torsdag, december 31, 2015

Regeringen styr inte riket

För ungefär drygt ett år sedan skrev jag här på bloggen att de borgerliga partierna gör klokt i att fälla den sittande regeringen medelst en misstroendeomröstning. Sedan dess har jag fått lika mig med tanken att det pågår ett utdraget strategispel i syfte att köra sönder sossarna som regeringsdugligt alternativ genom att låta dessa så att säga falla på eget grepp. Alliansen är för närvarande - åtminstone officiellt - ointresserade av regeringsmakten

Vad dock de moderata regissörerna bakom skådespelet förmodligen aldrig räknat med är hur det reformerade kommunistpartiet skulle få sätta agendan för politiken på det sätt som för närvarande sker. Som en följd av detta vimlar det formligen av diverse förklaringar om vem som "egentligen" styr landet. Om ett litet femprocentsparti har så stort inflytande, ja vad är det då som motsäger en utifrån styrd konspiration?

Regeringen styr riket och är ansvarig inför riksdagen heter det i Regeringsformens 1:a kapitel 6:e paragrafen. Få håller nog med om att denna del i grundlagen uppfylles idag. Det hjälper inte hur goda mazariner (tack Hanif Bali för den roliga liknelsen) Stefan Löfvén skickar med sina förhandlare till mötena med Allianspartierna när dessa ändå bara fortsätter att obstruera mot regeringens politik med hjälp av så kallade tillkännagivanden med SD:s stöd. De breda uppgörelser som ändå kommer tillstånd bekräftar egentligen bara dess svaghet. Rakt och ärligt hade förstås varit om de mittenpartier i svensk politik som har mest gemensamt går ihop tillfälligt och regerar. Men en koalition mellan S och M skulle förmodligen utdela ett ordentligt slag åt det konfliktperspektiv som många menar är partipolitikens själva livsluft. Det är tråkigt att en sådan lösning har dåliga utsikter att lyckas. Det kommer också att kosta mycket pengar som kommande generationer får betala och det kommer att skada tilliten i samhället och göda ytterligare idéer om vem som egentligen bestämmer.

tisdag, december 29, 2015

Kulturupplevelser med blandad eftersmak

Eftersom jag inte varit någon vidare fotograf under julhelgens kulturupplevelser bjuder jag endast på lite relaterad text till dessa denna gång. Händels Messias framfördes i Nederluleås medeltidskyrka helgen före jul, något som många hade uppmärksammat och gjorde att helgedomen var smockfull vid tillfället. Alla som ville fick dock sittplats även om det kanske inte gick att se vad som försiggick längst fram. Det är väl ingen större bedrift att racka ned på sådana här arrangemang på mindre orter. Därför har jag inget dåligt att säga om vare sig Nederluleå kyrkokör eller tillställningens sopran och alt med förbehållet att den förstnämnda borde ha fått mer utrymme på den sistnämndas bekostnad. Basen sjöng emellertid falskt på ett sätt som skar sig ordentligt mot en insats som helhet av utövarna som de kan vara fullt nöjda med.

Ett annat event jag besökte var "juljazz" i Luleå Baptistförsamlings gamla tempel Ebeneser under annandagen. Värd var Föreningen Lördagsjazz i Luleå, denna gång med utvandrade lulesonen Per Ödberg som primus motor. Inte för att jag har bevistat särskilt många evenemang inom genren i stan, men varje försök att åstadkomma en jazzkultur i staden måste uppmuntras. Tyvärr måste jag konstatera att intresset som många gånger förr fortfarande är minst sagt ljumt bland den yngre generationen för dylika föreställningar. En femtioåring är ung i sammanhanget. Om musikernas insats som helhet är inget att säga utifrån förutsättningarna - enskilda prestationer kan till och med framhållas - men alltefter det kvällen led urartade det hela till amatörernas afton. Före jag lämnade lokalen strax efter 23-tiden hade ett verkligt udda poesistycke hunnit framföras och dessutom en dragspelssång på något som skulle föreställa finska.

Kvällens verkligt kuriösa uppträdande stod förra kommunalrådet Karl Petersen för. När inga musiker fanns att tillgå längre för jamsession äntrade artisten scenen som inte kunnat lämna rampljuset för att ställa sig och skryta över sin stora kulturgärning i livet. Hade inte Petersen funnits hade inte det Östberlinskt inspirerade kulturhuset funnits var budskapet från denne variant på Stalin i mera mjuk tappning. Som avslutning spelade KP upp Cornelis Vreeswijks "Balladen om flykten" för åhörarna. Av detta sistnämnda går inte annat än dra slutsatsen att han inte - trots allt - kan vara särskilt stolt över det han åstadkommit. Eller helt enkelt bara tagit för mycket och slutat som en pajas.

onsdag, december 09, 2015

Statsvetarna börjar krypa fram ur sina hålor

Det är inte mycket till forskning som finns att tillgå om det parti som är på väg att åtminstone i opinionen bli Sveriges största. Fortfarande är den förhärskande uppfattningen inom politikvetenskapen att Sverigedemokraterna utgör något av en sjuk svulst bland partierna som måste opereras bort med hjälp av vänsterorienterade medier som kirurger. Därav förmodligen den långa tystnaden från det hållet

Om något positivt ska sägas om svensk statsvetenskap är det väl på grund av göteborgarna inom skrået. På västkusten har genom åren en empirisk forskning producerats utan belastande värderingar för slutsatserna. Följaktligen är det främst därifrån experthjälpen kommer när någon som helst genomförd analys av Sverigedemokraterna ska upp till ytan. Men det skulle inte skada med ideologiska studier också.

Igår uttalade sig statsvetaren Olof Petersson i radion apropå regeringens hantering av flyktingfrågan och nämnde då bland annat ordet systemkollaps. Dock medvetet eller omedvetet utan att nämna att det var från sverigedemokratiskt håll begreppet infördes. Det kan vara en händelse som ser ut som en tanken, men jag lutar snarare åt att det här handlar om dålig verklighetsorientering.

Sedan ett antal år ser jag på de svenska statsvetarna mera som i maktens tjänst som narrar än som de med vettiga bidrag till politikanalyserna, med Göteborgsstatsvetarna som undantag. Någon forskare i höjd med från Nordnorge bördige Stein Rokkan frambringar inte svensk statsvetenskap vad beträffar politikforskning. Det går att diskutera skälen till att det blivit så. Klarast tydligt framstår svenskarnas misslyckande på området att de stått helt handfallna för uppkomsten av en folkrörelse som kommer att föra in SD i Rosenbad. Då hjälper det föga att stå och titta på och konstatera i efterhand.

lördag, november 28, 2015

Kalkonprojekt nr 2 på väg ut

Biobränsleanläggningen i Piteå som de senaste åren bland annat drivits i respiratorform med Luleå Tekniska Universitet och Energimyndigheten som blåsbälgar får som det ser ut stänga igen framåt våren. Detta då ingen finansiär verkar se någon vettig anledning att fortsätta verksamheten där.

Värre än tveksamma kostnader och insnärjt fokus på sysselsättningsargument är emellertid att en akademisk inrättning varit med och lekt företagare. Forskningen ska ju enligt en oskriven formulering kännetecknas av "oberoende, långsiktighet och originalitet". Lite som vanligt entreprenörstänk med andra ord, men med förbehållet att akademikern ska ägna sig åt någon form av sanningssökande.

