Har alldeles nyligen tagit del av en rapport från Riksrevisionen som granskat huruvida regeringen och berörda myndigheter tagit sitt ansvar ifråga om att främja studenternas anställningsbarhet. Termen härrör från målformuleringen i Bolognaprocessens dokument angående "employability".
Utöver den gedigna genomlysningen av ämnet gjorde rapportörerna ett rätt anmärkningsvärt konstaterande: i Sverige tar i dagsläget 40 000 högskoleutbildade varje år ut en examen medan endast 20 000 akademiker går i pension. Även med hänsyn tagen till regeringens stolta deklarationen om det framtida "kunskapssamhället", så råder det sannolikt en oerhörd diskrepans mellan behov och utbud på arbetsmarknaden för akademiker.
Ekonomihistorikern Lars Magnusson har analyserat vad han kallar den tredje industriella revolutionen och bland annat funnit att en stor del av den framväxande tjänsteproduktionen är relaterad till värdeökande processer som kan kallas industriella. Alltså kanske inte alltid vad som kommer ut av akademiska studier får man förmoda. Även andra artiklar har rätt nyligen dragit en lans för industrins betydelse, och senast igår tog PJ Anders Linder död på ryktet om den svenska industrins förestående död.
Vore jag ansvarig för den högre svenska utbildningspolitiken skulle jag ta till mig av dessa fakta. Sedan är det en helt annan fråga att regeringen helt öppet numera använder högskolorna som en buffert för att förbättra arbetslöshetsstatistiken. Att påstå att det skulle finnas särskilt många arbetslösa industriarbetare som tycker det är läge att skaffa sig akademisk utbildning bara för att det inte finns några jobb är bara långsökt.
