Det har varit alldeles för lite filosofi på den här bloggen, trots dess beskrivning. Därför tänkte jag gå lös lite i ett ämne som det är alldeles för tyst i men ändå pratas rätt mycket om. Vad jag avser är Axel Hägerströms filosofi som många gärna avhandlar i tal men nästan ingen skriver om och än mindre läser (dock jag som tagit mig an två sammanställningar av hans uppsatser). Den här ledaren i DN gjorde emellertid ett avsteg från denna princip.
Vad Håkan Boström på ovannämnda tidning ville ha sagt med sin artikel var att genombrottet för Hägerströms filosofi under 20-talet, även benämnd värdenihilism, gjorde oss till självdyrkare istället för Gudsdyrkare. Den uppgörelse med boströmianismen som slutligen kom till stånd under denna tid, innebar att alltså att värden övergick från att var antingen sanna eller falska till att vara ingenting eller som det heter endast uttryck för känslor och emotioner.
Det finns anledning att titta lite mera bakom Hägerström på vägen fram till Uppsalafilosofins grundande. Han ska visst ha haft en uppväxt där den auktoritäre fadern som var kyrkoherde slog fast att värden var fasta och normer. Revolten mot denna blev då naturligen att göra tvärtemot, något som tycks ha inträffat efter teologiska studier och en religiös kris. Redan i tjugofemårsåldern avlade Hägerström doktorsexamen i filosofi.
Axel Hägerström har inte saknat vedersakare ens under sin livstid även om det kan tyckas som att den ande han blåste in i svenskt filosofiskt liv mer eller mindre dominerat i snart hundra år. Motståndet fanns främst i Lund men även inom vänsterfalangen inom socialdemokratin ställde man sig skeptisk till åsiktsfientligheten. Bland konservativa har heller aldrig Hägerström varit populär.
Hur det ska gå att göra rent hus med följsamheten med allt är en fråga som bör sysselsätta hjärnor som valt intressera sig för naturrätt istället för rättspositivism och andra som vågar sticka ut på ett eller annat sätt. Det talas för närvarande om en nystart för debatten om den konservativa ideologins vara eller icke vara, vilket alltid också är något. Denna behöver inte innebära att vi måste återvända till de rätt kuriösa uppfattningar som förfäktades av "Sveriges Platon". Men lite mer än hittills borde det gå att vara öppen för andra filosofiska inriktningar.