När ett annat kalkonprojekt i LTU:s regi för något år sedan fick avbrytas handlade det om direkt juridiska svårigheter som lade hinder i vägen. Till detta kan nu läggas en ytterligare en flopp som endast bekräftar de uppenbara problem som råder vid landets nordligaste högskola att blanda ihop sina engagemang med verksamheter inom politik och näringsliv.

onsdag, november 25, 2015

Historia som upprepar sig

Dagens stora snackis är förstås hur nära det varit att Miljöpartiet lämnade regeringen. Jag har spått att Stefan Löfvén läst upp sin sista regeringsförklaring, och att det bara är en kortare eller längre tidsfråga innan han måste lämna in sin avskedsansökan. Situationen för honom är inte olik den centern och Thorbjörn Fälldin fick genomlida på 70-talet efter att ha vägrat "dagtinga" om kärnkraften. Löfvén ville ju inte heller dagtinga i flyktingfrågan före valet och tvingas nu till ständiga eftergifter.

Ett problem för svenska politiker verkar vara att ha verkligheten som fiende. Det gällde såväl Olof Palme som Thorbjörn Fälldin. Men också senast Fredrik Reinfeldt med sitt tal om öppna hjärtan. Stefan Löfvén går i den sistnämndes spår. Jag fick möjlighet att skriva akademisk uppsats om kärnkraft och kunde konstatera att frågan under Göran Perssons styre var en fråga för pragmatiker och inte politiska brösttoner. Samma borde gå att åstadkomma ifråga om flyktingfrågan.

Frågan är vem som kommer istället. Icke otroligt är han själv men det verkar inte sannolikt med en sammansvetsad Allians som motståndare som börjat visa tendenser att vilja opponera och regera igen. Det är i alla fall trist att de som bestämmer så sent vaknat med åtgärder i en fråga som blivit i det närmaste ohanterbar.

lördag, november 21, 2015

Kom tillbaka Idergard!

Det råder för närvarande något som kan liknas vid ett herrelöst tillstånd i svensk politik. Med en regering som knappast regerar och en självutnämnd opposition som inte opponerar blir det så.

Ett av huvudskälen till detta är att det råder strikt disciplin inom de båda största partierna. Sossarnas interna bråkstake Daniel Suhonen har inte hörts av på en längre tid nu. Inom moderaterna är politik en bransch inom vilket det jobbas i syfte att uppfylla de uppställda målen ledningen ställt upp.

Det har dock inte alltid varit så. På de gamla moderaternas tid fanns flera färgstarka outsiders som satte färg på den interna partidebatten. Starkast lysande stjärnan på området var Arvidsjaurspojken Thomas Idergard, som bland annat vågade ta bladet munnen i samband med moderaternas valdebacle 1998. För det blev han uppläxad men knappast avfärdad av partiledningen.

Idergard sägs idag ha lämnat politiken och gått in i en klosterliknande tillvaro. Han har blivit en sökare helt enkelt. Men frågan är om Idergard inte är just den sortens person svensk politik behöver just nu när hela rörelsen står och stampar på samma ställe. Klosterlivet kan säkert ha den positiva effekten på Thomas att han lämnar ungdomsårens slyngelfasoner bakom sig. Med den nya erfarenheten i bagaget kan han ge en injektion till sitt parti som sannerligen är av nöden nu. Så kom tillbaka snart till politiken Thomas Idergard.

lördag, oktober 31, 2015

Inget svar från Jan-Olof Puranen




För en tid sedan, i samband med att det meddelades att Hushållningssällskapet i Norrbottens chef-VD eller vad det ska kallas avsåg avsluta sitt uppdrag eller sin tjänst, skrev jag ett mail till denne. I rätt försiktiga ordalag undrade jag om det inte vore läge för Hushållningssällskapet att ombildas till ett bemanningsföretag och sälja sin tjänster på den öppna marknaden istället för att ta in pengar via bidrag av olika slag när ändå så många av organisationens medarbetare benämnes konsulter. Det kanske kunde ge ett bra eftermäle efter lång och trogen tjänst.

Jan-Olof Puranen har varit med i många år inom Hushållningssällskapet. Möjligen så länge att han hann uppleva tiden då hans arbetsplats mer eller mindre höll på att avlövas på egentliga arbetsuppgifter med bara några få anställda. Så kom EU-medlemskapet och allt förändrades i ett slag. Hushållningssällskapet blev en aktör att räkna med på bidragskonkurrensmarknaden efter att under lång tid funnits kvar som en slags dinosaur från tiden då jordbruket utgjorde basen i ekonomin.

I det lokala Hushållningssällskapets tidning läser jag att organisationen erbjuder tjänster från "EU-rådgivare" i syfte att fylla i bidragsansökningsblanketter. Och på det likaledes lokala universitetet i Luleå anställer man doktorander som ska forska i ämnet hur bli bra på fylla i bidragsansökningsblanketter. Allt med utgångspunkt i "teorier" framtagna av en professor i statsvetenskap som ser på staten eller samhället som en stor kaka som det gäller att ta en så stor tugga av som möjligt före någon annan gör det.

Det verkar knappt sant att dylika idéer fortfarande har fäste i attityder och föreställningar (dessutom på hög nivå) efter åratal av utbildning och arbete med att utveckla regionen i nordligaste Sverige. Men kanske är det så här det blir när inget annat än bruket finns att vända sig till för egen försörjning.

torsdag, oktober 15, 2015

Mindre trist med bostadsbrist


Egentligen hade jag tänkt skriva om husvagnarna som för någon månad sedan fanns uppställda på campingen i  Karlsvik utanför Luleå. Emellertid var de borta när jag cyklade förbi i förra veckan, varför man kan anta inga planer längre hyses på att inrymma tiggare i dessa när vinterkylan sätter in.

Annars är det ju lätt att förundras hur någon händelsevis tänker ifråga om en folkgrupp som levt en så att säga ambulerande tillvaro under väldigt lång tid, och inte förrän sent i den folkhemska historien fick tillgång till drägliga bostadsförhållanden. Om nu tanken alls var ett husvagnsboende för tiggarna. Vagnarna kanske förresten bara flyttats någon annanstans, något som i så fall gått mig förbi.

Jag har tidigare skrivit om det märkliga monument som rests till minne av sovjetiska soldater som passerade Luleå efter kriget i just Karlsvik. Och det konstiga att utländsk trupp under andra världskriget som vi väl under större delen av detta inte stödde särskilt aktivt hyllas på detta vis. Har något liknande förekommit i Finland (vår östliga försvarsmur)? Inte särskilt troligt.

Brist på och utanförskap till övriga länders våldsamma 1900-talshistoria får nog skrivas på förklaringens konto ifråga om detta "krigsmonument". Finns inga intressanta berättelser som i andra nordiska länder om kriget så får man konstruera dem här. Men varför lyfta fram exempel som har att göra med stater vi inte haft särskilt goda relationer med genom åren? Tankar som är aktuella i dagar som dessa när Sverige tycks verka öppet för hela världen att ta sig hit. Är det för trist att leva i Sverige när politiken inriktas på dylikt?

måndag, oktober 05, 2015

Centrifugalkrafterna lär tillta

Efter förra helgens val i Katalonien står det klart att regionen sannolikt kommer att verka för självständighet. Hur långtgående är svårt att säga, men mest intressant i sammanhanget är att de krafter runtom i Europa som vill flytta över makt från nationen till regionerna kommer att få förstärkning av den katalanska rörelsen.

Närmast påverkad av regionaliseringsprocessen i Spanien är självständighetsrörelsen i Skottland. I Sverige kanske skånska självständighets- och autonomikrav lär göra sig gällande i högre omfattning än nu. Men också i norra Sverige.

Norrland uppfyller kriterierna på en av de kategorier den norske statsvetaren och sociologen Stein Rokkan ställde upp på en periferi. Som varande i Europas utkant utan att klämmas mellan andra nationer och regionen är Norrland exempel på var en självständighetsrörelse skulle kunna väckas till liv. Problemet i sammanhanget är dock att de som själva uppfattar sig som "norrlänningar" inte är särskilt många. Epitetet är snarare en utomståendes beteckning om några de har en uppfattning om vad allt det innebär.

