måndag, mars 30, 2009

Valet av S-ordförande ett tecken på det tradtionella partiväsendets förfall

Sossarna i Norrbotten valde ny ordförande i helgen. Två kvinnor stod mot varandra, men som vanligt när detta parti utser företrädare så handlade det förmodligen om att rätt person förhandlats fram.

Ny S-bas blev i alla fall Karin Åström från Överkalix. En såvitt jag vet rätt anonym politiker med riksdagserfarenhet. S-distriktet i Norrbotten har bara drygt femtusen medlemmar, vilket borde tala för att valet av Åström inte kommer att innebära någon vidare skjuts åt rörelselivet.

Annat var det förr kunde det gå att säga. Men faktum är att medlemsmöten enligt den traditionella folkhemsmodellen sakta men säkert håller på att dö sotdöden. När ska vi, och då menar jag inte främst sossar, inse att framtiden snarare ligger i kampanjer efter amerikanskt mönster för att vidmakthålla en levande demokrati.

Förhållandena i USA, världens första moderna demokrati, brukar bespottas inte minst i Sverige. Vem har inte fått lära sig i skolan om hur få de är av de röstberättigade som ställer sig bakom presidenten. Men vilka är det egentligen av de som röstar på S i Norrbotten som ställer sig bakom Karin Åström? Eller vad säger egentligen s-väljaren i gemen om Mona Sahlin? Frågor som dessa kanske kan tjäna som en startpunkt i syfte att ruska liv i den rätt trötta svenska demokratin.

söndag, mars 29, 2009

Kommunens största misslyckande

Ikväll tog jag mig för att springa vårens första långpass runt Luleå stad. Rundan på 19 km avverkades på rekordtid i många minuter räknat, mycket som en följd av att ingen som helst snöröjning hade utförts efter den nederbörd som fallit under hela dagen.

Faktum var att jag inte såg ett enda fordon i farten i syfte att göra vägar och gångstigar farbara. Inget arbete hade heller utförts i den vägen förutom på det märkliga stället på gården där jag bor. Trots att det hade slutat snöa var det bara skottare på villatomterna i farten, vilket måste anses som anmärkningsvärt.

Den dåliga snörjningen den här vintern har upprört många kommuninvånare, och frågan är om det inte är ett av kommunens största misslyckanden på flera år nu. Går det inte för en vinterstad att klara av ett dylikt uppdrag, ja då är det illa.

Vad ett starkt varumärke kan göra







Idag är det fyra veckor exakt sedan jag åkte Vasaloppet. Det är alltid roligt att röra på sig även det i år var rätt mycket strul innan jag kom till start. Medalj blev det ändå endast med omkring trettio sekunders marginal.

Efter loppet passade jag på att inventera omgivningen i målområdet och kunde då notera att en del av "efterssläntrarna" hade riktigt god åkteknik. Jag fick också vara med om prisutdelningen till de allra främsta åkarna.

Annars är ju det viktigaste med den här tävlingen den egenupplevda uppfattningen av ens prestation, något som ibland har en tendens att komma bort i tävlingshetsens största allmänhet. En annan aspekt i sammanhanget är vilken betydelse Vasaloppet har för bygden i Dalarna. Något dylikt finns inte på många andra håll i landet, kanske en källa till stolthet som andra glesbygdsorter skulle vara betjänta av, eller i varje fall kunna fungera som ett lyft för ett Inlandssverige som sakta håller på att förblöda.

I den region där jag bor har Jante en stark ställning, en företeelse jag inte kunnat notera bland dalmasarna på samma sätt. Det sjuder av liv i varje stuga, särskilt mycket ödegårdar kunde jag inte se bland landskapet på väg till loppet genom Hälsingland fram till starten. Jag vill med detta inte säga att varje region behöver sitt eget Vasaloppet, händelseförloppet är förmodligen dubbelriktat, orsak och verkan inte klarlagd. Men något som bygden har att vara stolt över, ett varumärke av vad slag det vara månde, är förmodligen en förutsättning för glesbygdens överlevnad.

fredag, mars 27, 2009

Mannen som satte sig själv i kylskåpet

Som jag tolkar den här artikeln så har Anders Mansten, läkare och landstingspolitiker, lämnat folkpartiet. Egentligen är det väl inte att förvåna eftersom det rör sig om en kille utrustad med en emininent förmåga att hamna i konflikt med sin omgivning.

