onsdag, juni 29, 2005

Åsiktsaristokrater - sista delen

I måndagens luncheko kom en av de lärare jag kom i kontakt med i samband med mina studier i Uppsala till tals. Med en tämligen tillkämpad eftertänksamhet gav denne en kommentar på politiken. Jörgen Hermansson undslapp sig emellertid inte denna gång något i närheten av det omdöme han gav om mig, vilket från mobbarakademikerprosa lättast kan översättas till "en alkoholiserad lappjävel som ägnar sig åt hemslöjd som inte går att sälja".

Vi som är födda norr om Ödmården har vant oss vid att bli tilldelade dylika egenskaper av sörlänningar med bristande självkänsla. Ändå är det Norrland och inte mellansvenska bruksorter som kommunisttäta Fagersta där Hermansson kommer ifrån som är den svenska industrialismens vagga. Fakta talar för sig.

Men nu var det inte främst om mobbaren det skulle ordas utan om den kanske främste företrädaren för den svenska åsiktsaristokratin: statsvetaren Leif Lewin. De gånger denne numera yttrar sig offentligt är det i egenskap av en halvt gaggig gubbe som allt färre tar på allvar, ja snart inte ens Mats Bergstrand. Fortfarande kan dock Lewin ge exempel på slagfärdighet i sin främsta paradgren: att skriva för att synas. Mest minns vi kanske den forne liberalens så kallade val att rösta nej till EMU för nära två år sedan.

Det Lewin av allt döma kommer att bli mest ihågkommen för är dock inte sin narcissism utan sitt agerande i samband med att Victoria, kronprinsessan alltså, skulle studera statskunskap i Uppsala. På grund av HKH Kronprinsessans höga dignitet ansåg innehavaren av den ärevördiga professuren i statskunskap och vältalighet att ingen annan än han själv var i stånd att ge Victoria rätt utbildning. Lewin påtog sig därför ansvaret att förestå alla kronprinsessans kurser.

Nu blev det ju inte så att Victoria kom att studera i Uppsala så Lewin fick stå där och undervisa folk av gemenare slag från Skellefteå, Ludvika och Hässleholm. Detta var inte bara snopet emedan det visade på vilken fascination inför ärvd kompetens påstått upplyst personer kan hysa. Kanske säger det också en del om samhällstillståndet.

Detta var alltså sista delen om de svenska åsiktsaristokraterna - statsvetarna. Det innebär inte att det inte kan bli aktuellt att återvända till ämnet. Särskilt med tanke på att den politiske kåsören och "socialdemokraten" Stig-Björn Ljunggren nämnts i diskussionen som ny politisk chefredaktör för Norrländska Socialdemokraten. I sanning något att oroas över.

söndag, juni 26, 2005

Viktigt med ny regering - inte bara på riksnivån

Någon har sagt att vad som sker i Norrbotten ger en god fingervisning om hur politiken på riksnivån lyckats. Kanske ligger det något i detta. Regionen som sådan har ju en svag egen tradition att falla tillbaka på i form av sitt landskap. Istället fungerar snarare det av statsmakten upprättade länet som grund för vad norrbottningarna helst identifierar sig med.

Tidigare har här på Bottnakarlens blogg belysts hur besvärligt det tycks vara att skapa en ny politisk institution i Norrbotten. Det samverkansorgan för regional utveckling som ska bli en nivå mellan staten och kommunen och på sikt kanske också ersättaren för dagens landstingskommunala verksamheter, lär inte komma till stånd förrän efter nästa val.

De borgerliga partierna i Norrbotten har bildat en vårdallians med riksdagspartiernas allians som förlaga. Syftet är att åstadkomma ett maktskifte i landstinget efter 2006 års val. Detta är ett bra initiativ och bådar gott inför eventuella nya försök att få till en ny regional politisk institution. Men först måste man vinna valet.

Detta är inte möjligt utan hjälp av åtminstone ett parti, och namnet på detta är Norrbottens Sjukvårdsparti. Kanske kan ett likartat förhållande sägas gälla på riksnivån där de borgerliga partierna kan behöva hjälp av en Septemberlista för att vinna valet. Båda dessa kan betraktas som bångstyriga krafter men i alla fall något som kan vara med och utgöra ett regeringsunderlag.

Till de som betvivlar att jag framför realistiska alternativ vill jag bara påminna om att förra gången de borgerliga regerade landet så stöddes man av Ny Demokrati. Så varför vore det fel att spekulera i borgerligt styre med hjälp av något som närmast kan liknas vid populistiska partier?

torsdag, juni 23, 2005

Kris i EU-frågan

På kort tid har projektet Europeiska Unionen drabbats av bakslag, ett allvarligt och ett mindre allvarligt. Marschen mot en ny konstitution har fått göra halt eftersom väljarna i såväl Frankrike som Nederländerna röstat nej till förslaget om detta. Och i förra veckan sade fem länder - däribland Sverige - nej till förslaget om EU:s långtidsbudget.