Kanske bör därför eventuella självständighetssträvanden i norra Europa kompletteras med en gränsöverskridande tanke, som i första hand förutsätter samarbete mellan norra Sverige och norra Finland. Eller också ta med norra Norge från Tröndelag och uppåt i ett samarbete mellan den tre nordiska länderna i nordligaste Europa. Intresse och glöd i frågan från ansvariga politiker efterlyses.

tisdag, september 22, 2015

Råd på väg att kraschlanda?

Det har gått en tid sedan förändringen i Luleås politbyrå genomfördes som medförde att Niklas Nordström ställdes bredvid förste kommunalråd Yvonne Stålnacke i väntan på rollen som röd patriark i samband med att Stålnacke enligt uppgift lämnar politiken efter valet 2018. Särskilt röd har nu förvisso aldrig Nordström varit, inte för att jag vet så särskilt mycket vad han haft för sig som "oppositionsråd" i Nacka kommun och på andra ställen och uppdrag främst i Stockholmsområdet. Snarare har Niklas Nordström setts och uppfattats som en förnyare inom socialdemokratin, låt vara att han inte lyckats i den funktionen på riksplanet.

När Nordström återvände till Luleå var det dock inte som skolad lokalpolitiker han gav avtryck. Eftersom statsministerdrömmen aldrig förlorats ur sikte för denne ständige SSU-are och gymnasist, tycktes det för futtigt att ägna sig åt omsorgs- och skolfrågor och andra kärnfrågor på det kommunala planet. Följaktligen hamnade kärnkraften högst på dagordningen när det nya kommunalrådet gjorde sitt första politiska utspel. Luleå en kärnkraftskommun? Nej naturligtvis inte. Även Ukrainakrisen har avhandlats utan någon som helst lokal anknytning av kommunpolitiker Nordström.

Många har bara verkat stå och titta på vad som sker men när Nordström nu äntligen börjat visa allvar för det kommunala uppdraget har skolnedläggningar, en flytt av en återvinningsanläggning till ett bostadsområde, samt inte minst försäljning ur det kommunala bostadsbeståndet satt känslorna i svallning hos medborgarna. Orsaken är som vanligt inte politikens genomförande i sig utan hur den genomförs. Liknelsen med hur det går till när rörelsebeslut fattas som när någon skriker in "vad vill ni?" i en säck med sympatisörer är typisk för hur Lulebo-affären hanterats av Luleås S-ledning.

Att "Sveriges värste chef" anställts som VD för bostadsbolaget, sannolikt med motivet att driva igenom mycket impopulära beslut med kall hand, talar för sig. Om Niklas Nordström ska betala av på kommunens skulder (lär uppgå till 3 miljarder) eller kasta in mer kapital för Luleboförsäljningar på märkliga investeringar återstår att se. Eftersom ingen riktigt vet vad han går för i praktisk politik riskerar Luleboaffären att bli en kraschlandning för honom från ungdomsförbundstidens aldrig övergivna världsförbättraridéer. Ett nytt styre? kan då ta över i kommunen som haft röd majoritet ganska länge vid det här laget.

torsdag, september 03, 2015

På turné med nygammalt budskap

Det är svårt att direkt avgöra anledningen till att det idag hållits konferens i Luleå med tema på frihandelsavtalet mellan EU och USA. Om det mera handlar om en kick-off inför hösten för den politisk-ekonomiska nomenklaturan i "Swedish Lapland", som det berörda området kallas i inbjudan till eventet. Eller om det är ett tecken i tiden att dylika ämnen som frihandelsavtal är något som diskuteras över huvudet på medborgarna, en företeelse som motarbetar eller försvårar insyn på samma sätt som mandarinväldet i EU-kommissionen.

Projektet har sedan tidigare fått åtnjuta svidande kritik genom en bestämmelse i avtalet, ISDS-klausulen, som handlar om tvister mellan stater och företag. Det är främst från vänsterhåll denna kritik avhörts, men antagligen skulle också Sverigedemokraterna skriva under på en hel del av invändningarna mot sådant som att företag ska kunna stämma stater som vill implementera sin politik.

Nyligen har en bok kommit om Sveriges politiska elit, i vilken åsikten framförs att eliternas intressen flyter samman. Allt är utbytbart: program, identitet, ideologi, principer. Politiken biter sig själv i svansen, blir alltmer beroende av konsulter, tankesmedjor m fl. En utveckling som för övrigt precis som i andra länder pågått länge också här men som författaren Bengt Ericson menar svenskarna förnekar. Man kan inte annat än hålla med.

Klart står att valet att eventort för mötet rörande TTIP-avtalet på något vis har att göra med den agenda Stockholms Handelskammare driver. Som en filial till denna finns en Norrbottens handelskammare (notera ej Svensk-lappländska) som står som arrangör för tillställningen som trots sin internationella inramning inbegriper mest lokalt folk och några representanter för riks-nivån. Jag har för drygt ett år sedan skrivit vad allt detta handlar om och vad juridiken har att vinna på att stater och företag börjar tvista med varandra. På Stockholms handelskammares hemsida erbjuds en räcka med lösningar för problem som kan uppstå i samband med handel med utlandet. Det är också denna med dess själviska VD som har mest att tjäna på ett TTIP-avtal i den nuvarande utformningen.

Dessbättre är medvetenheten i ökande ifråga om detta kontrakt. När det tröskats några gånger över Atlanten har det förmodligen kommit ut något positivt av det så att det också kan fungera i praktiken utan nödvändig hjälp från konsulter ute på yttersta högerkanten. Det borde gå att remissbehandla dylika förslag på ett bättre sätt än som skett i det här fallet och på det viset skapa någon form av folklig förankring för det färdiga beslutet. Kommissionen kan kanske blicka mot det svenska systemet.

lördag, augusti 15, 2015

Vid Notfjärdsbäckens källflöden


Slutet av juli är tid för hjortronplockning. Jag hamnade i detta ärende i år vid Djuptjärnen, belägen på Rutviks byamark. Djuptjärnen är också där Notfjärdsbäcken rinner upp efter sin färd ut mot havet i Granöfjärden. På vägen dit passerar bäcken Svallmyran som Bensbyns bönder förr använde som myräng, och Notfjärden som är en uppgrundad havsvik på vilka vars båda sidor åkerodling förekommit.

Notfjärdsbäckens avrinningsområde är inget som kan matcha exempelvis fjällvärldens storslagenhet och mängd av jokkar, bäckar, berg och sjöar. Men likväl är det också värt ett besök och är till skillnad från inlandets turistmagneter veritabel kulturmark. Här har människor i århundraden pressat ut av jorden de knappa resurser som funnits att tillgå, inte alltid på ett sätt kunnat föda alla, men oftast så att lön för mödan givits av det råa slitet.

Kulturlandskapet i den norrbottniska kustbygden borde värderas bättre än som sker. Det finns en gräns för hur mycket det går att ta ut av konstruerade företeelser som is- och trädhotell på ställen där stoltheten för den egna bakgrunden är mindre utvecklad. Där folk bor är sannolikheten också större att utomstående känner sig välkomna och kan ta med sig något hem i form av intryck.

tisdag, augusti 04, 2015

Städa framför egen dörr först

Morgan Johansson, skåning, socialdemokrat och migrationsminister, har kritiserat britternas premiärminister David Cameron angående dennes ageranden för att komma tillrätta med de problem som sammanhänger med migrationen till Storbritannien. Johansson, som fortsätter i sin ministerföreträdares spår, har dock inte alltid uttryckt sig så  tvärsäkert i dylika ärenden. Detsamma gällde även Tobias Billström, också han skånepåg, som ville minska "volymerna" på invandringen.

