentorer för eleverna.

Att göra något åt denna snedfördelning är en viktigare uppgift för jämställdhetsarbetet i förskolan än att låta vägen till vuxenlivet kantas av ett förlängt moderskap.

onsdag, juli 26, 2006

...och ytterligare några sommarfunderingar

Att Norrbotten i Bottnakarlens ögon utgör något av en förstorad version av hur den svenska rikspolitiken utförs hoppas jag ha framgått. Inte för att allt politiskt liv roterar kring vad som försiggår häruppe, men det faktum att regionen en gång kom till genom att ett streck drogs genom den mera naturgivna region som benämndes Västerbotten före 1810, har sannolikt gjort den till ett lämpligt objekt för diverse experiment.

Det finns flera aktörer som talat sig varm för regionens utveckling i den nordligaste delen av Sverige. Den förste var landshövdingen Gabriel Gyllengrip som engagerade sig för "Västerbottens upphjälpande". Gyllengrip som tillträdde sitt ämbete 1733 fick dock litet gehör för sina idéer men var med och bidrog till att bottniska handelstvånget upphörde 1765.

En annan mera sentida agent för Norrbottens utveckling var Ragnar Lassinantti. Lassinantti kom fram i en tid innan bidragsberoendet blivit en näringsgren. Efter hans avgång från landshövdingeämbetet har regionen inte haft någon riktigt bra representant.

Därför ser det ut som det gör idag i Norrbotten. Glödheta branscher inom industrin till trots: närmare en tredjedel av de i arbetsför ålder står utanför arbetsmarknaden. Och en politik värd namnet för att göra någonting år detta existerar inte. Här har du ditt tvåtredjedelssamhälle du missade vid besöket i juni Göran Persson!

Men givetvis är inte lösningen på problemet att ropa på politiker. Individen har själv ett ansvar för det som sker. Och i en liberal demokrati är det då av vikt att också medelklassen - inte den politiska adel som socialdemokratin skapat - engagerar sig inte bara i politiken. I Norrbotten är det ytterst ovanligt att yrkesgrupper som läkare och jurister återfinns i denna funktion.

Det verkar närmast som om det bland de med hög social position som hamnar i norra Sverige följer något slags folkförakt, kanske som en följd av inkompetens, osäkerhet, vad vet jag. I alla fall bådar inte detta gott utan verkar för mycket Sovjet på något vis.

söndag, juli 23, 2006

...mera sommarfunderingar...

Ibland lyckas det att göra verkliga fynd på bibliotekens utförsäljningar. Jag hittade en bok av Herbert Tingsten, Idéer och genier, i en låda på Luleå Stadsbibliotek. I en samling essäer går 1900-talsgiganten igenom personer som lämnat avtryck inom litteraturen. Två tredjedelar av boken ägnas åt engelska författare, resten åt franska prestationer.

Den ådra Tingsten visar upp i denna skrift från 1953 härrör från boken Idékritik, som gavs ut 1941, alltså ett par år före avfallet från socialdemokratin. Politiska ideologier dissekeras här obarmhärtigt, som till exempel anarko-syndikalisten Georges Sorels våldsläror. Men även litteraturkritiken är vass i en tid före dekonstruktion och postmodernistisk analys var uppfunna.

Vad som ändå kanske fastnar mest är slutklämmen i inledningsessän "Den napoleonska legenden". Tingsten diskuterar jämförelser mellan Napoleon och Hitler och Mussolini och frågar: "Skall det inte lyckas att bygga upp en Hitlerlegend och en Mussolinilegend, sedan de konkreta, omedelbara intrycken av gemenhet och grymhet försvunnit?"

Ord att tänka på nu när Europa uppträder oenat i samband med att Mellanösternkonflikten eskalerar.

torsdag, juli 20, 2006

En sommarfundering...

Förra årets kanske mest uppmärksammade utredning gällde granskningen av sociologiprofessorn Eva Lundgrens forskning. Att Uppsala Universitet uppdrog åt två forskare att ta sig an denna uppgift var en direkt konsekvens av TV-dokumentären Könskriget och det faktum att det ärevördiga lärosätet mer eller mindre blivit utskämt.

Det finns anledning att nämna några ord om en av granskarna, som jag själv har personlig erfarenhet av. På grundval endast av min uppväxtort och dialekt bevärdigades jag inför andra av Jörgen Hermansson med understuckna anmärkningar bland annat om alkoholism, samiskt påbrå och hemslöjdstillverkning under några seminarietillfällen i januari 1998.

Avsikten var att riva ned gapflabb, att få mobben på sin sida mot en person som stack ut på fel sätt. Uppträdandet var så konstigt att jag på fullt allvar började undra över Hermanssons mentala hälsa. Eller om han intagit starkare substanser av något slag.

Vore det inte för att personen ifråga dök upp igen i ovanstående roll kunde man kanske helt enkelt bara strunta i det hela och betrakta det skedda som ett utslag av den verksamhetsform som benämnes asyl och som den akademiska världen i praktiken är. Men nu dök alltså Hermansson upp igen som åklagare, polis och domare i en forskningstribunal.

