Devisen "Hela Sverige ska leva" motiverar bland annat existensen av en glesbygdspolitik i vårt land. Många anser denna för intet annat än konstgjord andning och jag är benägen att hålla med. Nyligen gjorde jag en resa längs en vägsträcka som alltmer kommit att förknippas med landsbygdens sakta avtynande och död. Från Edefors till Yttre Lansjärv går denna och går ungefär parallellt med lappmarksgränsen.
Säkert fanns det liv jag inte såg till men nog verkade det tämligen stilla utmed det av grus bestående underlaget. När jag svängde av från Vuottas mot sydöst ned mot den nordligaste byn i Luleå kommun Grundforshed övergick detta så småningom i asfalt, vilket alltid är något som kan tas som tecken på civilisatorisk verksamhet.
Satsas det för lite på landsbygden av vägunderhållet att döma längs Dödens väg? Förmodligen inte. Men om målet är att hålla liv i alla landets byar i någon form måste det snart tas till unika åtgärder. Och alternativet till stödpengar in i det svarta hålet kan vara skattesänkningar i utsatta områden. Många talar också om ett kommande och pågående intresse inte minst bland tyskar och norrmän för övergivna hus som med lite Ernst Kirchsteiger-händer kan förvandlas till drägliga sommarbostäder. Därmed finns det kanske lite hopp i de regioner som om inte annat än så länge har naturen kvar som komparativ fördel.
