lördag, december 30, 2006

Mellan två utredningar

Så här års ägnar sig många publicistiska organ åt att sammanfatta årets händelser. Prislösa utmärkelser delas ut av olika slag, och ju länge ut i periferin dessa verksamheter sträcker sig, ju mera får de drag av kopieringsteknik och osjälvständighet över sig.

Jag hade istället tänkt att ägna några rader två viktiga utredningar så här vid den gregorianska kalenderns nyår. Den ena är redan färdig, den andra kommer med sitt slutbetänkande i början av 2007. Jag har inte läst hela psykiatrisamordningens utredning, men vad jag hittills kunnat finna genom att glutta i den så är den ett mycket ambitiöst arbete. Frågan är dock om den kommer att leda till så värst mycket, utöver utökade tvångsåtgärder och mera kontroll av psykiskt sjuka.

Det är nämligen det krav samhället överlag ställer på psykiatrin. Allt ackompanjerat av media som tryckt in begreppet "vansinnesdåd" i folkmedvetandet. Tänk om "fylledådens" verkningar skulle behandlas med samma uppmärksamhet. Då hade vi sannolikt inte fått läsa om något annat. Men det handlar ju om kultur.

Ansvarskommitténs snart färdiga utredning rör den svenska samhällsorganisationen. En ny regionindelning och landstingens framtid är vad som är på gång ur denna. Också här är frågan om så mycket kommer att hända. Vem vågar stiga fram och ta ansvar för de nödvändiga förändringar som kommer att åsamka smärta hos många? Situationen för de regionalt organiserade landstingen är väl närmast akut. I nuläget finns ingen annan utväg än att staten tar över ansvaret för sjukvården. Sedan är det upp till denna att börja med att se över administrationen, som idag hos landstingen närmast verkar ha till uppgift att sysselsätta till praktiskt arbete skygga individer.

Landstingen kan få finnas kvar men låt dem då få syssla med de regionala utvecklingsuppgifter som idag handhas av länsstyrelserna. Och varför inte låta de bli huvudmän för många mindre regionala högskolor som expanderat genom 90-talets huvudlösa utbildningspolitik, och som på många håll rör sig med verksamheter av rätt diffus karaktär, eftersom forskningsresultaten håller dålig klass.

Göran Hägglund är en trevlig person som behöver stöd från flera håll för att ge sig på problemet psykiatrin. Fredrik Reinfeldt kan gå i sin förebild Tony Blairs fotspår genom att i början av sin mandatperiod gå i spetsen för en ordentlig regionreform. Det är i varje fall på tiden att någon gör det.

onsdag, december 27, 2006

Traditionell obstinat plakat agitation

Torne älvdalsområdet kan väl knappast betecknas som ett där den mänskliga progressionen nått särskilt långt. Det har sina förklaringar, av vilka en är laestadianismens förtryckande anti-intellektualism.

På senare tid har en företagares skyltningskonst uppmärksammats även utanför regionen. Det handlar om en man vars tankegångar knappast ger några generella direktiv för handlandet. Med andra ord, Mikael Styrmans agitation går knappast att placeras ideologiskt någonstans.

Varför används annars både uttrycken "sosse-Stasi" och "nationalsocialdemokraterna" om det forna regeringspartiet? Det måste vara svårt att kombinera nazism och kommunism, och det tror jag inte ens ett mycket pragmatiskt parti som socialdemokraterna klarar av.

Det här liknar väl mest någon som svingar yxan hela varvet, utan att egentligen såra någon allvarligt. På något sätt bekräftar Styrmans aktiviteter bara bilden av vad folk vill läsa om oss uppe i norr. Ska han fortsätta med sin verksamhet rekommenderar jag honom att starta en blogg. Det är både billigare och mer i tiden. Men vi vill kanske ha kvar plakatpolitiken?

Idag skriver Kent Asp på DN Debatt om hur svenska dagstidningar drastiskt minskat valbevakningen. Att detta skulle kunna bero på bloggarna och annan form av alternativ samhällskritik verkar dock inte föresväva medieprofessorn. Det var nämligen länge sedan politiken ingick i symbios med tredje statsmakten. Folk är inte dumma.

söndag, december 24, 2006

En högtid med flera betydelser

Så var det då dags att fira julen, den högtid när alla ska göra samma sak vid samma tidpunkt på stora delar av jordklotet. För julen är först och främst en kristen tilldragelse. Den firas på grund av Jesu födelse för omkring 2000 år sedan. Frälsaren är inte lika uppburen i alla länder, helt enkelt på grund av att det finns fler stora religioner än en. Som kommersiell högtid blir dock julen alltmera global.