En dylik institution skulle kunna utöva en närmast skrämmande makt om den ägde legitimitet. Det gjorde den inte eftersom den möttes av hård kritik. Domen mot som levererades mot Eva Lundgren blev i enlighet med detta endast en uppvisning i vetenskaplig narcissism och synpunkter på hennes arbetsmiljö. Hon friades från påstådd vetenskaplig ohederlighet.

Fallet med granskningen av Eva Lundgrens forskning rymmer två problem. Vikten av att våga ifrågasätta lämpligheten hos de utses att hantera måttstockarna för andras forskning och vikten av att anställningsformerna på universiteten måste gå att diskutera. En professorstjänst ska inte vara en livstidsanställning i likhet med någon slags adelskapsutnämning efter brittiskt mönster.

Min egen avslutande kommentar till den här affären är att det sätt på vilket vissa forskare kan föra sig mot andra säger mer om vilka som bör utsättas för anklagelser om vetenskaplig ohederlighet än uppenbara galenskaper signerade Eva Lundgren. Makt och osäkerhet är en farlig kombination.

måndag, juli 17, 2006

Var är den regionala vinkeln?

Norrbotten har under de två senaste veckorna haft besök av artister som väl inte kan sägas tillhöra frontlinjen inom dagens musik. Mer elakt sagt har det handlat om föredettingar. John Fogerty har spelat på havsbadet i Piteå, Smokie och på Status Quo på "udden" i Luleå, samt gamle Stones-gitarristen Mick Taylor på Flakasand utanför Morjärv.

Det har skrivits en del om dessa uppträdanden i lokalpressen, vilket jag ser som positivt om det inte vore för att något saknas i recensionerna: intervjuerna. När visserligen gamla men ändock rock'n roll-legender som Fogerty och Taylor hittar hit upp vore det väl ändå önskvärt att någon journalist tog sig före att prata med någon av artisterna. Men icke. Istället får vi läsa om musikupplevelsen på grundval av lite nätsurf före eller efter konserten av den utsända reportern med tillägg av några korta kommentarer. Det vill säga ett hantverk som behärskas av tusen och åter tusen skribenter runt om i landet.

I sammanhanget ska nämnas att nestorn på musik- och underhållningsområdet i Norrbotten Rolf Nilsén inte skriver för tillfället på grund av sjukdom. Rolf Nilsén har en diger katalog av intervjuer med storheter inom nöjesområdet på sitt konto. Men det hindrar ju inte att yngre förmågor åtminstone försöker sig på att närma sig objekten. Att bara skriva som ett eko från storstadsrecensenterna imponerar då inte på mig. Bättre då att sikta på att finna en regional vinkling genom att gå i clinch med artisterna.

fredag, juli 14, 2006

Att hamna på världskartan


En ort som spelar en särskild roll i Europas historia är Avignon i Provence i sydöstra Frankrike. Här residerade påvarna 1309-1377 under deras så kallade babyloniska fångenskap. Det finns flera anledningar till att det blev så. Viktigaste faktorn var dock att påvedömet under denna tid var försvagat och beroende av världsliga makthavare.

Den franske kungen Filip IV (den sköne) hade troligen genom en konflikt om kyrkoskatten tagit kontroll över den katolska kyrkan i början av 1300-talet. Han lyckades övertala påven Clemens V att flytta sitt residens till Avignon som hade ett på sätt och vis centralt läge i det dåtida Europa. Mellan 1335 och 1364 byggdes ett palats åt påvarna i Avignon.

Avignon är ett tydligt exempel på hur små, rätt obetydliga orter kan hamna i fokus när otydliga maktförhållanden råder mellan nationalstaten och andra institutioner. I vår tid har vi märkt av detta bland annat när EU:s aktörer mötts på ställen som Maastricht och Schengen.

tisdag, juli 11, 2006

Strategin har övergått i taktik

Valrörelsen har nu gått in i det skede där taktiken tagit greppet över långsiktigheten. Även en så idéorienterad skribent som Per T Ohlsson har lämnat strategin för tankar placerade i nuet. För socialistiska ledarsidor handlar det nu om att visa på att regeringspolitiken trots allt duger.

Det här innebär inte att sossarnas gamla beprövade trick att gå i opposition i regeringsställning inte kommer att begagnas igen. Taktiken var ett vinnande koncept inte minst i valrörelsen -85 då regeringen Palme på sluttampen knäckte en övermodig Ulf Adelsohn. Av detta lärde sig de borgerliga mycket.

Att (s) för tillfället uppför sig och försvarar sin egen politik är dock bedrägligt beteende. Jag går egentligen nu bara och väntar på att någon lämplig fråga ska komma upp på dagordningen som regeringsblocket kan utnyttja för att skylla på någon annan. Algblomningen till exempel.

Det är väl kanske egentligen inget egenvärde i att byta regering men som jag ser det är fyra år till med Göran Persson direkt skadlig för landet. Därtill finns det ju nu för första gången på flera år ett dugligt alternativ att rösta på.

Till sist är det nu bara att hoppas på att Gudrun Schyman genom sitt grundlagsvidriga utspel om att straffbeskatta män som jobbar på fel ställe definierat ut sig själv från politiken. Män av vilka många i rask takt riskerar att förlora jobbet på grund av att de jobbar inom konkurrensutsatt verksamhet. Alltså sådana som på sikt kanske inte ens kan uppvisa en diskriminerad lön.