lördag, december 29, 2012

Ska högskolor driva fabriker?

Polariseringen mellan tillämpad forskning och grundforskning är något som den akademiska världen förmodligen får hållas med även framgent. Det finns dock en fara med att nyttoidealet drivs allt för långt om politik och näringsliv lägger näsan i blöt. Häromdagen läste jag att Luleå Tekniska Universitet - visserligen med bidrag från Energimyndigheten - avser säkra driften av en biobränsleanläggning i Piteå.

Chemrec vid Smurfit Kappa har varit något av en flopp, inrättad i sann piteanda med syfte att ta fram ekologiskt hållbara drivmedel som ska rädda världen. Det heter visserligen att forskning ska bedrivas men samtidigt att det inte är företagekonomiskt motiverat att investera mer pengar i anläggningen.

Går det att gömma regionalpolitik bakom forskning? Ja kanske om högskolan står för drift och underhåll men inte äger anläggningarna. Precis som i det här fallet. En annan sida av myntet är givetvis att den gröna ideologin används som murbräcka, något som klingar ljuvt i många folkvaldas öron. Faktum kvarstår: hur lång tid får det egentligen ta från forskning till färdig produkt på marknaden och varför är intresset från entreprenörernas sida så lågt i de här sammanhangen?

lördag, december 22, 2012

Vem har rätt?

Några debattörer har ilsknat till över att Socialstyrelsen vill upprätta ett osundhetsregister. Frågor om livsstil i samband med läkarbesök ska ligga till grund för detta. Primärvården ska ha "rapporteringsskyldighet" till ett patientregister på nationell nivå enligt Socialstyrelsens förslag.

Visst är det bra med initierad kritik mot systemet, men om man läser längre ned i artikeln framgår det att läkarna bakom den också önskar att folkhälsan ska förbättras. Och att detta auktoritära begrepp kan innefatta lite av varje framgår tydligt när uttrycken "acceptabel arbetsmiljö, skolor med goda resurser och välfungerande bostadsområde" används inom det. Vem har debattörerna tänkt ska besluta om och definiera deras innebörd? Är det måhända de själva också?

Hälsofascism är ett uttryck som ibland kommer till användning om våra dagars livsstilsideal. Om vägen dit nås via korrigering av beteendet eller på politisk väg via så kallade bakgrundsfaktorer är egentligen ganska egalt. Att gömma sin politiska åsikt bakom en profession är i sammanhanget lika fel.

Givetvis ska ingen livsstilsregistrering få förekomma men min erfarenhet är att det är en bra mycket farligare situation med så många av dessa medicinens tjänare som ser sig själva som marinerade i godhet. Enda boten mot fenomenet tror jag är valfrihet och konkurrens i största möjliga utsträckning inom vården. På så vis utvecklas även demokrati och ansvarsutkrävande i samhället.

tisdag, december 18, 2012

Färdplan saknas

Igår kom betänkandet från den senaste regionutredningen. Den stora nyheten var att antalet länsstyrelser föreslås minskas från 21 till 11. Frånsett Västra Götaland, Skåne och Stockholms län är de svenska länen en skapelse från 1634 fram till 1810, alltså före industrialismen då det snabbaste sättet att ta sig fram var medelst häst. Att inte mycket hänt på området med tanke på de ändrade förutsättningarna är inget annat än en gåta. Likaså att landstingsorganisationen trots sin låga legitimitetsgrad hos medborgarna i kombination med tunga huvudsakliga uppgifter fått fortleva.

Moderaterna har länge velat avveckla landstingen men samtidigt försvarat den nuvarande länsorganisationen. Eller helt enkelt varit ointresserad av förändringar. Sedan tidigare är det känt att utredaren Mats Sjöstrand förhållit sig negativ till de kommunala samverkansorganen i länen som på flera håll tagit över det regionala utvecklingsansvaret från länsstyrelserna. I utredningen föreslås nu att landstingen får ta över denna uppgift och att samverkansorganen avvecklas. Tanken kan verka god men det är den inte. Risken är överhängande för en sammanblandning med landstingens fortsatta? funktion som huvudman för hälso- och sjukvården, något som kan ge stödverksamhet till diverse utvecklingsprojekt formen av behovsprövad vård till klienter.

Det bästa vore med lite finsk sisu i den svenska hanteringen av regionfrågan. Finland har på kort tid rätt nyligen avvecklat den ursprungligen svenska länsorganisationen i sitt land på ett sätt så man kan tro att idén till deras handlande härrör från de svenska regionutredningarna. Svenskarna tänker, finländarna gör något verkar det som. Dessutom tillämpas öster om Bottniska viken en modell benämnd landskapsförbund liknande den svenska med samverkansorgan som kan betraktas som en självklar institution där. Svenska landskapsförbund med landskapen här som utgångspunkt skulle kunna bli en riktigt intressant konstruktion med en helt annat legitimitet än landstingen. Hur skulle inte till exempel Lappland kunna bli en region som inlandsbefolkningen kan förvalta?

Det kanske går att spekulera i vad som komma skall ifråga om den framtida regionala indelningen under rubriken "Sju statliga regionala områden" för några andra myndigheter i betänkandets sammanfattning. Nyckelordet här liksom annorstädes i den tjocka luntan är ökad effektivitet. Någon egentlig färdplan för hela projektet är dock inte förhandenvarande. Utredarna fegar också  ifråga om länsgränserna, förmodligen som en konsekvens av att ett klart ställningstagande skulle stöta för många. Riktigt trist med vetskapen om att en så svag och villrådig minister har ansvar för frågan.



tisdag, december 11, 2012

Botten är nådd

Igår kom det några till nedslående opinonsundersökningar för de revisorslösa partierna centern och kristdemokraterna. Den ena placerade båda partierna under fyra procent, men inte nog med det: i den andra hamnade båda under tre procent!

Det kan med andra ord inte bli så mycket sämre. Samtidigt är det lite konstigt att det inte går bättre. Partierna är föregångare vad beträffar interndemokrati. Senaste partiledarvalet i KD bjöd på en spännande uppvisning direkt från rikstinget där två tydliga alternativ stod mot varandra. Sådant ser man sällan i Sverige. Centerstämman senast hade tre kandidater som valberedningen vaskat fram. Jämför det med betongpartierna S och M som vanligen tar fram sitt ledarskap ur sina innersta kabinett.

De partier som idag försöker hålla en ideologisk linje har det inte lätt. Och de två stora, numera huvudsakligen pragmatiska partierna - som jag tyckte kunde ha bildat en stor koalition efter förra års val - kivas mest om småsaker. Många tycker nog också att de mindre ideologiska partierna har en bra politik. Är det då politikerna det är fel på?

Den här mannen mötte jag gående mot strömmen i något ärende i höstas när löparna lämnade Lidingöloppet. En händelse som ser ut som en tanke? Att någon rätt okänd med tjänstemannajournalistbakgrund ska kunna lyfta centern med sin kompetens verkar i alla fall osannolikt, Per Gudmundsson får ursäkta. Men egentligen ligger väl problemet inte där. C och KD har nog rätt folk men kanske inte på rätt plats i partierna, och kanske är inte tidpunkten riktigt inne för en mittenregering.

Allmänt tros det nu att KD får hjälp av broder fyra procent i nästa val, främst då från kristna moderater som kommer att taktikrösta. Denna utsträckta hand kan inte centern, eller för den delen folkpartiet heller, förlita sig på. Mitt tips är att Annie Lööf får gå under nästa år för att ersättas av Eskil Erlandsson alternativt Anna-Karin Hatt. Då finns också förutsättningar för en annan politik än den som för närvarande går ut på att förvaltning och spontan ordning ska skapa ett bättre land.

söndag, november 11, 2012

En duma i Norrbotten?