Det går att dra ut mycket ur ords betydelse. Därför rekommenderas till försiktighet för de som vill ge sig in i dylika företag. Jag tänkte ändå här tillåta mig till viss spekulation. Som jag skrev igår har det svenska ordet jul förkristet ursprung. Att vi benämner den största kristna högtiden med ett ord som inte alls har med Jesus att göra kan ses som typiskt för ett land som ibland kallas världens mest sekulära. I de anglosaxiska länderna är som bekant Kristus med i jul-namnet. Franska Noël och tyska Weinachten har också kristen anknytning, även om tyskarnas jul-ords ursprung diskuterats lite mer.

Spanska Navidad och italienska Natale har att göra med Kristi födelse. Detta bara för att skumma igenom de största europeiska kulturspråken. För många européer, inte minst muslimer, är emellertid inte julen en religiös högtid. Kanske kan detta ge en injektion åt den gamla tradition som numera känns rätt främmande, av den enkla anledningen att vi snart firar jul året runt.

lördag, december 23, 2006

Den självgode chefens betraktelser

På en av mina gamla arbetsplatser fanns det bara två möjligheter att avancera. Antingen att bli chef. Eller också tog man det fackliga spåret. Åtminstone sa den störste proppen ovanför mig på avdelningen så en gång. Trots att han hade sin bänk bredvid mig, och endast var tre år äldre än mig, mötte han aldrig min blick när vi samtalade. Någon gång kallade han mig för "grabben".

Han blev sedermera chef där. Inte på grund av kompetens, utan för att ingen annan ville bli det. Det här är rekryteringsgång inte så ovanlig bland personer som suktar efter att få leda en verksamhet i Norrbotten. Jag har haft att göra med flera personer av det slaget, vars ursprung av någon anledning verkar vara hårt koncentrerat till en mindre stad mellan Luleå och Skellefteå. Om något är detta uttryck för sann bruksanda, och kanske inte heller i så liten grad mindervärdeskomplex.

Men det finns en allvarlig baksida av fenomenet, nämligen att den traditionelle chefen har en tendens att skrämma bort begåvningarna eller den kreativa klassen. Vi märker kanske inte av det nu så mycket, men kommer om inte annat att märka av det när de mogna näringar som för närvarande firar stora triumfer i form av goda resultat i Norrbotten inte längre går så bra. Eller när ingen längre vill jobba i auktoritära organisationer, eftersom Sverige är så negativt inställd till utländsk arbetskraft.

Det brukar bli tyst i klassen när någon framför sådana här sanningar. Men inte så länge. Snart är Norrbottens tidning på den högra sidan av det politiska spektrumet igång igen med sina Sagan om ringen-perspektiv på politiken på ledarsidan, snart upptas jakten på psykiskt sjuka i rubrikform, och, kanske får vi ännu en gång läsa om att kulturministern är nazist i på blaskans kultursida. Nog vore väl det ett hån mot Kurirens duktigare skribenter

Tänk om fler skulle börja inse att vikten av att ha ett arbete är något mera än att bara befinna sig på ett visst ställe mellan två klockslag, och att lösningarna inte alltid finns i det förgångna. Ja tänk om receptivitet och originalitet blev ledstjärnor istället för självupptagenhet. Då skulle det inte behöva gråtas över missade scoop.

I morgon, julafton, tänkte jag hinna med att dryfta olika betydelser av julen. Själva ordet jul fanns före kristendomen infördes i Norden. I andra länder har högtiden andra namn. I många kulturer firas den inte alls.

torsdag, december 21, 2006

Bravo Leijonborg!

Efter valet då folkpartiet nästan halverade sitt väljarstöd, har Lars Leijonborg intagit en rätt tam inställning. Dataintrångsaffären har på något sätt låst partiet, och krav har rests på Leijonborgs avgång. Idag på DN Debatt visar han dock åter klorna.

De högskolor vars lärarutbildningar som fått kritik för bristande kvalitet av Högskoleverket måste skärpa sig. Annars åker examinationsrätten för dessa. Ett slut på läraryrkets allmänna statusdegradering och förvandling till jourhavande kompis med mera kan därför skönjas. Särskilt är det examinationsformerna som ska stramas upp.

