Bloggarkollegan Mattias Svensson har i dagarna varit inblandad i minst sagt hårt meningsutbyte med statsvetarprofessorn Bo Rothstein. Fast meningsutbyte är kanske inte rätt ord då det mera handlat om att Rothstein velat göra en stor poäng av ett vulgärt uttryck Svensson använt sig av i syfte att döma ut hela bloggosfären som en kloakbrunn.
På rak svenska var kanske Svenssons ordval ett slag under bältet på Rothstein. Men i dess ursprungliga form på anglosaxiskt språkbruk har det en inte lika grov innebörd.
Lite märkligt var det ändå att Göteborgs-Postens kulturavdelning valde att göra debatt av det här. Kanske vittnar det om en desperat stämning i stan på Sveriges framsida efter alla varsel när man måste ge utrymme på det här sättet åt en person med uppenbarligen ganska känsligt ego.
Genom att referera till Auschwitz i fallet med bloggarna har Rothstein som Mattias Svensson skriver idag passerat en anständighetens gräns. Att komma dragandes med Förintelsekonceptet vittnar onekligen om klara brister i argumentationen.
Jag har förresten försökt fördjupa mig också i annan litteratur än den industri som byggts upp kring nazisternas folkmord. För det var ju flera grupper som råkade illa ut under regimen i Tyskland på 30- och 40-talet, liberaler, socialdemokrater, kommunister, intellektuella och konstnärer inte minst. Själv hade jag nog med den sjukdomsproblematik jag haft inte överlevt länge där med de behandlingsmetoder som fanns då. Ingenting jag gör en stor grej av men ändå värt att reflektera över när någon börjar gapa om vem som är det största offret.
