fredag, januari 22, 2016

Kluvet tal i Kommunalskandal

Det har varit påfallande tyst om den egentliga anledningen till att Kommunals ordförande förband sig att avgå från sin post senare i vår. Ett samtal från eller med Stefan Löfvén avgjorde Annelie Nordströms framtida fackföreningskarriär, inget annat. Fackföreningsfolk lämnar nämligen aldrig sina uppdrag oplanerat utan påstötningar från allra högsta ort.

Vad som också är märkligt är hur andra ur det politiska etablissemanget - även på högerkanten - försvarar Margot Wallströms lägenhetsklipp ifråga om hyrans nivå och belägenhet. Igår bland annat en journalist som om jag inte missminner mig var på tapeten för några år då hon fått lägenhet genom kontakter med en bostadsstiftelse som gjorde om sina regler för förmedling till mindre bemedlade. Kristina Axén-Olin i morgonsoffan hade heller inget allvarligt att invända mot Kommunals förfarande.

Att det här inte upprör eliten bland politiker och journalister har naturligtvis att göra med att de är rädda för konsekvenserna av en fortsatt granskning av fenomenet. De sitter så att säga i samma båt. Anledningen till bostadsbristen i Stockholm och andra delar av landet är flera, men kanske mest för närvarande orsakad av migrationen inom och in till landet. Den nuvarande hyresregleringen med rötter i krigsårens ransoneringspolitik borde förstås ha avvecklats för länge sedan. Ny- och ombyggnadsstrategierna har heller inte följd med omvärldsförändringarna. Den allvarligaste följden av detta har blivit en bostadsrättsbubbla som förmodligen lär spricka inom överskådlig tid och förmodligen sänka den svenska ekonomin.

onsdag, januari 20, 2016

Deckarskrivande som statisk verksamhet

Det kan tyckas underligt eller märkligt, men det var inte förrän alldeles nyligen jag tog mig igenom en deckare - eller kriminalroman som det också heter - av Liza Marklund. Många andra författare i genren har jag läst men just inte av pitebördiga Liza förrän nu. Det finns riktigt duktiga författare i deckarfacket, en del kanske som valt de kommersiella framgångarnas väg före "seriositet". Kerstin Ekman började dock som deckarförfattare för att med tiden övergå till att skriva om kritikerhyllade ämnen.

Liza Marklunds böcker innehåller som de flesta andra svenska deckarförfattares sedan Sjöwall & Wahlöös tid en del samhällskritik. I den bok från 2014 som jag härmed kortrecenserar är föremålet för kritiken bloggarna. Dessa kallar Marklund små människor som den etablerade journalistik hon själv företräder försöker "hjälpa" eller ge röst åt. Som om rätten att uttrycka sig offentligt tillkommer endast särskilt utsedda och överordnade åsiktsförmedlare. Inte en tanke åt att bloggarverksamhet är något av en bred folkrörelse med deltagare från hela samhällets skikt, yrkesgrenar och identiteter representerade, med nyanlända och äldre mindre frekvent förekommande.

Nej vad Liza Marklunds sätt att se på rätten att uttrycka sig står för är inget annat än en väldigt auktoritär människosyn. Det är inte utan att man kommer att tänka på om hon i själva verket har ganska mycket i sig av den morsa hon hällt galla över genom åren. Den mamma som påstås har bromsat och motarbetat henne i karriären. Bruksmiljön i Piteå som inneburit att bli vid sin läst kan förstås också ha inverkat på ett dylikt sätt att skriva trots att hemmavistelserna enligt uppgift från författaren själv är fåtaliga numera. Det hade i alla fall gått att vänta sig mer i form av personlig utveckling från en så uppburen skribent.

söndag, januari 10, 2016

Luleå sakta på väg mot ljuset


Jul, mellandagar och nyår är inte min högtid riktigt. Strindberg tyckte i sina mest ateistiska stunder att kristendomens införande i Norden innebar att man började fira mörkret istället för ljuset kring midsommartid som var vanligt under hednisk tid.

För oss som bor långt norrut är det mörkt den här tiden på året, och inte bara det. Det är riktigt mörkt. Det är så korta dagar med ljus att livet mera handlar om att gå och vänta på att polarnatten ska inträda än att glädjas åt den lilla stund gatubelysningen inte är tänd under dagen.

Om vägbanken på bilden ovan följes rakt fram nås platsen där det sund var beläget som skiljde Brändö från det större Porsölandet in på 1400-talet. Det var dit bönder åkte in med sina varor som lastades om på så kallade haxar, ett slags mini-galeaser, som sedan förde dessa ut på den större marknaden längre ned i Östersjöområdet. Eftersom Brändö i de allra tidiga dokumenten benämnes Berendtzö, antagligen härledd ur tyskans Bernhard, förefaller det inte osannolikt att ön fått sitt äldsta namn från en representant från Hansan som antagligen var bosatt där. Hansan var involverad i så gott som all handel i Nordeuropa under 1300-talet i synnerhet så varför skulle de inte ha haft en agentur placerad i Norrbotten också.

Ovanstående historietolkning lär möta en del invändningar, men jag vågar mig ändå på att lansera ett förslag: byt namn på Luleå till Brändö, som var den plats ortsborna tidigt uppfattade den som där staden förlades efter flytten från nuvarande Gammelstad 1649. Jag har nämligen så länge jag kan minnas tyckt att de där älvarna med namn från samiskan hört dåligt samman med ortnamnen i kustområdet såväl på västra som östra sidan av Bottenviken. De är utifrån hämtade benämningar som har föga att göra med hur de första bosättarna med tiden uppfattade namnen på sina boningsplatser.

I Nordnorge finns Tromsö och Bodö, som företer likheter med kuststäderna i Bottenviksområdet inte bara storleksmässigt. Inget tal där om att namnge städerna efter inlandsföreteelser. Namnet Brändö på Luleå skulle också kunna lindra några av de storstadsförhoppningar som rör sig i huvudena på kommunens styrande. Ta det hela till en lägre hanterbar nivå så att säg. Ber att få återkomma i ämnet.