Nu är det bara att hoppas att det kommer ut konkreta resultat av detta och att regeringen fortsätter kvalitetsarbetet in i övriga delar av den akademiska världen. Utbildnings- och forskningsministern är inne på sådant i slutet av debattartikeln där kritik riktas mot dagens resurstilldelningssystem för högskolorna. Leijonborg menar att detta premierar snabb genomströmning istället för kvalitet, eller annorlunda uttryckt, gymnasifiering av kunskaperna.

måndag, december 18, 2006

Tänk vad ett samtal kan göra mycket

Imorgon hade jag tänkt besöka Haparanda och det omtalade varuhuset där. Staden kom till som en kompensation för förlusten av Torneå efter 1808-1809 års krig med Ryssland. Idag är Haparanda och Torneå så kallade systerstäder, och det är i det sammanhanget vi ska se Ingvar Kamprads beslut att etablera sig där.

I en värld där nationsgränser betyder allt mindre har vi förmodligen att se fram emot att dessa båda städer växer ihop. Många i östra Norrbotten är mer intresserade av att använda Kemi/Tornios flygplats än den som finns ute på Kallax i Luleå. Det har också talats om vårdsamarbete med finnarna, och renhållningen är redan en svensk-finsk angelägenhet vid den nedre delen av gränsälven. Så förflyttas tyngdpunkten i Norrbotten österut.

Jag noterar att före detta Umeåflickan Anna Sjödin fått gå som ordförande för sossarnas ungdomsförbund. Meningen var att vi skulle tro att hon kämpat in i det sista med detta beslut. Anledningen var nog snarare ett direktiv från högsta ort. Mera osjälvständiga, onödiga och ofarliga organisationer än politiska ungdomsförbund torde svårligen gå att uppbringa numera.

fredag, december 15, 2006

Störste svenske hjälten sedan Nordenskiöld och Hedin

Pojkdrömmen uppfylldes slutligen för Christer Fuglesang när han fick följa med Discovery ut i rymden. Han har utöver själva flygfärden fått utföra reparationsarbeten på stationen ISS. Via kameror har vi kunnat följa med hur dessa förlöpt.

Om det var någon som trodde att de stora upptäckternas tid för alltid är förbi, och att vi aldrig mer kommer att celebrera någon som Hedin och Nordenskiöld firades, så kommer Fuglesang att vederlägga detta vid hemkomsten. Jag är rätt säker på att han kommer att uppnå hjältestatus i klass med dessa båda herrar.

Hedins eftermäle solkades ned av hans nazistsympatier på äldre dagar och Nordostpassagen kom aldrig att få någon praktisk betydelse. Hedins upptäcker "avslöjades" dessutom redan tidigt av Strindberg, eftersom en av Karl XII:s karoliner gjort en Asienresa innan honom.

Fuglesang riskerar inte att belastas med något dylikt. Han kan därför hyllas för att ha varit såväl den förste svensken i rymden som den ambitiösaste astronauten hittills.

tisdag, december 12, 2006

Pösmunken på DN

Landets så kallade malligaste morgontidning har en signerist på sin ledarsida som till och från gör nedslag i verkligheten i form av korta analyser och kommentarer. Han började, tror jag, på kultursidorna i avisan men gled så småningom, lite omärkligt, över till ledarsidan för ett par år sedan.

Henrik Berggren var för en tid sedan med om att ge ut en bok, i vilken hävdas att svensken är för "statsindividualism", och att detta är ett fenomen som funnits långt före Per Albin. Vi har haft nog av präster, brukspatroner, fäder och annat som kuvat oss i civilsamhället och i familjerna. Därför har vi "valt" en trygghet från staten som är kall och materiell men som inte äter upp individens automoni.

Vad är det han pratar om egentligen? Är det ett negativt frihetsbegrepp under statens hägn? Och hur går det att få det till att Strindberg och CJL Almqvist förfäktade sådana idéer? Berggren är doktor i historia så han behärskar därför verktyget att driva en tes. Denna gång med tillhjälp av Lars Trägårdh.

Hela projektet liknar dock mest av allt något som syftar till att få med allt på en gång. I ideologiskt avseende kan det snarast karaktäriseras som samhällskonservativt på gränsen till reaktion. Berggren håller låda, åhörarna sitter tysta, skrattar till någon gång. Något nytt tillkommer knappast, och frågan är väl om författaren själv någon gång i sitt liv känt att han utvecklats.

Om Berggren är beredd utveckla sitt autonomibegrepp skulle jag kunna tänka mig att ta en diskussion med honom. Jag befarar emellertid att en sådan invit kommer att sluta i att jag får ikläda mig rabulistens roll. Större liberalpatriark i det här landet går svårligen att hitta.

lördag, december 09, 2006

Fel och lögn om Obol-scoopet Sture Bergman

Det har väl inte undgått någon läsare av lokalpressen i Norrbotten att ta del av turerna kring investmentbolaget Obol i veckan. Idag berömmer sig ansvarige utgivaren för Norrbottens-Kuriren Sture Bergman för att hans tidning stått för avslöjandet av oegentligheterna kring Obol. Men detta är en sanning med modifikation, eller om man så vill, en vit lögn.

