En genre inom journalistiken utförd av läkare skulle kunna betecknas sjukjournalism. Till skillnad från andra skribenter kan denna yrkesgrupp fatta pennan eller tangentbordet och få sina texter publicerade enbart på grund av den status "leg. läkare" har i samhället. Som till exempel den här debattören nyligen i DN.
Ämnet i sig, Thomas Quicks eventuella diagnos, är inte ointressant även om jag personligen håller mig undan reduktionism som förklaring till hur någon handlar. I fallet Quick handlar det snarare om en individ som med psykiatrin som stöd fört rättsväsendet framför sig. En liten man har därigenom fått spela en större roll än vad hans person egentligen är.
Hur illa det kan gå i ett meningsutbyte när psykiatriska diagnoser börjar användas lite hur som helst visas om inte annat av den här chefsläkarens sätt avvisa kritik. Den som vågar sig på att kritisera vården - återigen Thomas Quick - bekräftar följaktligen den redan fastslagna sjukdomsbilden utöver att utses till åklagare. Om detta var den gängse modellen för att föra ett samtal, skulle vi inte alla vara sjuka snart då?
