Till förra veckans största politiska snackis bidrog sannolikt en rapport från Timbro. När analyserna efter sågningen av flera kommuners prioriteringar utanför dess kärnverksamheter börjat strömma in, stod det klart att de blåa khmerer som för närvarande regerar på denna smedja har mer att förklara än de verksamheter de så hårt kritiserar.
Detta sammanhänger med de slutsatser och förslag rapporten lanserar. I syfte att välja "rätt" prioriteringar vill författarna till denna att kultur- och fritidsfrågor läggs i samma nämnd som omsorgs- och skolfrågor. Men är inte syftet med nämndorganisationen att undvika att politikerna ska spela ut verksamhetsområdena mot varandra?
I min hemkommun är det så att vuxenutbildningen är utlyft ur nämndorganisationen och direkt underställd kommunstyrelsen. Länge tyckte jag det var ett underligt arrangemang, men har via mera insatta i saken fått veta att det har att göra med fördelningen av statsbidragen. På något sätt ska alltså vuxenutbildning, integrationsfrågor och arbetsmarknadspolitik vara områden som visserligen utföres inom ramen för kommunens organisation, men rimligen borde tillhöra statens uppgifter.
Denna form av outsourcing av statligt ansvar till en kommun intresserar givetvis inte timbroiterna. I Luleå omsätter den 150 miljoner per år, har 140 anställda samt berör ca 4000 personer per år och anses tydligen inte som en kommunal kärnverksamhet. I sin iver att se allting utöver denna som intet annat än en ekonomisk belastning speciellt när de stavas kultur och fritid missar alltså rapportförfattarna någonting som borde förläggas på annat ställe. De bidrar även med sina propåer till en auktoritär samhällsordning då också en nämndkoncentration lär innebära ett allas krig mot alla i kommunala verksamheter.