Istället var det P1:s Kaliber som slutligen lyckades ge uppmärksamhet åt fallet. Efter en intervju med mannen bakom Obol Bo Johansson som sändes i slutet av november så lanserade Kuriren artikelserien om bolaget med start den 2 december. Samma dag började Ekot publicera nyhetsinslagen om Obol.

Vi är nog många som länge undrat om det inte varit något skumt med Obol. Men att något är skumt i sig är aldrig bara skäl nog för att skriva om det. Att Kurirens reportrar haft material liggandes i byrålådan länge är således ingen bedrift. Reaktionen på Ekot-intervjun med Johansson vittnar om att tidningen fortfarande bara kan uppträda som ett eko, även när det rör sig om sådant som försiggår i den nära omgivningen. Tidigare togs ju norrbottningarna på sängen av att det var ett riksmedium som avslöjade Verklighetens center i Vuollerim.

Det skulle nog inte skada med lite mer idéer och framåtblickande perspektiv i Norrbotten idag. På ledarsidan i ovanstående tidning härjar sedan några år en man som väl närmast väl är att betrakta som en slags Bert Karlsson inom sitt yrkesområde. Går det så går det, tycks vara redaktörens motto. I hans persongalleri ryms antingen goda eller onda; hela verksamheten liknar mest en vrång gubbe som går lös på klabbarna i sin vedbod så flisorna yr. När allt är över finns ingenting kvar, bara lämningar av obstinata attityder. Hoppas ingen utomstående läser det.

onsdag, december 06, 2006

Medlemskapet som för närvarande hänger på en ö

Det minne jag har från det delade Cypern stammar från 1981 under en skolresa. Vi var på väg mot gränsen mellan öns södra och norra del, för att om möjligt få en skymt av den vackra staden Famagusta, som turkarna då ockuperade. Men en äldre man stoppade oss och förklarade allvarligt och bestämt att ingenting fanns att se närmare stängslet.

Sedan 2004 är Cypern medlem av EU men Turkiet vägrar öppna sina hamnar och flygplatser för landet eftersom den officiella regeringen råder över den grekcypriotiska delen av ön. Frankrike och Tyskland har nu gjort denna fråga till stötesten för Turkiet i medlemsförhandlingarna med EU, vilket sannolikt ingår i en strategi som delas av andra länder i unionen i form av skepsis mot ett muslimskt land.

Europeiska Unionens länder måste finslipa argumenten om de vill att Turkiet inte ska få bli medlem. Man lär knappast anstränga sig för att lösa frågan om Cyperns delning, och närmast ser denna ut att bli en uppgift för FN. Dessutom var det ju grekcyprioterna som Bryssel var missnöjda med när de röstade nej till återförening 2004. Politik är att vilja?

söndag, december 03, 2006

Vad vilja socialdemokraterna?

Ganska snart efter den 17 september började borgerliga ledarskribenter bekymra sig för utgången av nästa val. Det mest troliga är detta skedde som uttryck för någon sorts frustration, som om tolv år av oavbrutet socialdemokratiskt styre helt enkelt måste uppvägas av åtminstone åtta borgerliga regeringsår i följd.

Per T Ohlsson framhåller idag att nya regeringar brukar gå tillbaka i val i mötet med väljarna. De sju mandat i övertag som de borgerliga har är förmodligen inte tillräckligt för att behålla makten efter 2010 om man ser till den kalla statistiken. Därför är det sannolika att alliansregeringen för fortsatt förtroende måste lita till socialdemokraternas ideologiska väg de närmaste åren.

När nu dessa är i färd med att välja ny ledare, och att denna förmodligen kommer att heta Mona Sahlin, är det inte utan att tankarna går till hur ett företag - också en rörelse - brukar gå upp och falla ihop. Under uppbyggnadsfasen under Hansson/Erlander nådde partiet 45-50%, under förvaltningsfasen med Palme/Carlsson nåddes siffror kring 40-45%, medan sönderfallet under Persson/Sahlin kommer att rendera i tal mellan 35 och 40 procent.

På annat sätt går det inte att tolka den långsiktiga trenden för detta parti. Jag ser nämligen ingen annan väg för socialdemokraterna än att de fortsätter ut i det ideologiska moraset. De som på nittiotalet kallades förnyare märks knappt ens i debatten idag, om man kanske undantar Jan Nygren. Men inte heller han tycks ha förstått att hans parti inte på många år nu kunnat kallas ensamt statsbärande. Det kanske rent av kan sägas höra 1900-talet till.