För vilken gång i ordningen det är vet jag inte. Men nu föreligger ett nytt förslag på en annan form av regionalt åtagande i Norrbotten. "Kommunerna", som det sägs, är överens om att ansöka om bildandet av en regionkommun. Målet är att  förstärka landstingets budget med regionala utvecklingsmedel som länsstyrelsen idag hanterar, inte minst de som kommer via EU:s strukturfonder.

För oss som följt den här frågans utveckling under åren är det lätt att se initiativen på regional nivå som funktioner av politiken på nationell nivå. Bra utredningar och engagerade politiker har i regel utmynnat i vettiga förslag och idéer, medan trötta intetsägande upprepande rapporter har resulterat i en regional röra av det värre slaget. Under ett par år på 00-talet försökte landstingsledningen i Norrbotten med stöd av sina tjänstemän lansera ett kommunalt samverkansorgan där representationen på olika sätt undandrogs demokratiska principer. Sedan följde de storregionala planerna som på varje försök föll på att de norrländska regionerna var inbördes oense.

Vad mer makt till landstinget i Norrbotten kommer att innebära är inte svårt att förutse. Tankarna går onekligen till den ryska duman. Det behövde inte vara så eftersom vi har ett grannland med en betydligt mer progressiv hållning i regionfrågan där landstingen inte är något problem. I Finland ombesörjs de regionala utvecklingsfrågorna av landskapsförbunden och länsstyrelserna har reformerats två gånger på kort tid.

Tilläggas ska att moderaterna är emot den här förmodligen från norskt håll inspirerade lösningen på regional ansvarsfördelning. Det blir med andra ord ingenting den här gången heller. Frågan som måste ställas i sammanhanget vad alla turer i frågan kostat, vilka konsekvenser det fått för politikens legitimitet. I en utredning 2004 kunde jag konstatera att den regionala identiteten i Norrbotten/Västerbotten är av det ganska svaga slaget, åtminstone sett till historisk förankring. Att då alls tänka i banor av att utöka makten på regional nivå förefaller minst sagt besynnerligt.

onsdag, oktober 31, 2012

Piteå vs Luleå

I år, innan oktober månads utgång, har det gått att åka skidor på Ormberget i Luleå. Anledningen är tillräcklig kyla i kombination med en ny anläggning för tillverkning av snö med hjälp av kanoner.

Piteborna har valt en annan modell och satsat på övertäckt sparad snö i syfte att lägga ut tidigt på säsongen innan natursnön lägger sig. Trots hög snösmältningsprocent över sommaren finns det över så det räcker av varan för att anordna tävlingar där under alla omständigheter om en månad.

I Finland ligger man långt framme ifråga om erfarenheter gjorda på området att använda sparad snö. Detsamma söderut i Sverige rörande konstsnötillverkning. Varför det segats så länge med den här typen av initiativ häruppe är svårt att säga. En intressegrupp, "Ormbergets vänner", var av allt att döma orsaken till att det slutligen började hända saker på skidfronten i Luleå. Nytt spår med elljus anpassad för tävlingar av yppersta världsklass och konstsnöspår står redan klart, och nytt stadion med skjutvall, läktare med mera närmar sig invigning. Förmodligen till kostnader som bara till väldigt liten del motsvaras av vad hockeyn fått av kommunen. För att inte tala om de positiva folkhälsoaspekter projektet kommer att ge.

Det ska bli intressant att se vad som kommer ut av denna "stadskamp", sparad eller tillverkad snö, vad är bäst? Det kan tyckas att folk i nordligaste Sverige får nog av snö ändå, varför den ska tillverkas. Sanningen är väl bara den att det finns ett stort behov och en efterfrågan på att förlänga snösäsongen någon månad, något som är något helt annat än att sommarförvara skidåkningen.

tisdag, oktober 23, 2012

Bråk mellan ledarsidorna

Det finns fortfarande vissa tumregler att hålla sig till i det offentliga samtalet. Åtminstone om ambitionen är att verka i pappersmedia. Som till exempel att ledarsidorna håller sig på sin kant.

Vad jag kan se är denna princip på väg att luckras upp, åtminstone i Norrbotten. Olov Abrahamsson på NSD ondgjorde sig för en tid sedan på Norrbottens-Kurirens inlånade skribent Bo Östman och dennes nattståndna idéer. Och säkert annat i denna tidning som jag missat.

Men i en bloggruta i sin egen tidning käbblas det vidare mellan han som skriver i Norrbottens-Kuriren och Olov Abrahamsson. Vad det kan bero på vet inte jag, för inte är väl krubban tom så det inte finns något att skriva om?

Om pappers-gammelmedia ska överleva krävs det nog lite "höjd" i artiklarna. Inbördes kiv på byanivå gagnar knappast upplysta diskussioner. Då är sannerligen bloggarna ett alternativ.

torsdag, oktober 11, 2012

Låt ekonomerna jobba inom vården

DN Debatt i söndags ventilerades det unkna förslaget att låta sysselsatta inom fas 3 jobba inom vård och omsorg. Till och från dyker dylika propåer upp, och det känns ibland som om samhällsutvecklingen inte nått så långt när utspel av det här slaget läggs fram.

Samtidigt är jag inte speciellt förvånad. Jag minns från böckerna i nationalekonomi på universitetet att omsorgsyrken var några där flacka utbuds- och efterfrågekurvor låg långt ned i koordinatsystemen. Priset på denna typ av tjänster borde därför bli lågt enligt vetenskapen på området.

Därav att åsikterna att omsorg av människor kan utföras av hustomtar istället för utbildad personal med avtalsenligt framförhandlad lön. Men man kanske också borde fråga sig hur det går dithän att vissa yrkesgruppers arbete ringaktas, i praktiken klassas ned till tjänstehjonets nivå. Har det måhända att göra med att ekonomerna saknar praktik i sin utbildning? I så fall skulle det inte skada med jobb inom just vård- och omsorgssektorn för denna yrkesgrupp.

måndag, september 17, 2012

Som ett brev på posten

Regeringen har varit på besök i landets nordligaste region och deklarat att man avser satsa på att underlätta för transporter i syfte att få ut malm ur länet. En investering i miljardklassen kompletteras med en 200-miljonerssatsning på forskning inom gruvnäringen.

Det är nästan som om tiden vridits tillbaka till tiden före 1970-talet då det i många makthavares ögon rådde likhetstecken mellan Norrbotten och landets råvaruförsörjningspool vad beträffar vattenkraft, skog och malm. Inte förvånande ramlar det nu också in farhågor om att offentliga jobb kommer att försvinna i kölvattnet av flaggade indragningar av tjänster inom bland annat lantmäteri. Som om det fortfarande vore en sanning att statens kaka är säker.

Idag redovisade SSAB som har en halvfabrikatanläggning i Luleå kraftigt försämrade siffror. I morgon lär därför dagspressen basunera ut att jobb ska bort. Men jag tror ingen behöver oroa sig den här gången heller. Sedan järnverket drog igång sin produktion efter kriget har ingen tvingats sluta där på grund av arbetsbrist. Då är regeringens syn på Norrbotten ur ekonomisk synpunkt mera anledning till bekymmer.

Centern som under ledning av Annie Lööf verkar ha övergett landsbygds-, region- och glesbygdsfrågorna för att istället profilera sig som nyliberal sekt verkar inte heller bry sig om utvecklingen. Således finns lite att hoppas på som motvikt till de stockholmsorienterade nya Moderaterna som heller inte driver den aktiva arbetsmarknadspolitiken med något större engagemang.

lördag, september 01, 2012

PR-trick eller idiotisk idé?

Det ska byggas en skidhall i Piteå. Seriositeten i projektet stöds av att tre kapitalstarka entreprenörer på orten ställt sig bakom det med kapital.

