Snart är det val, närmare bestämt om en och en halv vecka. Bara för sådär en två-tre veckor sedan hade jag nästan bestämt mig för vem jag skulle rösta på. Den sista tiden har jag dock börjat luta åt att bojkotta EU-parlamentsvalet. Och den främsta anledningen till detta är kandidaterna.
Det kan nog sägas om Europaparlamentet åtminstone vad beträffar svenska politiker att det snarare fungerar som sysselsättning för de som når dit än ett folkvalt organ på överstatlig nivå. Lite som landstingen här hemma som knappast fyller någon politisk funktion.
Att sossarna toppar med Marita Ulvskog säger väl det mesta om vilken vikt det partiet fäster vid valet. Ulvskogs kandidatur är mera en spark uppåt än en seriös valrörelse. På hemmaplan har hon varit en tillgång för borgerligheten, mer behöver inte sägas. Vänstern och miljöpartiet har länge haft den besynnerliga ordningen att godta något man är emot genom att ha representanter i församlingen även om de sistnämnda hoppat på en mera samarbetsvänlig riktning i kölvattnet av klimatkrisen.
Folkpartiet har sin Marit men slutade inte hon tidigare på grund av för hög arbetsbelastning? Är det annat än politisk idealism som måhända drar henne tillbaka? Centern har vissnat efter förra valets lyckade kampanj om "ett smalare men vassare EU". Moderaternas kandidater tillhör den gamla falangen och kristdemokraterna som är ett apolitiskt parti skulle visserligen kunna spela en roll om de agerade som andra kristdemokrater på Europanivån men de kommer de knappast att göra.
Sedan finns det ett och annat udda inslag i valrörelsen som Gudrun Schyman och Sverigedemokraternas kandidater. Den som inte finner något intressant att välja bland kan alltid göra som den här mannen och rösta på Piratpartiet. Alltid något.