För de publicistiska organ som gett utrymme åt Manstens åsikter, och det är inte litet, är det här rätt penibelt. För nu lär de som hävdat att han är en rättshaverist få vatten på sin kvarn, samtidigt som de lokala medierna måste rädda ansiktet på sig själva. Två scenarier är tänkbara: 1) Mansten får fortsätta rasa ut mot allt han retar sig på, vilket på sikt leder till de tidningar som vill ta in hans artiklar skadar sig själva. 2) Mansten sätts i karantän och ignoreras i det offentliga samtalet (en blogg tror jag inte han kommer att starta).

Den klantiga hanteringen av Manstens konflikter med sin forna arbetsgivare landstinget från i synnerhet den högerorienterade tidningen i Norrbotten kommer också att driva hela affären i händerna på de som hävdar dessa åsikter. Det är inte utan att man tycker lite synd om såpass erfarna publicister, men så går det tyvärr ibland.

onsdag, mars 25, 2009

Efter K-G: doktor Åsa

Knappt har TV:s mångårige medarbetare K-G Bergström självmant stigit åt sidan förrän en annan profil med redan god erfarenhet av mediet genom medverkan i Robinson påbörjar en andra säsong av sin serie.

Försvaret för doktor Åsa skulle naturligtvis kunna vara stor publik. Hälsoprogram brukar vara populära. Å andra sidan ställer jag mig rätt tveksam till den uppmärksamhet som ges åt det förmodligen mest statusfyllda yrket i västvärlden, som för att tala med Michel Foucault så att säga etablerades med den kliniska medicinens intåg i övergången mellan 1700- och 1800-tal då läkarens "blick" började användas för att åtskilja patientens kropp från hans eller hennes identitet.

Tidigare har jag dryftat frågan om varför läkaryrket bland annat är något som lockar många studenter från fattiga regioner och u-länder. Doktor Åsa lär komma från Skellefteå. Och K-G från påvra förhållanden som det låtit, uppväxt i en by utanför Kalix. Men han var ingen läkare men däremot en slags auktoritet inom sitt gebit som han vann legitimitet till genom ett gravallvar av sällan skådat slag.

måndag, mars 23, 2009

Bonuskulturen och arbetslinjen

Som en lavin som växer sig allt starkare rasar kritiken vidare mot såväl näringslivets som sossepamparnas och myndighetschefernas vidlyftiga bonusavtal. Det var väl synd då att det behövdes en kraftig konjunkturnedgång innan frågan lyftes upp på dagordningen. För dagen är det LO:s ordförande som är mest ansatt av journalisternas frågor. Wanja Lundby-Wedin har dock inga svårigheter än så länge att rida ut stormen. Inte för att hon är särskilt bra på att bemöta kritiken utan för att helt enkelt hennes rörelse inte säger så speciellt mycket.

Och frågan är väl om arbetarrörelsen egentligen är så värst vidare engagerad i att det finns folk som tjänar väldigt, väldigt mycket pengar. Socialister brukar inte vilja ha någon medelklass, alltså en grupp i samhället som kan bo bland vanliga löntagare men ändå tjäna lite mer. Sådant sticker mer i ögonen än personer som de aldrig behöver träffa och bara läser om eller ser på TV ibland.

Det här är en utveckling som pågått länge, underblåst av lotterikulturen där vägen till lycka inte går genom arbete utan snarare via fru Fortuna. Den svenska arbetarklassen överlag vill jag mena hänger sig mera åt beundran av bonuscheferna, härav LO-basens hala och självsäkra svar ställd inför det faktum att hennes egna och dessvärre hon själv legitimerat avtalen till topparna inom arbetarrörelsen.

Bonuskulturen, för det handlar om en sådan, är dessutom understödd av de som gärna titulerar sig liberaler. Den torde heller inte hjälpa regeringen att upprätthålla sin hjärtefråga arbetslinjen då det näppeligen kan kännas motiverat för många att dag efter dag släpa sig till arbetsplatser med kanske rätt ofta tråkiga uppgifter att utföra. De som förskaffat sig de avtal som nästan omgående gör dem ekonomiskt oberoende behöver inte fundera i de termerna överhuvudtaget så varför ska någon annan slita, släpa och dra för löner fjärran från de vidlyftiga bonusarna.