De som uppskattar skidåkning borde jubla över planerna men det gör inte jag. För mig är nämligen skidåkning i den nordligaste delen av landet något som utövas utomhus och ingen annanstans. För den som vill börja säsongen innan natursnön kommer finns numera möjligheten i såväl Piteå som Luleå att åka på kortare spårslingor av sparad eller konstgjord snö oftast redan i oktober,

Tillskyndarna av skidtunneln i  Piteå hoppas på turister från Mälardalen. Som om de inte kunde bygga en anläggning där då när de ändå inte får se det norrbottniska landskapet. För att uttrycka det mer konkret: det är tveksamt om det finns en potential i att förlägga skidåkningen inomhus på genuina vinterorter. Utöver detta kan pekas på den ekonomiska aspekten och påminna om exemplet Torsby som har en skidtunnel sedan ett par år som har svårt att bära sig pengamässigt.

På något sätt känns det som för mycket hockeytänk över allt och kanske också bristande känsla över vad nordligt belägna orter har att erbjuda och som kan locka dit turister. Dessbättre tror jag dock att Hilding Holmqvist och de andra är inte så korkade att de vill satsa på det här fullt ut. Frågan är nog snarare om inte hela grejen är någon form av PR-trick från deras sida

fredag, augusti 24, 2012

Presschef med egen agenda

Valrörelsen har så smått börjat. För några av riksdagspartierna handlar det om ödesval. I första hand gäller det KD men även C och i mindre utsträckning FP är illa ute. Samt V på vänsterkanten.

Taktiken från förra valet då Moderaterna kastade köttben med politiska frågor till småpartierna i Alliansen verkar komma att tillämpas också 2014. På annat sätt går det inte att tolka Johan Ingerös vredgade uttalande om påståendet att KD redan gjort upp med Moderaterna om pensionärsskatten. Vi ska naturligtvis tro att detta är ett sätt för kristdemokraterna att profilera sig.

Frågan som borde ställas är dock varför Göran Hägglund låter sin presschef gå ut och agera partiledare på detta vis? Med tanke på Ingerös debattgrodor i andra sammanhang vid andra tillfällen och dennes något vingliga väg från Folkpartiet till Kristdemokraterna tyder upplägget på ett något klantigt val bland medarbetarna i KD-ledningen. Johan Ingerö kan bli den som skickar Kristdemokraterna ur riksdagen om partiets ledarskap blir för otydligt.

lördag, augusti 18, 2012

Enpartistat, nja

I takt med att det blivit enklare att publicera sig har det uppstått en uppsjö av skribenter som skriver bra och korrekt svenska. Detta innebär inte att det skrivna kan ges ett motsvarande faktaunderlag alla gånger. Rätt ofta går det att finna rätt ytligt ihopskruvade artiklar som visar på såväl bristande kunskaper som avsaknad av moralisk kompass hos skribenterna.

I SvD skrevs häromveckan ett blogginlägg om "Folkrepubliken Norrbotten" av en som tydligen vikarierar på tidningen eftersom han veterligen är anställd som ledarskribent på Norrbottens-Kuriren dagligdags. Redan tidigt kunde jag notera brister i dennes skribentskap då han hade svårt att skilja sitt bloggande från att författa ledare.

Blogginlägget i SvD gällde den senaste SSU-skandalen i Piteå, som leder till påstående om "rött Norrbotten" och folkrepublik. Nu är det ju så att Piteå (och Luleå också för den delen) mera är att beteckna som klassiska enpartistäder av svenskt snitt. S har regerat där sen allmänna rösträttens införande ungefär. Skäll gärna på sossarna men de har i alla fall en form av interndemokrati.

Ju längre åt nordöst man kommer i Sverige, desto rödare på riktigt blir det, helt enligt Stein Rokkans begreppsliga karta över Europa. Samtidigt som nationalkänslan stiger längre norrut så blir benägenheten för kommunism starkare i östlig riktning.

Så den som dömer ut hela Norrbotten som ett Nordkorea har inga större kunskaper om de politiska ideologiernas sammansättning där. Under flera år har dessutom S-väldena i kommunerna i regionen utmanats av diverse allianser. Drömmar om Per-Albins och Erlanders tid är inte samma sak som stalinism.

onsdag, augusti 15, 2012

Till Annies försvar

Näringsministern har det tungt i dagarna i spåren av avslöjandena av de överdrivna representationskostnaderna på Tillväxtverket och annan vidlyftig hantering av skattemedel. Och idag kom det fram att Regeringens öronmärkta miljoner till kvinnligt företagande via Tillväxtverket inte går att utvärdera: dokumentation saknas.

Till Annie Lööfs försvar ska dock sägas att det var under Maud Olofssons tid som det här projektet drogs igång. Det fråntar henne inte från ansvar, men visar kanske en brist på en alltför "grön" politiker. Det är alltid ett problem för en ny partiledare hur han eller hon ska förhålla sig till den tidigare förda politiken. Det Maud Olofsson lämnade efter sig var ingen lättstyrd skuta.

Annie Lööf har nu chansen att göra upp med kvarlevande tendenser inom centern att driva näringspolitik med hjälp av bidrag. Ska kvinnor eller andra påstått svaga grupper gynnas i sitt företagande ska det ske med hjälp av sänkta arbetsgivaravgifter. Men bäst vore förstås om det offentliga i det längsta håller fingrarna borta från ingripanden i näringsverksamheter.

fredag, juli 27, 2012

Förändringar i politbyrån

I Norrländska Socialdemokraten har man börjat spekulera i vem som ska bli nästa kommunalråd. För det är nämligen inte fråga om valet ska vinnas utan vem bland de egna som tar över styret i Luleå. Inte så lite likt som det var på sovjettiden där maktspelet av intresse på högsta nivå pågick i politbyrån.

Det finns dock några faktorer som kan göra att det inte blir intern S-lösning vem som får bli kommunstyrelsens ordförande efter 2014. Dessa är:

1. Ökad återinvandring till inlandet på grund av gruvboomen där och/eller invandring från andra delar av världen till Luleå. På så sätt kan röstläget med ens svänga i motsatt favör för S, låt säga från 50 till 40 procent. Det torde inte vara ett särskilt kontroversiellt konstaterande att invandringen från små kommuner i  inlandet gett en slagsida åt vänstersidan i Luleås kommunfullmäktige. Sammaledes att impulser söderifrån kan ge en injektion av mer frihetliga idéer.

2.) Ett borgerligt alternativ kliver fram, gärna i samarbete med V enligt en "Boden-modell" utan den bångstyrige Börje Lööw. Problemet med detta alternativ är att den borgerliga sidan inte har någon riktig frontman eller frontkvinna samt att en viss uppgivenhet finns inför S-dominansen.

3.) En präktig kommunskandal. Kanske någon med anknytning till ett halvt kommunägt sportbolag eller någon annan företeelse där röran av offentligt och privat/ideellt drivits för långt. På andra håll i landet och regionen har dylikt kraftigt reducerat underlaget för det lokala maktbärande partiet. Frågan är väl om grävande journalister på orten vill, vågar och får ställa frågor som kan utmana existensen av heliga kor.

Lagom till valet fyller hockeysupportern Karl Petersen folkpensionär. Det låter lite för bra att en politisk karriär avslutas med utträdet ur arbetslivet, och det är det. Men alldeles för få reagerar på att makt kan korrumpera, att olika särintressen inom samma parti inte är samma sak som olika politiska partier och ideologier. Det blir så när politik urartat till en fråga om hålla medborgarna på humör med Turkietresor, platt-TV-apparater och besök på lokala stormarknader.

måndag, juli 16, 2012

Självklart ska vi ha en saluhall


Frågan har dryftats vad Luleå ska göra med sitt gamla posthus. Förslaget att göra det till en saluhall är alldeles utmärkt. En förlaga till projektet finns i Kalmar som har ett jämngammalt posthus ritat av samma arkitekt som står bakom gamla Luleå posthus. Saluhallen i Kalmar har visat sig vara en mycket lyckad satsning.

