Tillfället var inte dåligt valt. I sommar går preskriptionstiden ut för morden i Appojaure 1984, de kanske mest bestialiska av de som Thomas Quick tagit på sig. Med den långa karriär Quick haft inom den psykiatriska vården både före och efter "erkännandena" så hade det mesta talat för att han får tillbringa resten av sitt liv bakom lås och bom om han inte själv kommer på något intressant för de rättsliga och psykiatriska myndigheterna att bita i.
Jag reagerar nämligen inte så mycket på vilka brott Thomas Quick eventuellt ska ha utfört. Problemet är snarare hur han kunde göra sig intressant på det sätt han gjort. Eftersom inga speciellt stränga straff utdöms för de brott han dömts för under förutsättning att gärningsmannen anses frisk så går det bra att fabulera och ta på sig hur mycket som helst. Och en person som fås till att erkänna en lång rad brott är ju inte längre frisk utan en mycket intressant sjuk person för de medicinska själavårdarna att sätta klorna i.
En rimlig hypotes torde vara att Quick är skyldig till någon av gärningarna han tagit på sig. Som sådan är han inte särskilt intressant då det också blir möjligt att ansvar - detta fula ord i svenskt språkbruk - hade kunnat utkrävas. Hela den kostsamma utredningen med folk från det psykiatrisk-industriella komplexet hade kunnat avvaras om bara professionellt folk med juridiskt kunnande på ett tidigt stadium skådat in i vem de haft att göra med: en rätt svag människa som haft lite svårt att märkas.