Situationen idag påminner nästan lite om hur inkomstfördelningspolitik tar sig uttryck i orientstater. Är det något vi i västvärlden ska vara stolta över? Vem för med andra ord medelklassvärderingarnas talan när de mest behövs och varför är svensken så groteskt avundssjuk på den som bara genom lite mera arbete eller utbildning har det ekonomiskt bättre än honom själv? Det är frågor värda att fundera över när finanskrisen löpt till ända och förhoppningsvis ställt till rätta de ovan nämnda obalanserna och överdrifterna i ekonomin.

onsdag, mars 18, 2009

Tack K-G för att du slutar

Igår var det stor avskedsföreställning för skjutjärnspolitiska programmet Rakt på. K-G Bergström slutar i rätt tid innan någon annan sänker honom. Själv har han ägnat mycket tid åt att sänka andra (läs politiker) under sin långa karriär.

Han ska visst ha jobbat i Kalix ett tag bland annat på lokalradion efter att mycket snabbt ha läst ihop till en fil.mag. Därefter blev det raketkarriär på Sveriges Television. Jag tillhör dock dem som i likhet med Jan Lindström aldrig imponerats särskilt mycket av Karl-Gösta Bergström, något jag meddelat tidigare.

Skälet är enkelt. Han uppfyller enligt mig bättre än någon annan de kriterier statsvetaren Olof Petersson ställde upp på en representant för journalismen, dvs, i grunden själv en aktör i politiken som genom att gå in beslutsprocessen ställer sig på samma nivå som de folkvalda. Så var det med det.

söndag, mars 15, 2009

Vad vilja Stureplanscentern?

Efter Maud Olofssons auktoritära övningar ifråga om sitt partis framtida inställning till kärnkraften har centern närmat sig det dilemma som användes i 2002 års valrörelse om att landet då var på väg att klyvas såväl regionalt som socialt. Det är fullt möjligt att en partisprängning är nära förestående, något som dock mer har att göra med en längre tids utveckling än kärnkraften, som var droppen som fick bägaren att rinna över för många.

Problemet stavas Stureplanscentern som bland partiets kärnväljare i det glest bebyggda Sverige knappast ses med blida ögon. Det är lite svårt att ringa in denna fraktion av centerrörelsen, vilka som företräder den, och hur dess ideologi tar sig uttryck. Frågan är snarast om det inte handlar om ett skällsord. Under alla omständigheter är den liberal, fast kanske med mer anstrykning av ord än något egentligt handlingsprogram.

En tankesmedja har Stureplanscentern i alla fall i form av Fores. När denna drog igång hyllades den av inte minst av företrädare för de gamla moderaterna som räddningen för landet. Och visst är det intressanta aspekter som tas upp på smedjans hemsida, inte minst på näringspolitikens område.

Ändå är det något jag saknar. Det verkar råda en slags vilsenhet bland de som står bakom Fores. Ett annat problem har att göra med originaliteten ifråga om det som skrivs. Forskning som presenteras är inte ny, utan oftast redan presenterat material i andra sammanhang. Attityden hos Fores-folket har också lite drag av några som hellre vill frottera sig med de som ger status, vilket varit ett återkommande problem inte minst bland centerföreträdare.

Tankesmedjan Fores chef har av allt att döma fått en del pengar till att finansiera sin verksamhet från centerns försäljning av sitt ägande på tidningsmarknaden. Om det är väl använda slantar att nyttja dessa till denna försiktigt "grön-liberala" och lite otydliga ideologiska inrättning ställer jag mig dessvärre rätt tveksam till.

fredag, mars 13, 2009

Kvinnan bakom jag-reformen

Bror Rexed var mannen bakom att vi slutade säga ni till varandra i mer artiga sammanhang. Att denna kvarleva från mera kontinentalt konversationssätt upphörde sörjer knappast någon idag.

Men på vägen mot mera förtrolighet människor emellan gick det överstyr, som till exempel på 90-talet när denna spaltdrottning regerade. Jag har inte mycket att säga om innehållet i artikeln mer än att av tio stycken börjar fem med ordet jag. Konstigt vore väl annat när den tar till orda som mer än någon annan förknippas med jag-först-reformens genomförande.

torsdag, mars 12, 2009

Domstolen kvar men duger den?

Verksamheten för dagen som räddats kvar i Norrbotten heter länsrätten. En utredning tidigare hade kommit till slutsatsen att denna borde flyttas till Umeå. Nu meddelar i alla fall justititeministern och moderate riksdagsledamoten Krister Hammarbergh att den blir kvar i regionen.