Knepigt nog har det muttrats om att underlaget för en saluhall i Luleå är för litet. Den egendomliga tanken att förlägga ett Vetenskapens Hus i byggnaden har också framförts. Som om det inte räckte med det redan välbesökta Teknikens Hus ute på Porsön och som att lilla Luleå skulle ha en chans att marknadsföra sig utöver detta inom ett så brett området som vetenskap.

Närodlat och lokalproducerat är sannolikt modellen för en saluhall i Luleå. Men helst utan inblandning av hushållningssällskap, kommun, länsstyrelse eller miljöfundamentalister. Allt vore klart för att sätta igång. Vad väntar aktörerna på?


onsdag, juni 27, 2012

Sjukskrivning en klassmarkör

En sociolog från Umeå lägger ut texten i DN om klassdebatten. Om Stefan Svallfors från Överkalix tidigare forskning vet jag inte så mycket mer än att han gjort sig ett namn som försvarare av välfärdsstaten i den form den frusit ned efter andra världskriget. Med andra ord rör det sig om någon som iklätt sig prästens roll i syfte att legitimera en politisk företeelse som av honom själv och några till givits helig status.

Svallfors karaktäriseras givetvis som vänster, men jag har svårt att se det radikala eller progressiva i att motsätta sig utvecklandet av välfärdstjänster på ett sätt som borde höra till en upplyst verksamhet. Också reagerar jag över att denne professor har "inte en sjukdag" sedan han sökte sig till universitetet i Norrland. Det är en sak att vara sjuk och ha ett jobb som inbegriper tungt kroppsarbete, en annan att ha ett jobb där ingen frågar efter en när man är borta. Med vissa "jobb" finns det helt enkelt ingen koppling till att vara sjuk.

Kanske är sjukskrivningar en utomordentlig klassmarkör, fast inte i den negativa mening som en del debattörer vill framhålla. Frågan som måste ställas är varför inte alla sjuka kan jobba.

fredag, juni 22, 2012

Tjänsten före kompetensen

Pär Ström har slutat blogga. Den enligt min mening bästa bloggen i det här landet har därmed upphört att dateras upp. Som jag tolkat Pär lägger han ned Genusnytt inte för att han har slut på idéer, utan för att han tror sig ha övervunnit de värsta avarterna av feminism och att vi nu kan gå in i ett annat rike, jämställdismens. Bloggen finns kvar för den som vill läsa och toppas av ett program för jämställdismen i punktform. Man får förmoda att den kommer att läsas av många under lång tid framöver.

Häromdagen kom igen statistik som visar på löneskillnader mellan män och kvinnor. Och i vanlig ordning är skillnaderna nästan försumbara när statistiken viktas branschvis. Jag har för länge sedan slutat att ta in dessa av den anledningen att de inte tar hänsyn till de som befinner sig helt utanför och är hänvisade till olika former av bidrags- och barmhärtighetslösningar. Och där är männen i klar majoritet. Summa summarum: om inkomster över hela fältet räknas in är jag inte så säker på att män "tjänar mer" än kvinnor.

Direktörs- och professorsfeministerna är mer intresserade av ojämställdheten inom näringsliv och akademi, som om det vore ett mål i sig att ansvarsfulla uppdrag blott och bart vore en fråga om att komma i åtnjutande av en speciell tjänst. Men att få en betydelsefull position är inte samma sak som att ha ett jobb bara med mer lön och ansvar. Det märkliga i sammanhanget är att det var först när löner, ersättningar och utdelandet av akademiska titlar började rusa som feministerna började höra av sig med sina krav på halv makt och hel lön. Har detta ett samband med att det från det hållet sällan hörs några knorranden om kvalitetsförfallet på högskolorna och bonusraseriet i näringslivet?

fredag, juni 01, 2012

Där är Niklas Jonsson!

I helgen sprang jag Luleå Stadsmara. Jag lyckades inte ta mig under 1.30 men låg endast 8 sekunder över målet. Tävlingen är numera en klassiker med över trettio år på nacken.

En som också deltog, fast på milen, var före detta skidstjärnan Niklas Jonsson. Tidigare här på bloggen har jag frågat mig var han hållit hus under problemen på finansmarknaden. Jonsson har bland jobbat med försäljning av finansiella produkter och spått alldeles galet hur djup och allvarlig krisen var/är.

Nu har alltså livstecknen visat sig från denne bankman. Han springer fort också, ligger på någonstans kring 35 minuter på 10 km, vilket inte är dåligt för en 40-plussare. Men så är han väl också i besittning av en grundkondition som få av oss andra motionslöpare. I senvintras var Niklas Jonsson även med i långloppet på skidor Dundret Challenge.

Idrotten är bra att återvända till när det går knackigt på andra håll. Men vill Niklas Jonsson och Per Elofsson vinna folkets sympati för sina insatser bör de nog söka sig till ett annat gebit än inom den spekulativa föga produktiva finansvärlden. Ett öde i stil med det den penningtörstige Gunde Svan ställt till för sig själv är väl ändå inte att föredra?

torsdag, maj 31, 2012

Sista västryssen

Den här vändan med västryssar hade jag tänkt avsluta med Maud Olofsson. Anledningen är att hon enligt min mening är den mest lämpliga kandidaten till landshövdinge- eller regionrådsposten över det nya kommande länet bestående av Västerbotten och Norrbotten.

Regionutredaren Mats Sjöstrand är i varje fall inne på att en fusion av Västerbotten och Norrbotten bör ske. Och det finns god anledning att tro att han kommer att få sin vilja igenom i denna en av våra mest segslitna och utdragna politiska frågor. Annat är det med storregionen av Norrland som kräver en samordning som inte finns mellan landstingen. De regionala samverkansorganen med de gamla landskapen som grund gillar inte Sjöstrand.

De sistnämnda tycker däremot jag är en bra idé. De kommer att handha frågor förslagsvis med anknytning till regional utveckling, transport och kultur. Ungefär som de finska landskapsförbunden med andra ord. Om Maud vill ha uppdraget tycker jag det ska gå till henne främst på grund av de goda kontakter hon lär ha in i Regeringskansliet. Annat är inte att förvänta sig av Alliansens moder.

onsdag, maj 09, 2012

Havererad bostadspolitik

På senare tid har det kommit förslag från regeringen om att komma tillrätta med bostadsbristen genom att göra det lättare att hyra ut i andra hand bland annat. Gårdagens inlägg från två liberala debattörer går i samma stil. Modulboenden ska kunna användas som buffertlösningar vid arbetskraftbrist.

Frågan är väl om debattörerna tänkt igenom närmare på vilket sätt detta främjar integrationen - som nämns i sammanhanget - av nya svenskar. Att bo i modul kan knäcka den starkaste av personer och att sätta flera med många gånger en besvärlig livshistoria bakom sig på samma ställe kan inte vara en bra lösning. Annars är det förmodligen med de forskare som gästar Karolinska institutet och som tas till intäkt för att modellen kommer att fungera.

Generellt kan sägas att kommunerna har en dålig beredskap inför folkomflyttningar. I Kiruna och Pajala är modulboenden en del av svaren på de åtgärder som krävs för att möta den arbetskraftsinvandring som för närvarande pågår till dessa orter. En gissning är att detta är det lämpligaste alternativet då högkonjunkturen inom gruvnäringen kan vända tvärt nedåt med kort varsel. Och i händelse av detta är det inte roligt att stå med tomma nybyggda bostäder i vad kan återgå till att bli avfolkningsorter.