Den politik som inleddes av Alliansregeringen i och med den så kallade Migrationsöverenskommelsen 2011 som innebar grönt kort i princip för öppen invandring och som stöddes av Miljöpartiet, fick tummen ned av väljarna i senaste valet. På annat sätt går det inte att tolka utgången av valresultatet eller valvinden. Den påföljande Decemberöverenskommelsen är inget annat än en fortsättning på denna politik som mera är att likna vid det Gustavianska enväldets devis "allt för folket, intet genom folket", Politikerna pratar över huvudet på folk, en utveckling som dessvärre inte börjades bara för några år sedan.

Klart står idag att Fredrik Reinfeldts projekt med att skapa en låglönetjänstesektor med jobbskatteavdraget som främsta pådrivande morot och öppen invandring som näringskälla, inspirerades av vad Tony Blair ägnade sig åt tio år före Reinfeldt i Storbritannien med sin "öppenhet". De fulla effekterna av detta ser vi nu där, något som David Cameron är i full färd med att städa upp efter med åratal av Labour-styre.

Ironiskt nog skulle den sittande S-regeringen i Sverige kunna ägna sig åt vad tories utför i Storbritannien just nu. dvs. skärpa upp asyl- och invandringspolitiken. Det går att sträcka sig så långt att påstå att om de inte gör det hotar politiskt kaos. Tyvärr får man antaga att någon förändring inte är i syne förrän svenska staten får sänkt kreditbetyg. Notan för detta får emellertid inte de ansvariga politikerna stå för. Det är de som godtroget fortsätter att tro på det offentligas förmåga att erbjuda lika välfärd som kommer att belastas.

lördag, juli 25, 2015

Gör dig märkvärdig


Ibland är det allra mest lokala den bästa journalistiken. Jag har varit på en hembygdsfest där den mycket okände träskulptören Edvin Rönnbäck ställde ut sin konst, dock utan att själv medverka vid vernissagen. Kanske är Edvin i likhet med många andra kreativa personer i Kalix och Norrbotten rädd för att bli beskylld för att göra sig märkvärdig och väljer en låg profil av den anledningen.


Man kanske inte ska dra för stora växlar på ett litet konstevenemang, men visst är det ett problem att så mycket i Norrbotten skildras ur ett negativt sammanhang. På många håll i regionen råder dessutom adjektivförbud, en attityd som befodras inte minst av ett politiskt parti som vill avveckla såväl kulturutövande som kulturpolitik, och som dessvärre fick 25 procent av de avgivna rösterna till landstinget i senaste valet.

Fler borde göra sig märkvärdiga för att mota den besvärliga sjuka som benämnes negativism.

tisdag, juli 14, 2015

Den avlövade svenska högern

Något som debatterats och dissekerats under många år är socialdemokratins förfall i Sverige. Vänstern som idésystem är på det hela taget vingklippt efter sovjetsystemets kollaps och ett samhälle utvecklat mera mot tjänsteproduktion än industriproduktion. Individuella livsstilar som vuxit fram passar helt inte de mallar vänstern har att erbjuda utom möjligen en del alternativa livssätt, som handlar mera om att ställa sig vid sidan av. Socialismen duger fortfarande som samhällsanalytisk metod men knappast som program för politisk förändring.

Hur står det då till på andra kanten, närmare bestämt inom den svenska högern? Ja egentligen knappast mycket bättre. Sedan Fredrik Reinfeldt ideologiskt förskjutit sitt parti åt vänster, är detta idag mera att betrakta som ett mittenparti än ett på högerkanten. I synen på staten intas denna position snarare av centern och folkpartiet. Om det är att vara höger om man är konservativ är Sverigedemokraterna det självklara högerpartiet. Ändå är SD inte att likna vid de gamla moderaterna.

Kanske finns här förklaringen till bristen på konstruktiv idédebatt inom den svenska högern. De svenska högerdebattörerna vill för allt i världen inte förknippas med Sverigedemokraternas program. Tydligast kommer detta till uttryck på ledarsidan i Allianspartiernas husorgan Svenska Dagbladet. Undantaget Thomas Gür och kanske Per Gudmundsson är skribenterna där i huvudsak så nödiga och tillbakahållna inför orden invandring och reglering tillsammans att de nästan spricker. Rädslan för att få sparken är naturligtvis orsaken till detta förhållande. Som något av en undervegetation inom svenskhögern finns en reträttpost för de med andra synpunkter än den gängse officiella synen på invandringspolitiken, ett magasin Neo. Men dessvärre lider även detta organ av samma skräck för tappade kunder som den övriga högern i landet.

Det har spekulerats över varför inte de nya moderaterna har någon Daniel Suhonen, en buse som vågar och kan utmana rådande värderingar i partiet. Förklaringen kan delvis vara att det inte ligger i högerns natur att bråka och storma alltför mycket, i alla fall inte utåt. Någon motsvarighet till skrikvänstern finns inte på andra kanten, snarare talas det där för "den tysta majoriteten". Ändå är fråga om inte någon riktig bråkstake är precis vad den svenska högern behöver just nu. Till att börja med skulle ju de nya moderaterna ta itu med interndemokratin i partiet istället för ägna sig åt grabbrekryteringar. Om moderaternas fortsatta strategi är att kapa åt sig väljare från vänster är sannolikheten stor att den lyckade sagan om nymoderaterna slutar i en partisprängning.

lördag, juli 04, 2015

I byarnas värld


I trakterna av vad som måste kallas en seriös kandidat till landets vackraste plats genomförde jag sistlidna helg terräng-DM i löpning. Arrangemanget är numera ett mer eller mindre ett avsomnat koncept, något som slängs efter den klubb eller förening som händelsevis vill ta sig an det. En kombination av eget önsketänk om kortare bana och högt utvecklad amatörmässighet av eventets utformning gjorde att jag sprang fel och omkring 500 meter för långt. Morjärvs SK får skärpa sig om de ska få mig att tävla hos dem någon mer gång.

Den tid då det gick att arrangera tävlingar på byanivå verkar annars höra historien till. Det finns knappast någon anledning att begråta utvecklingen. Eller? Lämnar folk glesbygden och de som finns kvar där heller knappast varit utanför byn, ja då håller heller inte arrangemangen ihop. Det finns otaliga exempel på detta. Frågan blir till slut om det går att driva några verksamheter överhuvudtaget på landsorten.

I Morjärvs centrum finns som en konsekvens av före detta MP-språkröret Peter Erikssons styre i Kalix ett byakontor (han bor själv i närheten). På ett mer tättbefolkat ställe skulle det ha hetat kommundelskontor. Som det verkade när jag var in där liknade stället mer en övergiven fritidsgård. Coop-butiken i samma byggnad var desto mer besökt och hade enligt kooperationens vana ordning på varorna. Alltid något.


fredag, juni 19, 2015

En statistisk midsommarlögn

I veckan, lagom till midsommar, kom föga intressant statistik framtagen av Medlingsinstitutet som påvisar skillnader i lön mellan män och kvinnor. Viktad efter bransch är den totala skillnaden närmast försumbar mellan könen, ca. fem procent. Över hela fältet utan hänsyn till sektor, yrke eller utbildning är skillnaden omkring tretton procent.

Det är den sistnämnda siffran de mest rabiata jämställdhetsivrarna eller feministerna hakar upp sig på. Med den förändringstakt som råder ifråga om utjämning av lön könen emellan är inte jämställdhet uppnådd på området förrän om 60 år. Frågan om det är ens ett önskvärt mål att uppnå.

Vad statistiken heller inte säger något om är hur skillnaderna slår med hänsyn taget till inkomst överhuvudtaget, med vilket menas inräknat olika former av stöd, bidrag, pension m m. Det är ett känt faktum att männen dominerar i toppen av samhällspyramiden, men också att de gör det i stort antal på samhällets botten. Sådana kalla fakta verkar inte intressera genuspedagogiken.