Reformeringen av förvaltningsdomstolarna innebär främst att dagens 23 länsrätter blir 12, men också att förutsättningar ska skapas för bättre specialisering och kompetensutveckling. Ursäkta, men hur ska det gå till om syftet bara är att ha kvar verksamheten i Luleå? Vore det inte bättre med kompetent handläggning av ärendena på en gång i Umeå som av allt att döma från början ansågs uppfylla kriterierna på dessa?

De långa avstånden är som vanligt orsaken till att länsrätten under det nya namnet förvaltningsrätten blir kvar i Norrbotten. Även Falun blev en vinnare ifråga om behålla en förvaltningsdomstol på sin regionala nivå. Flitigt lobbyarbete har legat bakom detta, inte minst från Hammarberghs sida. Var det förresten någon som såg hur irriterad Reinfeldt blev idag på denne i riksdagen när han begärde åtgärder till Norrbotten på grund av det förändrade konjunkturläget?

onsdag, mars 11, 2009

Vård och omsorg är ingen bilverkstad

Timbros tidigare benämnde VD Maria Rankka och ständige MUF-ordföranden Thomas Idergard tar idag till orda på Newsmill. De hävdar att moderaternas nyorientering på välfärdsområdet bidragit till att frågan om huvudmannaskapets roll i sammanhanget kommit bort.

Ifråga om vården kommer med jämna mellanrum förslaget upp om inte vård kan bedrivas som en reparationsverksamhet. Lite som att man ringer upp läkaren på samma sätt som till en bilverkstad när bilen gått sönder. Nu är det ju dock skillnad mellan en sjuk människa och en trasig bil. Läkarens roll brukar lite generaliserat beskrivas på ett helt annat sätt, nämligen som konsten att läsa av kroppar.

Omsorg och skola behandlas även av debattörerna som de tillsammans med vården vill ha till att ha uppnått en högre grad av uppskattning av brukarna genom ökad valfrihet. Tolkningen av den statistik som används är emellertid mera ideologisk än utgående från empiri och säger vad jag kan se inget om attitydförändringar efter reformernas genomförande. Det här är inget annat än tal för den enda vägens politik, sågad av väljarna i 2002 års val då moderaterna var nära att kastas tillbaka till Yngve Holmbergs tid. Resonemanget Rankka/Idergard för är rätt vilset och det är lätt att förstå att de politiska partierna fjärmar sig från försvaret av idéer som måhända accepterats av folkflertalet men ändå knappast går att uttala sig tvärsäkert om.

måndag, mars 09, 2009

Varför lyder läkarna under en myndighet och inte under lagen?

Fallet med det för tidigt födda spädbarnet och dråpmisstankarna fortsätter att uppröra. Så mycket står klart att det verkar ha varit ett svårt dilemma vårdpersonalen haft att hantera. Och så fort det bara tänkts tankar om dödshjälp åt sjuka så brukar debatten rasa. Det har inte minst Torbjörn Tännsjös utspel i ämnet visat på.

För egen del har jag reagerat mest på det faktum att kritiken varit så hård bara för att rättsväsendet gripit in. Varför ska läkare och vårdpersonal vara undantagen detta? Från höger med socialministern i spetsen hävdas bestämt att det inte behövs riktlinjer utan att frågor om liv och död måste avgöras genom "kollegialt" beslutsfattande. Vänstern med Ylva Johansson (S) vill ha strängare direktiv från Socialstyrelsen i dylika ärenden.

Och myndigheten själv ifråga har en generaldirektör som stod i TV igår och använde sig av gummiparagrafen "vetenskap och beprövad erfarenhet" som täckmantel för sin ståndpunkt att all vård som bedrivs i grunden är god. Det är just det vi inte kan veta och därför måste patienträttigheterna stärkas på bekostnad av läkarnas makt.

söndag, mars 08, 2009

Stötande reportage om världsomseglare

Idag hade jag tänkt ägna mig åt lite klassanalys. Många anser ju att klassbegreppet är avskaffat i och med de liberala demokratiernas segertåg världen över. Det kanske vore sant om inte för att det är en samhällslag att nya privilegierade grupper har en tendens att uppstå av olika anledningar.

