Utöver mina aktiviteter i huvudstaden som jag beskrev igår så var jag på event där skribenten Carl Rudbeck presenterade sina tankar om borgerligt-liberal kultursyn i dagens kulturklimat. Som antaganonist till hans idéer hade förläggaren Svante Weyler anlitats. Weyler talade mot Rudecks mera pluralistiska förhållningssätt till kulturen utifrån den värdeobjektiva föreställningen om att det finns en kultur för folket. Vad individerna själva skulle kunna tänkas göra för kulturella val var hos denne av underordnad betydelse.
Det här fick mig att tänka på 70-talets proggrörelse som visserligen var både nationell och exkluderande mot andra musikformer men samtidigt pluralistisk såtillvida att allt som producerades räknades. "Du kan om du bara vill", löd stridsropet. Och visst var det många proggare som ville mer än de kunde, vilket avmärktes inte minst ifråga om kvalitén på det som framfördes.
Någonting liknande tycker jag vi upplever idag inom det som kan kallas bloggrörelsen. Vem som helst får vara med. Bloggosfären är dock global med nationella förtecken, vilket gör att det går att tala om en utveckling av proggens mera anti-inriktade ideologi. Märkligt kändes det därför att sitta och lyssna till ett meningsutbyte där den debattör som ofta beskyllts för kulturförakt på grund av sina öppna kultursyn egentligen stod upp för just proggens grundidé: du räknas.
