Dagens stora inrikespolitiska händelse är naturligtvis att forsknings- och högskoleministern lämnar regeringen. Lars Leijonborg gör det för att han inte tycker sig ha engagemang nog att genomgå ytterligare en valrörelse. Själv blev jag emellertid lite förvånad över avgången. Det är väl inget som säger att han, en före detta partiledare, måste ut och kampanja nästa år. Leijonborg kunde gott ha bidat sin tid och lugnt inväntat valet och avgått sedan. För ingen hade väl trott att han i händelse av en valseger skulle ha suttit kvar. Problemet ligger nog mera i att Leijonborg haft svårt att förlika sig med att han tvingades bort från ordförandeskapet 2007. Att det verkligen förhållit sig på det viset kan jag också som deltagit i hans rådgivningsbrev intyga där synpunkter i många andra spörsmål än på utbildningsområdet efterfrågats.
Det lär ha gnagt mellan Reinfeldt och Leijonborg också i Allianssamarbetet, något jag tror kan bero på att de nya moderaterna så att säga snodde en folkpartifråga som inte alls gick hem i 1998 års val, nämligen arbetslinjen. En av anledningarna till att jag då röstade på folkpartiet var att några redan då såg vartåt det var på väg med utanförskapet. Vem som nu blir Leijonborgs efterträdare är svårt att sia om. Tobias Krantz med doktorsexamen i statsvetenskap från Uppsala har nämnts som en trolig kandidat. Krantz tillhör också partiets absoluta påläggskalvar även om jag gjort mig lite lustig över honom angående hans lillgamla person och hans kanske inte alltid ärliga avsikter.
