Vattenfall och Industrikraft vill bygga mer kärnkraft, något som inte gillas av alla. Min C-uppsats som jag skrev 1995 behandlade ämnet som mynnade ut i slutsatsen att kärnkraftsfrågan numera är ett spörsmål för pragmatiker.
Än idag gäller detta även om en del reaktioner tyder på motsatsen. Ivrigaste förespråkaren för kärnkraften är dock som många gånger förr Folkpartiet. Med en nästan religiös glöd hävdas kraftkällans förträfflighet framför andra former att producera el från det hållet.
När man lyssnar till den debatt som blossade upp under dagen är något som frapperar hur många som inte kan skilja mellan el och energi. Värma upp ett hus kan man göra med energi men inte tända lyset hemma eller tillverka stål. Detta verkar inte många gröna ideologer förstå. "Lösningen ligger i de framtida energislagen", heter det ofta. Men dessa har haft många år på sig att utvecklas nu. Svulstiga orealistiska vindkraftsplaner är det som är för handen för dagen, vilket tyvärr gör att många små, inte sällan kooperativt organiserade kraftverk på landsbygden som kan fungera som ett dugligt komplement till storskaligt organiserad elproduktion, hamnar i skymundan.
Det talas redan om ett kärnkraftsval om ett år. Jag tror dock vi har haft nog av kärnkraft i politiken. Den småskalighet och trygghet som ställdes mot storsamhälle respektive osäkerhet i 70- och 80-talets debatter har idag ersatts av två mäktiga jämbördiga komplex. Eftersom de båda ryms inom statens hägn har jag svårt att se att de skulle kunna gjuta nytt liv i en kärnkraftsdebatt.