För att nå bakom de ständigt återkommande statistiklögnerna krävs numera mindre forskningsinsatser. Det som lanseras som otvetydig sanning  på morgonen blir alltoftare till smulor när den manglats av den kritiska samhällsanalysen fram på eftermiddagen. I grunden är detta en positiv utveckling då den skapar vakna medborgare. Vad som är negativt är att misstänksamheten mot det offentliga ökar och tilliten minskar.

onsdag, juni 10, 2015

I skuggan av Luleå-Stalin

I partiledardebatten som i skrivande stund pågår är det svårt att urskilja vem som egentligen axlar statsministeransvaret i Sverige. Den sittande regeringen med dess ordförande Löfvén gör det knappast eftersom socialdemokratin lagt sig till med strategin att opponera mot den politik de inte vill bedriva. Mycket mer än så blir det inte av den forna stormakten inom svensk politik: inte säger det mesta.  Budgeten som röstades igenom är borgerlig. Man ger sig på denna som alibi i utevaro av egna idéer. Det blir mest en massa prat.

Snarare ser det ut som om Anna Kinberg Batra iklätt sig statsministerkostymen. Nog finns det väl en tanke med detta konsultmoderater som agerar i bakgrunden. För varje dag som går med det rådande läget plockas S-partiet ned bit för bit. För inte kan väl en hel regering prata sig fram till nästa budgetomröstning!? Om Kinberg Batra har någon utmanare så är det väl Jimmie Åkesson, som gått i den förmodligen bästa skola en blivande toppolitiker kan få: kommunpolitiken.

Den lokala politiken med sin historia av röda patriarker och "starka män" är annars mest en källa till spektakel och drift med dess aktörer. I Luleå är det tänkt att före SSU-ordföranden Niklas Nordström ska fasas in som ledande pamp på jobbet som kommunalråd med fortfarande sittande råd Yvonne Stålnacke som ledsagare. Jag är inte så säker på att de kommer att bli så, vilket jag redogjort för tidigare.

Nordström har hamnat i blåsväder (även om inte så många ur valboskapen som utgör hans stödtrupper verkar bry sig) sedan han tagit kontakt med opponenter mot kommunledningens avsikt att sälja ut delar av hyresbeståndet ur det kommunala bostadsbolaget.. Det är som en brukspatron agerat, "kom till mig så löser vi det hela" har tanken gått. Men ska en ort hänga fast vid brukstraditioner så blir dess ledare också därefter. Arbetsmarknaden i Luleå domineras (fortfarande) av fyra stora aktörer: SSAB, kommunen, universitetet och flygflottiljen. Medelstora företag är frånvarande eller ointressanta.

Bakom allt spökar förstås Luleås egen Stalin vars personliga monument över sig själv, nya stadsdelen Kronan, ska förverkligas till varje pris, kosta vad det kosta vill. Men försäljningen och intresset för lägenheterna och husen går tungt och är ljumt. Skälet är förmodligen att importen av människor från inlandet som varit kärnan i Karl Petersens expansionspolitik inte förslår nog att utveckla kommunen i enlighet med uppsatta mål. Och då hjälper det inte att sälja av tillgångar för att betala det hela även om beslutet är principiellt rätt utformat i detta fall.


tisdag, maj 19, 2015

De förutspådda toppjobben uteblir

Före detta migrationsminister Tobias Billström uppges som stark kandidat till posten som chef för "International Centre for Migrations Policy Development". Organisationens långa namn ger mera uttryck för de i politikerskrået ingåendes alltmer växande problem med att hitta på arbetsuppgifter än att utföra uppdrag i en verksamhet som efterfrågas och behövs. I övrigt har jag inget att säga om Billströms engagemang.

Men det ständiga snacket som fortgått sedan förra regeringen lämnade in om toppjobb som väntar ute i världen för de arbetslösa (dock inte medellösa) ministrarna tarvar en ytterligare utredning. För majoriteten av dem har det funnits möjlighet att återgå till sysslor inom sina respektive partier. För andra verkar det inte bli några internationella uppdrag som det ser ut.

Fredrik Reinfeldts konsultarbete i bakgrunden i det egna partiet är möjligen något att fylla ut CV:n med. I långa loppet är det nog inget annat rejält jobb som väntar än något i stil med verkschef eller ordförande i ett statligt bolag. Allt annat skulle förvåna mig. Carl Bildt har återgått till sin kringflygande tillvaro som frilansande konsult i utrikesfrågor och Anders Borg, ja han har ett styrelseuppdrag inom Kinnevikskoncernen. Inget särskilt efterfrågat gäng på den internationella arenan således.

Till de moderata toppolitikernas försvar ska sägas att det knappast sett bättre ut på den andra sidan. Mona Sahlin skulle få någon slags anställning i allra högsta divisionen inom fackföreningsvärlden. Av detta blev intet men Rörelsen betalar ut ett  ordentligt tilltaget apanage ändå till sin avdankade drottning så hon klarar sig. Göran Persson är ordförande i Sveaskog och föreläser bland annat.

Bättre var det förr på den tiden Sverige kunde vaska fram toppdiplomater som Hans Blix och Rolf Ekeus. För att inte tala om Dag Hammarsköld. Från våra grannländer finns det avdankade rikspolitiker där som är efterfrågade på ett helt annat sätt på den internationella arenan än här. Svenskar är inte efterfrågade utomlands, i varje fall inte inom politiken. Och bättre ser det inte ut framöver med klantigheter i samband med handelsavtal i färskt minne och talet om att bli en humanitär stormakt.

tisdag, maj 12, 2015

Nygammalt tillskott på den litterära arenan

På senare tid har en författare från Norrbotten dykt upp på den litterära parnassen. Andrea Lundgren skriver om skogen men bor på Södermalm heter det i en enkel sammanfattning.

Ibland finner jag detta vara en lite väl abstrakt kombination även om den inte är ovanlig. Böcker skrivs i staden men börjar i landsorten är ett påstående jag hört förut. Varför är det så? Var det inte Horace Engdahl som sa att det skrevs bättre böcker när författarna var taxichaufförer, alltså hade en helt annat relation till verkligheten än den idag förekommande bland skribenterna.

Förmodligen handlar det mer om kontakter och miljö än om vad man skriver om eller kommer ifrån. Det litterära kvinnliga geniet har en helt annan möjlighet att bäras fram från huvudstadens storstadskvarter än i någon mindre håla i Norrlands inland. Även om det inte meritlöst att komma därifrån. Det borde inte betyda något var författarna bor med dagens teknik tillgänglig. Ändå bosätter många av dem på samma ställe.

lördag, maj 09, 2015

Märkligt monument i Karlsvik

Idag firas segern i det stora fosterländska kriget i Ryssland. Freden firades igår i resten av världen. Särskilt mycket uppskattning verkar dock inte Vladimir Putin få för sina militärparader på det som benämns Röda torget. Inbjudna besökare har uteblivit från firandet.

Det är alltså ett isolerat land som uppmärksammar sig självt idag. Om man borträknar Norrbotten vill säga. Jag brukar lite skämtsamt benämna denna region en västrysk exklav då den har gräns mot Norrlands Rio Grande Skellefteälven, har en liten säregen familjestruktur på många håll, den ryska taigan sträcker sig in i regionen, och, inte minst, tidigt i historien snarare löd under ryskt-novgorodiskt styre än under svenskt. Någon har menat att det medeltida Särkilax kapell utanför Övertorneå var en utlöpare av den rysk-ortodoxa kyrkans omfång. Och otroligt är väl inte det eftersom karelska inbyggare redan på 1000-talet invandrat till Tornedalen och kan ha tagit med sig sitt religionsutövande dit.