En sådan grupp utgörs av den så kallade politiska adeln. Läste häromdagen ett rätt stötande reportage om en tillhörig denna klass i samhället. Ett par har varit ute och seglat i snart tre år. Mamman till mannen i sällskapet har mångårig erfarenhet som landstingspolitiker bland annat (okänt vad hon uträttat utöver att lyfta lön).

Huruvida dessa pengar intjänta genom andras arbete gått till att finansiera resan kan givetvis inte jag avgöra, men nog det rätt märkligt att någon har råd att ägna tre år åt en fritidssysselsättning. Det är nog sällan man hör talas om att något liknande försiggår numera ens bland sådana som vi vanligen betecknar som rikemansbarn. Annars är parsegling något som brukar praktiseras av medelklasspar i syfte att testa äktenskapsbegränsningar, dock inte så länge som i åratal.

Om vad klassanalytikern skulle kalla arbetarklassungdom ägnade sig åt dylikt hade det hetat att de var långtidsarbetslösa, odågor, hopplösa fall eller något liknande. Och visst känner jag till de som varit borta länge och mest festat bort pengar. Men många med resandet som livsstil från mindre privilegierade grupper har betalt sitt uppehälle med egna intjänta medel.

Det står under artikeln att inga inlägg inkommit, vilket är fel eftersom redaktionen inte ville ta in mina synpunkter och den familj det handlar om har en gräddfill på borgarblaskan ifråga. Tidigare hade en annan medlem tillhörig denna en egen spalt på ledarsidan i kraft av en pysselsättning i Bryssel som defintivt ordnats fram åt honom genom hans härkomst. Att morsan hans missade riksdagsplatsen trots en stor framgång för moderaterna i valkretsen var en av de få positiva saker som kom ut av valresultatet.

fredag, mars 06, 2009

Inga fingrar i maten tack!

Förhållandet mellan tjänstemännen och politikerna i landstinget i Norrbotten ska studeras. Initiativtagare till projektet är landstinget och det leds av en lärare vid universitetet i Luleå som jag från min studietid där mest minns som rätt förläst men duktig så det nästa störde. Hon hade visst då forskat fram en grön politisk ideologi, helt i linje med den rådande lysenkoistiska läran om att politisk vetenskap är möjlig.

Deltar i det hela gör också en Lisa Dahlén, för den minnesgode mera känd under namnet Domeij under den tid denna representerade miljöpartiet i Luleås kommunfullmäktige. Efter denna episod i livet seglade Lisa runt i världen tre år innan hon själv anträdde en forskarkarriär. Politiken har hon dock aldrig lämnat, vilket står klart eftersom hon finns företrädd i Norrstyrelsen, som innehåller de representanter som leder det kamikazeprojekt som enligt min och många andras bedömning bara väntar kraschlanda när som helst.

Tidigare en gång när Luleå Tekniska Universitet och landstinget samverkade i ett forskningsprojekt slutade det med att en chefstjänsteman på den sistnämnda inrättningen underkände forskarnas slutsatser. Med den politiska inblandning detta projekt får kännas vid är nog risken för en sådant scenario rätt litet. Tyvärr till priset av fingrar i maten.

onsdag, mars 04, 2009

Måtte det inte bli Carl...

Partierna har börjat formera sig inför att en ny EU-kommissionär ska utses efter Margot Wallström. Att det blir en av borgerlig kulör är väl att vänta. Vem det blir är mer svårsiat eftersom alla partier lanserar en egen kandidat.

Av många anses uppdraget "vikt" för Carl Bildt. Som veteran på området Europafrågor torde han ligga bra till. Annat talar dock emot honom som ålder eller att helt enkelt att folk vill han något nytt. Till den sistnämnda kategorin räknar jag mig själv och därför stödjer jag snarare folkpartiets Cecilia Malmström än aristokraten från Halland. I kompetens når hon väl upp till Bildts nivå om inte till och med är ett huvud högre i sammanhanget.

Risken är ändå överhängande att Carl Bildt får jobbet eftersom vi i Sverige inte tar Europafrågorna riktigt på allvar. Såväl parlamentsuppdrag och andra funktioner i Strasbourg och Bryssel tenderar att bli någonting i stil med landshövdingeposterna, dvs. sysslor för avdankade politiker eller sådana man vill bli av med. En ny frisk fläkt på den svenska kommissionärsstolen skulle kunna ändra på detta förhållande.