Nybyggandet är annars den stora knäckfrågan för våra politiker att ägna sig åt. Hur göra det billigare så att fler har råd att bo i de nyproducerade bostäderna. På Tankesmedjans Liberalernas hemsida läser jag till exempel lite funderingar kring byggnadsarbetarnas alldeles för höga löner, som om några är starkt bidragande orsaker till de höga boendekostnaderna. I det perspektivet känns ovan nämnda inlägg från chefen själv på smedjan ifråga som ganska motsägelsefullt, ja till och med rätt dåligt ideologiskt förankrat.

lördag, maj 05, 2012

Tältprojektet 2.0

Ett gäng teaterintresserade ska sätta upp en föreställning på Hertsön i Luleå. Det låter lite som en uppgraderad version av Tältprojektet som turnerade på 70-talet, och jag tror att faktiskt det var på Hertsön som proggarna stannade till med sin konsert 1977.

Min egen erfarenhet och minnesbild av den progressiva vågen var många duktiga band och musiker men samtidigt en stundtals rätt så jobbig intolerans mot de som avvek från den rätta vägen. Det är också möjligt att proggrörelsen kvävde en svensk hårdrocksvåg i sin linda då det på den tiden var så att all musik måste passa in i en förutbestämd mall.

Idag känns det inte särskilt aktuellt med tältteater. Tankarna går mer till cirkus i sammanhanget, och inte så lite nostalgi för den delen heller. Inom väckelserörelsen har man fortsatt med tältverksamhet genom åren. Betraktat ur det perspektivet kanske denna form av vänsteraktivitet har sitt existensberättigande.

måndag, april 30, 2012

Månadens västryss: Björn Wahlström

Resan med att utse västryssar nalkas sitt slut. Jag har valt att utse gamle industrimannen Björn Wahlström till april månads representant. En del trodde nog att denne var riktig storfräsare inom näringslivet;  för egen del har jag nog mera tyckt han påminna om en gråsosse med starka brukspatronella inslag.

Wahlström har en egen akademi om vars verksamhet jag vet rätt lite. Norrbottensakademien känns lite som en förstorad variant på en dialektförening som inte kommer att överleva när stiftarna av den är borta. Kanske kommer Wahlströms gärning att få ett liknande eftermäle, vad vet jag.

Annars var det som hårdför VD och styrelseordförande i statliga bolag som SSAB, LKAB och Nordea som Wahlström gjorde sitt mest märkbara avtryck. Styrelserna möblerades om under Wahlströms ledning på ett sätt som påminner lite om hur Stalin hanterade politbyrån inledningsvis.

Detroniseringen av Erik Pensérs företagsimperium då Wahlström tvingade finansmannen att sälja detta och på detta kort konstatera att "han är slut" visade sig dock vara felprognos. Ett år senare ungefär var Björn Wahlström slut och Erik Pensér har numera gjort comeback. Ibland kan tvärsäkerhet vara ödeläggande.

onsdag, april 25, 2012

Inget Strindbergsår på Norrbottensteatern

I Sverige har man för vana att minnas hur länge det gått sedan diverse bemärkta personer avlidit. Det är väl ingen som tror att det är själva bortgången som jubileras. Helt enkelt är det väl bara så det ska högtidlighållas den som äras bör.

När det nu förlupit hundra år sedan August Strindberg gick ur tiden firas det ordentligt. I radio, TV och tidningar sänds och skrivs om dokumentärer, teateruppsättningar och dramatiseringar om författarens liv. Dock inte på Norrbottens-teatern. Här är det fortfarande mot (Stockholm) som gäller. Och eftersom Strindberg mest bodde i Stockholm (men dock inte alls var något typisk 08 med nutida mått mätt) så får han förstås nobben av landets äldsta regionteater.

Jag har roat mig med att kolla in Västerbottens-teaterns utbud och där förekommer Strindberg i alla fall. Så... varför inte ens göra ett försök? Vad jag kan se har Norrbottens-teatern på något sätt kört fast. Om publiktillströmningen vet jag lite, men den kan inte vara omfattande ens när hockeyn gör uppehåll. Någonting ur Strindbergs repertoar borde ha gått att sätta upp eftersom den var så omfattande. Något av kammarspelen?

fredag, april 13, 2012

Nyttoidioti på Svenskt Näringsliv

Det är många som vill vara med och säga sitt om det högre utbildningen inte minst. I söndags redogjorde P J Anders Linder för en bubbla vars brisering förmodligen närmar sig med stormsteg.

Frågan om nytta kontra utbildning/forskning som egenvärde är hur gammal som helst. Det finns belägg för dess existens åtminstone från Platons dagar. En organisation som gått i bräschen för den förstnämnda ståndpunkten är Svenskt Näringsliv.

I somras upprörde Svenskt Näringsliv många genom att föreslå sämre möjligheter att studera med studiemedel från CSN för de som valt inriktningar med humanistisk profilering. Och igår hävdade en representant från nämnda särintresse apropå kritiskt tänkande och vetenskaplig metod som lärs ut vid universiteten att "det är inte säkert att dessa förmågor i sig är vad som efterfrågas i arbetslivet". Debattartikeln är undertecknad av en "högskolepolitisk expert".

Kompetensen om hur högskolorna bör bedriva sitt arbete finns förmodligen hos lärosätena själva och sköts bäst utan större inblandning från näringsliv och politiker. De flesta är dock överens om att dagens resurstilldelningssystem måste göras om. De som använder nyttan som paroll inom utbildningsväsendet framhåller att detta måste kopplas till hur snabbt studenterna får jobb efter examen.

Problemet med detta angreppssätt är att diskussionen om arbetets innehåll går upp i rök. Du ska ha ett jobb. Punkt. Ingenting om bore-out-problematiken eller andra infallsvinklar på "tomt arbete" som håller på att växa fram bland forskare inom arbetssociologi får plats i denna analys.

Avslutningsvis ägnar jag en tanke åt de som ägnar sig åt jaga de onyttingar som ifrågasätter invanda tankesätt på arbetsplatserna. Vad är det för fel lägga några år av sitt liv på att skaffa sig lite klassisk bildning istället för att bara inhämta kunskaper med kort hållbarhetstid?

onsdag, april 11, 2012

Sju år som bloggare

Det är nu sju år sedan jag började blogga. Första inlägget ägnade jag en tanke åt den enligt min mening främste estradpoeten, Bruno K Öijer. En Poetry Slam-föreställning gav uppslaget.

Öijer framförde sina poem i form av en märklig talsång på 80-talet, för att under 90-talet mera övergå till viskningar och slutligen på senare tid som det verkar helt sluta med att estradera sina verk. Numera ser jag Bruno K Öijer som politisk aktivist, en verksamhet han förvisso ägnat sig åt redan tidigt i karriären då han slängde ut ett stipendium på några tusen i tunnelbanan.

Det var nog ett misstag av Öijer att hoppa på den vänsterinriktning som också kallas "skillnadens politik" (fritt översatt från engelskan). Poesi behöver inte vara världsfrånvänd, men att binda upp sig för hårt mot en viss rörelse och använda den som ledstång bryter på sikt ned den kreativa förmågan. Därmed inte sagt att han kan göra en insats.

Något man hör alldeles för lite från i våra dagar är den frihetliga vänstern. På något sätt är det som att formanpassning lägger en hämsko på det politiska samtalet. Och det gäller över hela fältet. Den ideologiska utvecklingen får andra ägna sig åt, akademiker, journalister, fria debattörer med flera. Allt medan yta och mediarelationer upptar allmer av de valda folkföreträdarnas tid på bekostnad av grundläggande kunskaper i politisk filosofi.

fredag, april 06, 2012

Nederlag för svenska högerjurister

Den för svenska staten fördelaktiga domen i Europadomstolen i fallet med forskaren som vägrade lämna ut material från sin verksamhet, innebar också ett nederlag för Centrum för rättvisa, som av dess stiftelseurkund att döma nog kan sägas stå till höger på den politiska skalan. Som det verkar var förhoppningen med att driva ärendet med Christopher Gillbergs forskning till Europadomstolen att visa på hur orättvist denne behandlats i Sverige.

