Gränsöverskridande samarbeten är populära numera. Senast idag läste jag om att vårdsamarbete är aktuellt över Öresund. På andra håll, bland annat längs finsk-svenska gränsen, finns redan långt gånget kommunsamarbete. Utvecklingen är helt i linje med minskat inflytande för nationalstaterna i riktning mot ett "Regionernas Europa".
Utöver de speciella Euroregionerna finns andra samarbeten av mindre vikt som inte, vilket vissa tycks tro, är någon större angelägenhet för EU, än mindre för Sverige utom möjligen för några som motiverar sin existens bland annat med hänvisning till Barentsregionen. Det går visserligen att få det till en kulturidentitet råder bland de som bor i regionen, men då måste vi återvända till förhållanden som rådde i området under forntid och tidig medeltid. Inte mycket att hänga i julgran det heller alltså.
Barentssamarbetet bygger från början på en axel mellan Norge och Ryssland medan intresset från svensk och finsk sida har varit mera ljumt. På något sätt är det som om hela projektet, i varje fall i Sverige, nått till en sysselsättning för mindre bemärkta aktörer som i forne landshövdingen Ragnar Lassinanttis anda föreställer sig nordligaste Europa som världens nav.
Att en professor vid universitetet i Archangelsk motarbetats i sin forskning av de ryska myndigheterna är således knappast något för hans svenska "kollegor" att uppröras över, särskilt med tanke på att de själva är stationerade i en västrysk exklav som även benämns Norrbotten. Hur många är inte de som av olika skäl obstruerats i sin verksamhet där och tvingats gå i exil för detta? Problemen finns alltså på närmare håll. Det hoppas jag debattörerna underrättar sin ryske kollega om för det fall han vill flytta till Norrbotten.