Om denna bakgrund kan ge en förklaring till att en sten igår avtäcktes i Karlsvik utanför Luleå för att minnas de sovjetiska soldater som fördes genom samhället från tysk fångenskap på väg hem efter krigsslutet är kanske att dra det hela för långt. Frågan måste ändå ställas: varför deltar man på svensk mark i firandet av den rysk-sovjetiska segern när det inte görs på andra håll?(evenemanget följs upp med en "manifestation" i Luleå ikväll). Fick jag bestämma skulle ett monument uppföras över de så kallade Kirunasvenskarna vars öde säger mer om de svensk-sovjetiska relationerna under andra världskriget än någon enstaka händelse som råkade utspela sig här.


lördag, april 25, 2015

Bricka i utdraget strategispel

Den av en del efterlängtade vårbudgeten har presenterats. Regeringens flaggskepp in i politiken som ska leda till att den har eget ett underlag att utgå från istället för den borgerliga som gäller sedan omröstningen i december, är emellertid inte mycket att hänga i julgranen när man betänker att oppositionen avser utnyttja sin möjlighet att obstruera i frågor utan för rambudgeten och i lagstiftningsfrågor.

Stefan Löfvén har därmed en fortsatt svår sits. Och någon vidare förhandlare har han heller inte visat sig vara. Extravalsutspelet visade sig vara en chansning som inte gick hem då det inte alls hade lett till att Socialdemokraterna skulle ha blivit ett 35-procentsparti, utan snarare att Sverigedemokraterna fått 20 procent av rösterna. Därför blåste Löfvén av det hela i sista minuten. Precis som han brukat göra i de nattmanglingar med hans motparter på arbetsmarknaden när förhandlingsslutdatum närmat sig.

Det går att fundera över varför Fredrik Reinfeldt släppte fram denna regering med en novis inom politiken i spetsen. På vissa håll pratas det om att den store strategen valde att  ge Socialdemokraterna chansen som odugligt regeringsalternativ i syfte att sabotera för sig själva en gång för alla. Med målet att plocka ned dem som statsbärande parti, och sedan låta hans eget parti återkomma till makten utan allvarlig konkurrent kvar.

Synd då att Reinfeldt - i likhet flera andra svenska politiker före honom - skaffade sig verkligheten som fiende och beredde väg för en politisk kraft som till stora delar består av avhoppare från hans eget parti.

måndag, mars 30, 2015

Störst. bäst och vackrast

I en notis tidigare här på bloggen har jag skrivit om planerna på en skidtunnel i Piteå. Jag spekulerade då i att denna idé verkade så korkad att den mera måste handla om någon form av PR-trick. Om kylanläggningar för snö måste byggas nära polartrakterna så är inte tanken särskilt sund.

Nu visar det sig att projektet fortskridit framåt och att en privat entreprenör går in med pengar i det hela. Dessutom ska självaste Charlotte Kalla gå in som delägare.

Inget fel så långt. Men tunnelbyggarna kommer att möta hårdaste konkurrens. I dagsläget finns förvisso endast en skidtunnel i landet, i Torsby. Under uppförande är dock en skidanläggning för året-runt-bruk ute på Kviberg Park i Göteborg. Även på andra orter, främst där snötillgången är problemet, smids planer på skidtunnlar. Ett mycket intressant projekt som ännu inte verkar ha tagit form rör planer på att nyttja oanvända delar av tunnelbanesystemet i Stockholm till skidåkning. Någonstans på Södermalm ska nedgången till den arena för längdskidåkning som förmodligen får den största kundgruppen i branschen förläggas.

Piteplanerna ter sig i det perspektivet som ganska övermodiga. De verkar mera härröra från småstadskomplex som är vanliga på orter av Piteås storlek och belägenhet. På senare tid har det också börja talas om att bilister som färdas längs E4:an åker förbi stan. Jag hör till dem som ofta undrat varför infarterna till staden byggts så att de ger intrycket av att besökaren är på väg in i en veritabel metropol, när det faktiskt handlar om ett rätt ordinärt norrländskt brukssamhälle.

onsdag, mars 25, 2015

Sveriges farligaste man?

För en tid sedan väckte avslöjandet om ett speciellt kvinnoregister uppmärksamhet. Kvinnor som sökt skydd undan misshandel har av rättsvårdande myndigheter kategoriserats, i vissa fall med åtföljande kommentarer om personliga (negativa) egenskaper.

Värre än detta är dock att materialet i registret använts för forskning utan föregående etikprövning. En Henrik Belfrage, ibland kallad kriminolog, har begagnat sig av uppgifterna i som han menar goda ärenden. Enligt honom själv står han på de misshandlade kvinnornas sida. Det finns anledning att skärskåda påståendet.

Belfrage har även ägnat sig åt forskning som syftat till att åstadkomma farlighetsbedömningar av personer med psykiatriska diagnoser. För att uttrycka det lite förenklat har han i sin teoribildning gift ihop den marxistiska historietolkningen med Sigmund Freuds omdiskuterade driftsteori. I förlängningen av hans forskning utvecklas patienterna inom psykiatrin därför på sikt till livsfarliga våldsverkare som söker upp sin vårdgivare i skadliga syften. Följaktligen måste dessa spärras in och hållas utanför samhället.

Man kunde i sammanhanget kanske också fundera över varför självmordsbenägenheten i yrkesgruppen psykiatriker är större än i någon annan jämförbar profession. När "Moderaternas justitiekommitté" höll seminarium på ämnet psykiskt störda lagöverträdare för något år sedan torgförde Belfrage uppfattningar om att psykiskt sjuka patienter går att sammankoppla med allsköns elände i världen. Från de andra närvarande psykiatrikerna hördes föga av öppen kritik mot dessa slutsatser och ståndpunkter. Frågan som måste ställas är därför om en farlighetsbedömning måste göras av någon som sprider dylika uppfattningar?

Min uppfattning är att detta inte behövs. Henrik Belfrage är något av en främmande fågel inom den psykiatriska världen. Personen ifråga verkar mer drivas av att förekomma i media där han också lanserar sina så kallade forskningsresultat, och att tjäna en god hacka. Inte sällan faller också mediautspelen utanför kompetensramen, kändisbehovet är inte oansenligt alls. På allt detta talar tjänstgöringsorten (Sundsvall) sitt tydliga språk: i Norrland brukar de hamna som alla andra vill bli av med.

måndag, mars 23, 2015

En enda anledning att avveckla landstinget

Minister Shekarabi vill ta uti med regionfrågan. Detta är bra mot bakgrund av flera års ointresse i ämnet från regeringsföreträdare. Frågan är om han får så många med sig.

Shekarabi vill inte avveckla landstingen, utan strävar mer efter att åstadkomma storregioner som även framgent ska väljas representanter till. Detta är tolkningen, som säkert är förhandlingsbar den med.

En enda anledning att skrota folkvalen till landstingen i dess nuvarande form finns emellertid i Norrbotten: Anna Stina Nordmark Nilsson. Nordmark Nilsson är gruppledare för centern i landstinget, men den politiska hemvisten är egentligen ointressant då hon mera skaffat sig rykte som avskydd chef först inom landstinget, sedan på Vägverkets regionkontor i Luleå, för att sluta som bortjagad VD från Företagarna i centralt i Stockholm. Någon som gör sig omöjlig i alla andra sammanhang ska absolut inte kunna dumpas i politiken, men inom landstingets församling är detta uppenbarligen möjligt.

Det finns lite uppgifter från studentkamrater till Anna Stina Nordmark Nilsson om en som knappt märktes bland andra på Institutionen för Arbetsvetenskap vid Luleå Tekniska Universitet. Jag förvånar mig över detta ibland, att kvinnor som tar sig fram i karriären ofta börjar på detta vis, med någon form av kompetensavsaknad. Media har även rapporterat om styrelseuppdrag som sätter jävsförhållanden ifråga angående Nordmark Nilsson. Personen är symptomet i det här fallet, systemet är problemet. Problemet heter landstinget, tänk över det Shekarabi.

tisdag, mars 17, 2015

En Norrlandsregering?