Nu blev det inte alls så och det i dubbel mening. Det var av allt att döma fel av Gillberg och hans forskargrupp att underlåta offentlighet åt det material som andra forskare och andra intresserade måste ha möjlighet att ta del av vilka skäl det än må vara fråga om. Av domen framgår också att domstolen underkänner Gillbergs argument för att vägra lämna ut sitt forskningsmaterial. Gillberg var inte läkare åt de som ingick i undersökningen, ej heller representerade han dessa eller deras föräldrar, fastslår domstolen.

När nu alltså Centrum för rättvisa på detta vis fastslagits motarbeta forskningsetiska principer av instanser på både svensk och europeisk nivå kanske frågan bör ställas hur det kunde bli så. Handlar det bara om något så enkelt som en högerauktoritär ideologisk uppfattning att vissa grupper i samhället måste underkastas blind lydnad, i det här fallet en läkare med sin tystnadsplikt. Eller är helt enkelt CFR en otidsenlig institution, inte riktigt i takt med tiden? I veckan föreslog en utredning att Sverige bör återinföra tillräknelighetskrav för att straff ska kunna utdömas för begångna brott. En konsekvens av detta blir att rättsspsykiatrisk vård avskaffas som strafform. Med detta vill jag naturligtvis antyda att vi bevittnar en europeisering av svensk rätt som kanske pågår lite i det tysta, och, som kanske Centrum för rättvisa och en del andra inte riktigt har koll på.

I fallet med tillräknelighetskravets återinförande kommer det att ställas större krav på juristerna samtidigt som rättspsykiatrin får ta ett steg tillbaka, det sistnämnda ingenting att beklaga. Gillbergdomen lär också ge kalla fötter åt andra som anser sig på det ena eller andra sättet stå över omgivningen. En norrländsk variant, låt vara av det lite mer udda slaget, av gillbergsk forskningmetodik har jag skrivit om här.

tisdag, april 03, 2012

De små stegens tyranni?

Idag överlämnades betänkandet Psykiatrin och lagen - tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd till regeringen. Det tog sin tid innan utredarna fick sin lunta ur händerna, en tegelsten på över 1100 sidor.

Störst uppmärksamhet har det fått att ett tillräknelighetskrav föreslås införas för att en gärning ska utgöra brott. Det vill säga att handlingar begångna under vad som diagnosticerats som allvarlig psykisk störning eller sinnesförvirring till exempel inte medför straffansvar. Sverige ser därmed ut att närma sig andra länders lagstiftning på området.

På ett annat område som inte diskuterats lika flitigt idag verkar utredarna förespråka en svensk specialväg. År 2008 infördes så kallad öppen psykiatrisk tvångsvård i Sverige. Lagändringen innebar stora frihetsinskränkningar för patienterna, bland annat genom att möjlighet gavs att försätta dessa i ett rättsligt ingenmansland via uppfinningen av befogenheten att kunna ställa krav på"skötsel" under hot om slutenvård från vårdens sida gentemot brukarna. Utredarna går nu ett steg längre och vill att denna vårdform ska skärpas ytterligare. Det ska vara möjligt med tvångsmedicinering, drogkontroll och kroppsvisitering i den öppna psykiatriska vården.

Liknande vårdformer finns i Danmark och Norge men som det verkar inte i Finland. RSMH som är starkt kritisk till denna experimentliknande vård har påpekat att den fungerat dåligt i de länder där den provats. Två expertrepresentanter i utredningen från just RSMH visar också på hur svensk tvångslagstiftning verkar vara på väg i restriktivare riktning och ser detta som en direkt konsekvens av att antalet vårdplatser minskat. Kraven på hårdare tag kommer då som ett brev på posten "när det är försent".

När Socialstyrelsen 2009 gjorde en lägesrapport om öppen psykiatrisk tvångsvård konstaterades bland annat av förvaltningsdomstolarnas avgöranden att de inte alltid var klart när de handlade om sluten eller öppen vård respektive tvångsvård eller rättspsykiatrisk vård. Senare uppföljningar på området verkar inte nämna någon förändring ifråga om detta förhållande. Detta är skäl nog för regeringen att sätta ned foten ifråga om ytterligare förändringar som lämnar utrymme för stort godtycke inom den öppna psykiatriska tvångsvården - om inte vårdformen rentav bör avskaffas.

lördag, mars 31, 2012

Månadens västryss: Eva Nordmark

Ett lite förbisett men ändå av en del noterat faktum är att såväl LO- som TCO-facken inom en snar framtid kan komma att ledas av två representanter med Norrbottensanknytning. Tobias Baudin från Luleå är en het kandidat till jobbet som LO-ordförande, och Eva Nordmark från samma stad är redan TCO-ordförande.

Eva Nordmark har trots att hon bara är 40 år en lång politisk karriär bakom sig. Riksdagsledamot redan 1995, och dessförinnan har hon studerat statskunskap, dock okänt om hon tog någon examen enligt den eget upprättade CV:n på TCO:s hemsida. Bland andra uppdrag kan nämnas ledamotskap i Luleå Tekniska Universitets styrelse.

Att någon haft politiken som yrke längre tid än något annat man företagit sig i livet redan innan medelålder behöver inte innebära inkompetens för att klara av uppdraget. Ej heller att ens make också är politiker eller att de politiska sysslorna faktiskt varvats med arbetsuppgifter som med lite ansträngning går att betrakta som vanligt jobb.

Problemet är snarare att jag och nog många andra inte riktigt vet vem det här är. En mera vetenskapligt orienterad samhällsanalytiker skulle nog säga att rekryteringen ifråga mera handlar om fackföreningsrörelsens förfall. Genom att på detta vis utnämna mars månads västryss vill jag mest peka på det underliga i att det går att ta sig från den mest perifera region i landet till tungt chefsjobb med ansvar för rätt många medlemmars intressen. Utan att det förevarit någon helst debatt att tala om rörande det skedda.

fredag, mars 16, 2012

Caspar David Friedrich inspirerar

Svulstigt, nationalromantiskt måleri är normalt sett inget jag håller för särskilt högt. En av mästarna eller föregångarna inom genren var Caspar David Friedrich. Ensam man med stora idéer är vad jag alltid förknippat honom med. Människor lyser oftast med sin frånvaro på hans målningar. Det är landskapen, vyerna som står i förgrunden.

När jag fördjupat mig lite mer i hans bakgrund visar det sig att han var av tysk-svensk härkomst genom att vara född och uppväxt i Svenska Pommern. Efter några års bortovaro från hemorten återvände han till ön Rügen där han skapade underlaget för sin senare konst. Friedrich är också intressant ur det perspektivet att han tillhörde en ny generation målare som inte var beroende av någon särskild gynnare utan var verksam på en marknad och själv ställde ut sin konst. En fri entreprenör om man så vill.

Novembersolnedgången ovan som jag fångade med min kamera tyckte jag hade vissa beröringspunkter med Friedrichs uttryckssätt. Ibland är det svårt att komma runt kulturella företeelser som kan verka vara av parentetisk art.

onsdag, februari 29, 2012

Månadens västryss: Kent Ögren

I vanliga fall ägnar jag inte särskilt mycket tid åt att stämma i körer som går ut på att kritisera personer och företeelser som redan är nog utskällda. Det är så att säga att göra det enkelt för sig, flytta med strömmen som en död fisk eller bara drunkna i något som far iväg till någon form av odefinierbar negativism.

Ändå måste landstingsrådet i Norrbotten, Kent Ögren, tas med på en lista över bemärkta västryssar i regionen. Om jag i några korta nyanserade ordalag får säga något om denne är det att Ögrens politiska förehavanden säger mer om legitimiteten hos landstinget som institution än själva det faktum hur han är som person. I en region som Norrbotten - och resten av norra Sverige överhuvudaget - är det svårt att plocka in kompetenser från små inlandskommuner att styra och leda organisationer med hela länet som bas.