De finns de som läser in en avgörande tendens i denna utveckling. I senaste numret av tidningen Axess menar den franske statsvetaren Dominique Moïsi att det franska nejet är jämförbart med Berlinmurens fall som händelse, fast med en effekt av rakt motsatt slag. Den 29 maj 2005 kan för framtida historiker utgöra slutet på efterkrigsperioden, tror Moïsi. Hädanefter är det inte andra världskriget som är vägröjare för Europas uppbyggnad, vilket innebär att den fransk- tyska axeln inte längre kommer att dominera världsdelen.

Moïsi tycker sig utifrån detta kunna iaktta ett nytt Europa - ett som inte följer USA. Det Europa som vi så länge upplevt - det teknokratiskt kontrollerade, är dött. Dock inte unionen. Vilken väg denna kommer att ta i framtiden vågar inte Moïsi spekulera i på grund av det svaga ledarskapet och framhåller i detta sammanhang särskilt Chirac. Så sant.

En Persson i Sverige, en Schröder i Tyskland, en Blair i Storbritannien och en Berlusconi i Italien. Alla fyra exempel på 90-talspolitiker som torde ha gjort sitt. Inte minst vår egen statsminister.

måndag, juni 20, 2005

Den fördärvlige sexköparen

Det har rönt en del uppmärksamhet att ett par domare brutit mot den för Sverige så speciella sexköpslagen. Denna innebär som bekant att endast köparen av sexuella tjänster begår en kriminell handling. Sexsäljaren går däremot fri, vilket enligt vedertagen ekonomisk teori måste betraktas som bakvänt.

Nu är ju inte prostitution en ekonomisk verksamhet av vanligt slag. Men frågan är om det är rätt väg att gå att utdöma straff i syfte att komma åt själva problemet. Prostituition är mestadels en beklaglig företeelse för alla inblandade i den varför mer uppmärksamhet borde ägnas åt att komma åt dess orsaker. I Sverige är dock den vänster som i andra sammanhang hellre talar om orsaker till samhällsproblem än om straff inte beredd till detta.

Man kan fundera över detta. Är det möjligen så att den feministiska doktrin som staten/regeringen använder för att betrakta omvärlden tar ifrån vänstern dess bästa förmåga: att iaktta och förklara samhällsproblem. Eller ligger bakom sexköpslagstiftningen intet annat än ett hämndmotiv? Ska uttrycket hora bytas ut mot torsk som skällsord?

Som en följd av den dogmatiska och föga upplysta lagen mot sexköp har prostitutionsproblematiken i Sverige bara antagit nya former. Utpressningssituationer har blivit vanligare och verksamheterna har flyttat till nya marknadsplatser. Precis som om vi levde i en totalitär stat.

onsdag, juni 01, 2005

I Eyvind Johnsons fotspår

Som avslutning på en intensiv bloggarvår för Bottnakarlens vidkommande, vad vore lämpligare än att återvända till ett lokalt kulturevenemang. Det var ju så det började en bit in i april. Samma kväll som Göran Persson och Fredrik Reinfelt duellerade i TV hölls en kväll för Eyvind Johnson i Norrbottensrummet på Stadsbiblioteket i Luleå. Delvis till ackompanjemang av musik läste Sara Arnia ur Nu var det 1914. Innan hade ordföranden i Boden-sektionen i Eyvind Johnson-sällskapet berättat om författarens liv, verk och tidiga år i Norrbotten.

Något som slår en i Eyvind Johnsons författarskap är förmågan att ur det förflutna tolka ut det närvarande. Med det vill jag mena att han borde gå att vinna för nya generationer läsare. Att så blivit fallet gick inte att konstatera denna kväll, ty här var snarast 60+ i majoritet. Antalet åhörare under fyrtio var lätt räknade.

Visst vore det trevligt om inte bara fler norrbottningar, utan också fler yngre norrbottningar intresserade sig för sin ende nobelpristagare. Men för uppnå detta krävs nog en Johnson för informationsåldern. En sådan skapar man kanske inte genom högläsning inför åhörare.

Det var så sent som 1993 som Eyvind Johnson-sällskapet bildades. I styrelsen för detta huserar vad jag kan se en del mossiga akademiker som väl knappast har autodidaktens bana bakom sig. Är dessa lämpliga att föra arvet vidare om den fattige arbetarpojken som började från nära noll och tog sig upp här i världen? Som till exempel den märklige historiker, reservofficer och disponentson som fann anledning att yttra sig politiskt när det var på gång att missbrukarvård skulle förläggas för nära hans bostadsområde.

Jag vill med detta sistnämnda bara peka på hur litterära sällskap kan använda föremålen för sina intressen som ett medel till att reproducera samhällsklasser och förhindra ståndscirkulation. Alltså något som Eyvind från Boden nog inte själv skulle ha gillat.