Hösten efter valet 2010 ventilerade jag en del synpunkter på den dåvarande regeringens regionala sammansättning, och kunde då konstatera att denna hade en tydlig Stockholmsprägel.

Detsamma kan man inte säga om den nuvarande regeringen, vars betoning på statsråd med norrländsk anknytning sticker ut på ett markant sätt. Utrikesministern kommer från Lycksele, statsministern är ångermanlänning, landsbygdsministern är hemmahörande i Haparanda. Sen har vi en "framtidsminister" med jämtländskt påbrå. Det finns någon till norrlänning i regeringen också som befäster det faktum att laget allt annat kan anklagas än för Stockholmscentrism.

Frågan är om detta är önskvärt? Kompetens eller rättvisa, ett val som måste göras? Jag tycker kvalitén på statsråden från den nordliga landsdelen måste diskuteras mer ingående. Jag går inte närmare in på person, men den som vill borde ändå jämföra Thorbjörn Fälldin med Stefan Löfvén, som arbetade hårt på att komma över sin bortkommenhet medelst att läsa in sig ordentligt i ämnena. Följaktligen har Fälldin skrivit in sig i historieböckerna som den mest kunnige statsministern i sakfrågor i modern tid. Kanske något att tänka på för alla dessa maktens tjänare som dagligen matas med strategier av PR-konsulter och egna medarbetare.

fredag, mars 13, 2015

Saudiaffären och svensk mentalitet på 2000-talet

Det är lätt att falla i fällan och relatera de senaste turerna i handelsavtalet mellan Sverige och Saudiarabien som ett utslag av moralisk stormaktspolitik. Denna vars ursprung brukar ledas tillbaks till "1812 års politik", lanserad av Karl XIV Johan (jag menar att den går att härleda ännu längre bakåt i tiden) inbegriper sådant som höga principer som ställs över krassa ekonomiska intressen, en form av ideal som endast kan formuleras av en världsregering.

Idag vet vi att de svenska världsförbättrarambitionerna aldrig saknat också ekonomiska motiv. Under den militära Stormaktstiden var kriget ett sätt att försörja och underhålla en samhällskast som mest berikade sig själv och inte landet, trots Gustav II Adolfs påstått religiösa motiv för att gå in i trettioåriga kriget. Under forn-, vikinga- och tidig medeltid blandades statsbyggande och kristendomens spridande med rena rövartåg. Efterkrigstidens moraliska stormaktsföretag som nådde sin kulmen under Olof Palme, och som vidgade Sveriges handels- och politiksfär till tredje världen, hade givetvis också ekonomiska intressen i botten.

Vad som gör förhandlingarna med saudierna unikt i förhållande till de tidigare försöken pådyvla omvärlden sina storsinta idéer, är att motparten av allt att döma inte är intresserade av att ändra i sina inre angelägenheter som en konsekvens av relationerna med svenskarna. På något sätt sammanhänger den svenska hållningen med migrationspolitiken. Bortsett från att rehabilitering av många som kommer hit kostar stora summor och kräver exportinkomster, så tycks den lättförklarliga principiella tankegången bli att vill vi ta hit nästan vem som helst så kan vi göra affärer med vem som helst.

Hela historien med Saudiavtalet går därmed att förklara, något analytiker i andra länder sannolikt redan varit i färd med att förklara. Hur regeringen ska komma ur det hela med hedern i behåll är en gåta. Någon ansvarig måste förmodligen lämna sin post. Själv undrar jag mest just nu om de som kallar sig oppositionen smider några planer på en misstroendeomröstning.


lördag, mars 07, 2015

Tvättäkta högerman ut ur garderoben

Det är  inte ofta jag orkar kommentera alla amatörmässiga dumheter som florerar i dagstidningspressen i Norrbotten numera. Sedan en tid har dock det ena stora bladet i regionen en ledarskribent som väl kan sägas uppfylla kriterierna på en skribent vars förmåga knappast befrämjar till ytterligare läsning.

Tidigare i veckan skedde emellertid det intressanta att han kom ut som högerman genom att vilja klassa den aktuella strejken bland Norwegians personal som "samhällsfarlig". Det är som vore man tillbaka i 1800-talet, före decemberkompromiss, arbetstagarinflytande och fackföreningar överhuvudtaget. Och detta i ett land där arbetsfreden utgör regeln mer än undantaget än i något annat västeuropeiskt land.

Argumentet bakom att vilja förbjuda strejker brukar vara att "tredje man" drabbas. Men att gömma sig bakom diffusa grupper är inget annat än ett trick i syfte att dölja sina verkliga intressen och vem ens arbetsgivare i slutänden är.

Norrbottens-Kurirens ledarsida mäler genom sin brukspatronattityd ännu en gång ut sig som landets kanske mest framträdande representant för skrikhögern. Är det förresten inte snart dags att avskaffa yrket ledarskribent?


onsdag, februari 11, 2015

Instängda i bönhuset


För närvarande genomgår annonseringen efter personal till Luleå Tekniska Universitet ett nytt skov på sidorna med rubricerade jobb i Dagens Nyheter. Lärosätet sticker ut på så vis att man verkar söka efter folk med ljus och lykta; ingen annan akademisk institution  i landet är tillnärmelsevis lika i avsaknad av studenter och forskare med tillhörande administration som Luleå Tekniska Universitet att döma av de desperata utspelen i landets största morgontidning.

Anledningen till detta förhållande är flera. Först och främst att resurserna på orten inte räcker till för att upprätthålla kvalitativ undervisning och forskning vid lärosätet. För att uttrycka det drastiskt räcker inte begåvningsreserven till i närområdet. Lösningen på problemet har blivit att satsa på en "internationell" profilering av verksamheten. Genom att locka forskare och studenter från övriga delar av världen till Luleå är tanken att slå två flugor i en smäll: att visa övriga Sverige vilket framstående akademi den lilla Bottenviksstaden har, och att etablera en säker källa till sysselsättning på orten undandragen besvärliga ekonomiska konjunkturer.

Sanningen ifråga om den första strategin kan lätt avfärdas med att det inte är några större stjärnor som söker sig till Luleå för att forska och studera. Snarare är det överblivet som hamnar där. När det handlar om det regionalpolitiska delen så borde kanske verksamhetsstrategerna fundera mer över hur många som får jobb i regionen efter avslutad utbildning.

Det för oss över på frågan om högskolans så kallade tredje uppgift: samverkan med det omgivande samhället. På bilden ovan manifesteras nog vad som var tänkt att bli spjutspetsen för universitetet in i stan från campus ute på Porsön, ett "Vetenskapens Hus". Om det som pågår inne i byggnaden - som hade gjort sig bättre som saluhall - tilltalat andra än de med direkt anknytning till Luleå Tekniska Universitet, är svårt att säga. För egen del känns hela idén med ett vetenskapshus som ganska, för att inte säga mycket, överdriven.

Finns det ambitioner om att utveckla närsamhället medelst akademiska institutioner bör nog arbetet i första hand inriktas på att inte störa de befintliga inrättningarna. Ingen är nämligen betjänt av en stadsmiljö som tappar alla sina besökare.

måndag, januari 26, 2015

Resten av listan

6:a Jörgen Hermansson, statsvetare

Egentligen kunde jag ha skrivit dit före detta innehavaren av vältalighetsprofessuren i Uppsala Leif Lewin här. Men eftersom institutionen där han varit verksam härbärgerar andra som fastnat i ungdomsradikalitet hela livet kan en annan stå som representant för inrättningen. Att någon som egentligen tillhandahåller verktyg avpassade för gymnasiet och väl borde ha jobbat på ett annat ställe än en akademisk institution är inget annat än en tragisk historia. De drabbade av den märkliga personalpolitiken inom denna del av svensk statskunskap är främst de stackars studenter som möts av en ganska avog arbetsmarknad efter examen.