Det blir inte bra då. För en med djupa rötter i norra Sveriges kustregion är måhända detta för vissa en arrogant attityd mot de som är bördiga längre upp i älvdalarna. Men om stora, förtätade kommuner som Luleå, Umeå, Sundsvall och Östersund ska uppleva förtroende för sina regionalt folkvalda, ja då måste det gå att kräva av de med ursprung i genuin glesbygd att de också sett sig om i världen. Detta har inte Ögren av hans uttalanden i många frågor att döma.

Som sagt, det är ytterst landstingets existens som är orsaken till detta dilemma.

måndag, februari 27, 2012

Död hand över jämställdhetsdebatt i norr

Uttalandet från en turistchef i förra veckan att en bastubadare borde bli nästa landshövding i Norrbotten fick fart på genuspapegojorna. Själv tog jag det hela som ett utslag av en god portion ironi, eller möjligen ett överilat tankeskott uttänkt under mindre intellektuella former.

I alla fall är det så att debatter alltid utvecklas, försåvitt inte åsiktsklimatet stagnerat och bränt fast helt och hållet. Så verkar det emellertid vara i Norrbotten. För några veckor sedan läste jag en genustolkning av humorgruppen Klungans scenerier utförd av en journalist som förmodligen rör sig mellan alltför många ämnen för att överhuvudtaget tas på allvar. Men ändå. Detta med att finna markörer i oändlig mängd, endast med det syftet att stödja sin övergripande tes landar till sist i en totalitär politisk ideologi. Verksamheten är med andra ord varken vetenskaplig eller granskande.

Tidskriften Axess temanummer över feminismen i kombination men Per Ströms idoga arbete för att belysa jämställdhetsfrågan ur ett annat perspektiv än det gängse utgjorde förmodligen den huvudsakliga orsaken till vändpunkten för svensk jämställdhetsdebatt. Därför tillhör jag dem som betraktar detta personliga känsloutbrott som en sista suck snarare än ett debattinlägg. Och för övrigt det sämsta jag läst i DN på mycket länge. Konstruktiva samtal skapas genom att debatter utvecklas framåt hela tiden. Låt oss hoppas slippa hör mer nu än ekon från 90-talet.

lördag, februari 18, 2012

Norrbottens-Kuriren bortgjord och förnedrad

Var det någon som såg Go'kväll igår? Programmet gästades av Jonas Sjöstedt och kulturprofilen från Luleå Mattias Alkberg. Eller Matti som han visst egentligen heter. Anledningen till att han kallas vid det svenska namnet hade visst att göra med att hans föräldrar tyckte det var "för finskt", något som retade programledaren Pekka Heino. Vad var det för fel med att vara finsk undrade han. Och visst är det märkligt med många av dessa "tornedalingar". Anknytningen till finsk kultur och etnicitet hos de med bakgrund i östra Norrbotten ska mörkas och gömmas under diverse påhittade beteckningar som Meän kieli och överdådiga kulturprojekt av hembygdskaraktär. Det är på något sätt som att sätta sig över oss andra istället för att utvecklas med inom ramarna för svensk eller finsk nationell kultur, vilket i sig inte hindrar någon från att intressera sig för sin lokala kultur eller hembygd.

Pekka Heino tog också fasta på Alkbergs roll som recensent samtidigt som han själv är artist. Ungefär som att Jonas Sjöstedt skulle jobba med skriva ledare medan han själv fungerar som aktör i politiken. En omöjlighet med andra ord. Men detta är något som går för sig i Norrbottens-Kuriren där Alkberg är verksam. Kuriren är lite av ett organ och en plattform för den västryska modell som ser en mix av politik, kultur och samhällskritik som något alldeles självklart och inte något som bör hållas åtskiljt av vattentäta skott. Följaktligen är det vanligt med skribenter i tidningen numera som hoppar mellan olika sysslor utan egentligen kunna någonting väsentligt i de avhandlade ämnen.

Matti Alkberg gav ett blekt intryck i rikstelevisionen när han inte fick röra sig på sin hemmaarena musik och poetik. Intrycket var närmast en motvalls människa som gjort sig mest känd för att neka till grammisnomineringar istället för att komma med något konstruktivt. Trots kan vara upplyftade ibland men när det blir till en livsstil långt upp i åren blir det längden bara pinsamt.

måndag, februari 06, 2012

Forskningsnation eller innovationsnation?

Idag börjar så smått det uppskruvade tonläget efter beslutet om nedläggning av AstraZenecas forskningsenhet i Södertälje att lägga sig. Och igår redogjorde Karin Bojs på DN:s vetenskapsredaktion för en del kalla fakta i sammanhanget. Södertäljeanläggningen har inte "levererat" på många år.

Själv reagerade jag mest på talet om att skydda forskande verksamheter med att ställa dessa i relation till diverse industriella dito där regeringen sätter stopp för liknande åtgärder utan förskoning. Det anses inte prioriterat eller konstruktivt att stödja och hjälpa ens näringar som under den senaste hundra åren varit med och bidragit till det svenska välståndet.

Under Lars Leijonborgs tid som högskole- och forskningsminister lades en proposition där strategiska forskningsområden pekades ut som särskilt önskvärda att satsa på. Något av denna politiska invasion i vetenskapssamhället ligger nog bakom att samme man nu anställts som stödsamordnare av regeringen i syfte att "säkerställa att Sverige kan bibehålla kompetensen inon medicinsk forskning".

Det är något med just Folkpartiet att på detta sätt haka upp sig på frågor i närmast religiöst nit. Och inte bara ifråga om kunskap och forskning, utan också i kärnkraftsfrågan. Forskning i all ära, men vad kommer ut för väsentligt av den egentligen? Att grundforskning och tillämpad forskning är förutsättningar för varandra är det få som ifrågasätter. Ändå: går det i annat än i nyttans namn att ställa krav på vad de akademiska verksamheterna levererar? En uppgift för regeringen borde vara att undersöka denna möjlighet bättre än hittills.

torsdag, februari 02, 2012

På jakt efter ett nytt resurstilldelningssystem

Sedan 1993 har högskolorna i Sverige ett system för fördelning av resurserna till lärosätenas grundutbildningar som bygger på helårsprestationer och helårsstudier per student. Modellen har inte varit lyckad, inte minst mot bakgrund av att den gjort att anslagen som tillkommit högskolorna kunnat förbrukas även om inte alla platser på utbildningar utnyttjats.

I en rapport från Svenskt Näringsliv tar Patrick Krassén, f d ledarskribent på Svenska Dagbladet, fasta på denna problematik. För något år sedan drev just Svenskt Näringsliv kravet att resurstilldelningen till högskolorna måste kopplas tydligare till arbetsmarknaden. Denna kritik är i Krasséns rapport något nedtonad efter en debatt förra våren. Istället framträder vissa nyanser bortom mera tillyxade argument mot att ha akademiska utbildningar som inte leder till arbete efter examen. Krassén skriver med ett begrepp hämtat från amerikanske nobelpristagaren Michael Spence om utbildning som signalvärde och hur detta kan sättas ur spel exempelvis vid överutbildning. Eller annat uttryckt: finns det en gräns för hur många akademiker som behövs i samhället?

Rapportförfattaren visar också på så kallade skevheter ifråga om kursklassificering som uppkommer när lärosätena väljer att förlägga kurser som ligger nära två områden att tillhöra det område som ger mest pengar eller ersättning, samt ett omfattande bruk att utnyttja takbeloppen så effektiviseringar av verksamheter försvåras eller uteblir. I ett kapitel får sig också fristående kurser och "hobbykurser" en släng av sleven. De anses allmänt som problematiska eftersom få avslutar dem eller inte ingår i andra utbildningsprogram samt fungerar som "kassako" för institutioner som använder registrerade studenter som anledning till medelsomfördelning till andra utbildningar.