7:a Maria Ferm, riksdagsledamot

Utlevad kan man vara på många sätt men Maria Ferm är inget annat än klassiskt typfall. Frågan är väl närmast vad hon vill åstadkomma inom den närmaste tioårsperioden som politiker för Miljöpartiet. Att agitera för mänskliga rättigheter och miljön är väl exempel på uppdragsuppgifter som står och väntar utanför dörren till klassrummet för de med fallenhet för att ramla in i denna trall direkt från politisk idé till handling. Maria Ferm är en tänkbar framtida parhäst till Gustaf Fridolin som språkrör men sannolikt ingen ministerkandidat.

8:a Erik Ullenhag, ex-minister

Studenter i Uppsala på 90-talet kunde ofta se Erik Ullenhag som en lokal variant av Sartre sittandes på något av stans caféer konverserandes. Vad jag förstod drog juridikstudierna ut på tiden innan han blev aktuell som toppnamn i Folkpartiet. Hade hans nyligen avslutade tid som minister blivit mer lyckad hade han sannolikt varit självskriven som efterträdare till Jan Björklund. På grund av dålig konkurrens sitter majoren kvar ytterligare en tid, och Ullenhag får möta faktum att hans politiska karriär redan är på väg nedåt.

9:a Thomas Östros, Göran Persson-adept

Skojades för många år sedan om att Thomas Östros var landets äldsta 32-åring då. Han innehade tunga regeringsjobb under mer än tio år under Göran Persson. Var en pålitlig arbetshäst som tornedalingar brukar vara men hölls av rikshushållaren borta från uppdrag som kunde ha hotat dennes ställning. Hade Thomas Östros verkligen fått bli finansminister är det ändå inte säkert att han gjort något avtryck. Det känns på något sätt märkligt att han inte finns tillgänglig för sossarna längre. Kanske en kompetens att uppvärdera?

10:a Fredrik Reinfeldt, avgången regeringschef

För en del som borde ha mer att ge klipps allt av direkt. Fredrik Reinfeldt är nog en gåta för många med sin brådstörtade flykt från regeringsuppdraget på valnatten. Han ställde sig dock med sin trotsiga inställning till att inte betrakta migration som politisk fråga in i den långa raden av svenska politiker som skaffat sig verkligheten som fiende. Det är trist för en stor politiker måste vara både pragmatisk och ideolog. Förloraren på Reinfeldts vitt omtalade oförmåga att ta en verklig konflikt, är Sverige som helhet som lämnats med en regering som utrustat sig med en plan utan underlag att föra den önskade politiken.
 

onsdag, januari 21, 2015

Sveriges pojkfarfar - listan

Vad är en pojkfarfar? Ja precis som en västryss går han (eller hon) också att definiera. Begreppet här avser en person som drivit epitetet lillgammal in absurdum. Pojkfarfarn finns lite överallt men intressant i detta sammanhang är främst de som kommit sig fram inom politiken. Vi sätter igång.

1:a Gustav Fridolin, minister

Närmast självskriven på förstaplatsen är Gustav Fridolin. Vår utbildningsminister är en 50-årings hjärna i en 30-årings kropp. Om det är någon företräder slutstadiet i utvecklingen ifråga om broilrar , från Olof Palme till Mona Sahlin, så är det Gustav Fridolin. Intresserade av karaktärer och aktörer inom det politiska livet frågar sig vad Fridolin har att bidra med när han ändå verkar veta allt som kan vetas. Ska inte en verksamhet av vad slag det vara månde vara lärorik också. Särskilt om man basar över utbildningspolitiken i Sverige.

2:a Annie Lööf, partiledare

Annie Lööf ansågs av många för ung när hon enligt den mest demokratiska procedur utsågs till partiledare för centern. Det var något hennes belackare snabbt fick äta upp. Annie fanns sig snabbt i rollen som ordförande och näringsminister. Ändå är det något som verkar fattas under skalet. Vem är denna person som veterligen heller aldrig haft ett riktigt jobb. Ska det verkligen gå för sig att en politiker på toppnivå sköter uppdraget medelst  mallade svar till omgivningen som PR-konsulterna tillhandahåller? Om politiken bara är yta är Annie Lööf det tydligaste exemplet.

3:a Roland Paulsen, sociolog

Till slut blev det tröttsamt med en regering som malde på om arbetslinjen samtidigt som arbetslösheten förblev på en hög nivå. Då fanns en forskare till hands gick på tvärs mot den rådande normen: vi behöver inte arbeta längre. Tekniken har gjort arbetet överflödigt. Roland Paulsen kan med hänvisning till sin ålder inte ha alltför många sekunder i produktionen men anser sig ha tillräckligt mycket på fötterna för att dödförklara arbetsbegreppet. Som om det inte ständigt skulle finnas ett behov av folk i äldreomsorgen, post- och paketdistribution och personal som ser till att transporterna fungerar för att nämna några exempel.

4:a Anders Pihlblad, journalist

Är mest känd för att ha hånglat på krogen med Fredrik Reinfeldts stabschef när denna hade jour. Efter det famösa tilltaget hamnade Pihlblad i karantän en tid. Numera gör han stående analyser i TV4 av det politiska läget igen, faktiskt inte så dåliga. Men denne pojkfarfar har varit med lite väl länge i svängen för att tas på allvar än något annat än någon som kanske borde ha provat på något annat i livet lite tidigare. Anders Pihlblad är idag på det 47:e levnadsåret men är på något sätt kvar i ungdomstiden.

5:a Hanna Wagenius, ungdomsförbundsordförande

För många är nog Hanna Wagenius mest känd som härjedalskan i lusekofta som blev bekant för en större allmänhet via sin frivola åsikter om sexarbete. Idag kan nog Wagenius räknas till Stureplanscentern fullt ut; i paritet med många andra karriärister inom det partiet saknar hon idémässig anknytning till landsbygden. Hanna Wagenius har dock hunnit kandidera för både Jämtlands och Uppsala läns valkrets till riksdagen trots inte trettio år fyllda vid sidan av CUF-ordförandeskapet. Om inte utbrändhet hotar till följd av ytterligare rusningar i väggen kommer hon att göra rakare karriär än Fridolin helt klart.

Fortsättning på listan följer

 



 

onsdag, januari 14, 2015

Seriöst integrationsåtagande eller dålig underhållning?

Knappt hade meddelandet kommit om beslutet inte starta utbildningar för studenter från "tredje världen" i lokaler hörande till anläggningen Cape East i Haparanda förrän nästa tokiga projekt lanserades. Denna gång ska samma utrymmen användas till flyktingförläggning.  Tilläggas kan att numera asylentreprenören Bert Karlsson har intressen i det hela.

Särskilt försvårande måste det ha varit för Luleå Tekniska Universitet med insikten om att högskolor inte ska ägna sig åt sociala verksamheter (det ska också ha funnit lagliga hinder för projektet som kanske har beröring till det faktum att lärosätet är med och driver men inte äger en biobränsleanläggning i Piteå?).

Det går att diskutera om det ska gå att tjäna pengar på andras elände. För Haparandas vidkommande måste planerna på att inlogera asylsökande flyktingar på orten vara något besvärande. Vanligen är flyktingförläggningar i periferin belägna på de riktigt avsigkomna orterna, allt för att öka nedåtgående befolkningstal.

Haparanda däremot ska ju vara en "handelsstad". Inte för att jag begriper vad för slags nod i handeln orten utgör. Annat var det i Olaus Magnus skildring i början av 1500-talet då besökarna kom från när och fjärran till Torneå med sina varor.

Om det är tänkt asylmottagandet ska bli ett lyft för en rätt sargad kommun så är jag rädd för att många kommer att bli besvikna. Speciellt när det som det verkar i det här fallet handlar om att ta emot människor med mycket små möjligheter att ta sig in i det svenska samhället.

På något sätt känns hela upplägget inte särskilt seriöst.