Riktigt urartad blir dock inte analysen förrän i rapportens näst sista kapitel där nyttofixeringen tar över nästan helt och hållet. Studenter stannar kvar för länge på högskolan, är för gamla när de både börjar och slutar. Detta ska visst vara ett typiskt svenskt fenomen. Jag kan i och för sig stämma in i kritiken om att det finns väl mycket "smala" utbildningar med lågt studentantal och att "rätten" att få ge kurser i alla möjliga sorters ämnen på alla universitets- och högskoleorter urholkar kvalitén på utbildningarna överlag. Sammantaget blir intrycket ändå att man från Svenskt Näringsliv - som tidigare framkommit - verkar odla en rätt så pejorativ inställning till utbildning inom främst samhällsvetenskap och humaniora.

Patrick Krassén kommer med några försiktiga förslag, varav de om att odla den "kritiska massan" i syfte att uppnå ökad kvalité genom koncentrering av forskning och utbildning till färre institutioner och att fortsätta med att utveckla högskolornas självständighet får betraktas som allmängods bland alla de som vill ha en mer konkurrenskraftig högskola i en globaliserad tid. Det som ändå fastnar mest är att Svenskt Näringsliv vill ha en tydligare koppling till mätbara resultat och prestationer, inte processer, för den högre utbildningen. Studenterna, vare sig det handlar om de som forskat eller skaffat sig en grundexamen, ska efter utbildningen i största möjliga mån ha ett jobb, helst ett kvalificerat. Den stora frågan blir nu att diskutera arbetets innehåll för de produkter utbildningsfabrikernas företrädare producerar och ställa det i relation till utbildningarnas inriktning. För vad är det som egentligen säger att alla måste vara som himla rationella?

tisdag, januari 31, 2012

Månadens västryss: Ewa Hedkvist Petersen

Enligt vad jag erfar används min genomgång av västryssar av en del som underlag till att kora nästa landshövding i Norrbotten. Sådant är kul, även om jag är inne på att denna kommer att heta Maud Olofsson och sannolikt lär vara den sista som ikläder detta ämbete eftersom en länssammanslagning med Västerbotten är för handen. Maud Olofsson är lämplig för uppdraget på grund av sina kontakter in i Regeringskansliet, en ovärderlig resurs för en del av Sverige som många gånger hamnar lite utanför när de stora besluten fattas.

Men Maud är ingen västryss i den mening jag avser. Det kan man däremot säga att Ewa Hedkvist Petersen i viss mån är. Jag skulle kunna välja någon annan ur den politikerklan hon representerar, kommunalrådet-maken eller debattören-dottern. Nu får det bli Hedkvist Petersen eftersom hon har viss erfarenhet av arbete av att representera Norrbotten i Europa också. Hon var en av tre(!) europaparlamentariker från regionen för ett antal år sedan. Lite anonym var nog Hedkvist Petersen i det sammanhanget. Icke desto mindre värd att nämna. Landshövding lär hon ändå aldrig bli.

måndag, januari 23, 2012

Benus besvärar

Tidigare här på bloggen har uppmärksammats i samband med att en av de lokala avisorna i Norrbotten firat jubileum att tidningen ifråga under andra världskriget förfäktade en linje som minst sagt kan kallas tyskvänlig. Detta var också något som den "historiker" som fick till uppgift att gå igenom det material som kommit från trycket under 150 år uppmärksammade. Fram trädde i berättelsen krönikören Benus som enligt mer etablerade presshistoriker också gick över gränsen från det mer konservativa lägret till sympatier för den regim som styrde i Tyskland mellan 1933 och 1945.

Imorgon är det samtalskafé på Norrbottens Museum där ämnet Journalistik i allvarstid ska ventileras, och man får förmoda att Norrbottens-Kurirens ideologiska ståndpunkt under kriget kommer att avhandlas. Frågan som egentligen bör ställas med anledning av denna tilldragelse är vad som gör det intressant att granska och diskutera detta just nu? Vad är det som gör Benus besvärande efter sjuttio år? Finns det något i hans journalistiska gärning som dagens reportrar på tidningen tycker att de måste göra upp med? Eller har man sent omsider insett att Norrbotten en gång i tiden inte bara var ett starkt fäste för kommunister, utan också för nazister. Här finns en annan historia att berätta där det krävs mer än att stödja sig på eget material.

lördag, januari 21, 2012

För många verktyg

Förra veckans utbrott framför andra stod nog Nathan Shachar för. Idag är det sällsynt med dylika uppträdanden i svensk debatt, men i en DN-krönika går Schachar till storms mot ADHD-diagnosticerandet och åtföljande medicinering. I botten av resonemanget vädras helt korrekt kritik mot psykoanalys och behaviorism som var det tidiga 1900-talets förelöpare till dagens stämpling av avvikande beteenden i form av diverse bokstavsdiagnoser.

Eva Kärfve som skrivit en kritisk bok om DAMP poängterar att diagnoser på unga har som främsta syfte att avlasta föräldrar från skuld. Vid sidan av de forskare och läkare inom det psykiatriskt-industriella komplexet som får sin födkrok ur bokstavsdiagnosernas verktygslåda gnuggar förstås också läkemedelsindustrin händer.

När psykiska tillstånd diskuteras kommer jag ibland att tänka på de apatiska barnen som uppmärksammades flitigt för några år sedan och den debattör som sattes i karantän efter att ha gett ett annat perspektiv på problemet. Thomas Jackson har nu i alla fall beretts utrymme på Newsmill med anledning av några synpunkter på fallet Anna Odells ryktbara konstinstallation. Han konstaterar att Odell inte skulle ha kommit undan tvångsvård till följd av sin provokation om den utförts i England, men att samtidigt inte heller den ansvarige läkaren som uttalade sig i samband med denna skulle ha fått behålla sin legitimation på grund av sina offentliga förolämpningar av patienten.

Nu menar jag inte att David Eberhard (som gråtit ut och krupit till korset i Odell-affären på ovannämnda debattsajt) är en OP (ond psykiater). Faktum är att jag delar hans åsikter om bättre ansvarstagande i stort i samhället. Om det är ståndpunkter han själv kan leva efter är en annan femma. Vad vi kan ta med oss från diverse diagnoskritiker borde vara att skilja mellan verkliga sjukdomstillstånd och rena hjärnspöken, dvs. egna problem som blir andras. För att komma närmare detta ideal kanske det vore lämpligast ställa högre krav på de som ställer diagnoserna. Kanske går många diagnoser i likhet med myndigheter att fusionera.

tisdag, januari 17, 2012

Vem ska kvalitetssäkra högskoleutbildningarna?

De tre högskolemyndigheterna Högskoleverket, Verket för högskoleservice och Internationella programkontoret för utbildningsområdet ska fusioneras till två nya myndigheter meddelar utbildningsminister Jan Björklund. Den ena av dessa två ska tydligen ägna sig bland annat åt kvalitetssäkring.

Att minska antalet myndigheter, eller uttryckt i det större perspektivet, det offentligas andel av samhällsekonomin, är i sig inte ett dåligt inititiativ. Inte minst på utbildningsområdet gäller detta. Frågan är dock om det offentliga utgifterna kommer att minska på grund av regeringens kommande åtgärd. Detta mot bakgrund av att det igår kom fram att Skolverket anlitar konsulter från bemanningsföretaget Proffice för att bedöma vilka som ska få lärarlegitimation.

När vänstern ropar på satsningar och mer "resurser" i olika sammanhang har vi lärt oss att borgerligheten svarar med kvalité. Men vad är egentligen kvalité om det är något som överlämnas för bedömning åt i praktiken offentligt avlönade entreprenörer?

Hur kvalitetssäkringen av högskoleväsendet ska utföras återstår att se. Ändå går en stilla tanke till hur det kunnat bli som det blivit. Varför klarar uppenbarligen staten inte längre av att utföra sina kärnverksamheter på egen hand? Finns det ingen medelväg mellan konsulternas kvalitetskriterier och politiska överord om budgetförstärkningar?