Från 1991 till 1999 hölls Vattenfestivalen i Stockholm, förlagan till andra stadsfestivaler i landet. Redan 1993 läste jag en talande novell i Expressen om sakernas tillstånd på Vattenfestivalen. Folk var som främlingar för varandra och ölutstötning var legio. Författaren till texten har jag tyvärr glömt bort, men måhända är denne uppburen skribent idag.
Några år senare kapade Mats Gellerfeldt arrangemanget jämns med fotknölarna, hänvisandes bland annat till det faktum att det blivit ett folknöje att pissa på UD:s väggar. Gellerfeldt föreslog istället att den smaklösa festen borde förläggas ute på Gärdet eftersom den riktade sig till bönder. Och några år senare var denna tradition som sagt till ända i huvudstaden.
Utbrott av den typen låter sig knappast höras på de orter där stadsfestivaler fortfarande anordnas. Men nog är det så man nästan längtar efter lite gellerfeldtska brösttoner runtom i landet. Många befarar nämligen att min stads lokala huvudfest ska urarta efter det bråkiga Piteå dansar och ler förra helgen. Dessutom har de som jobbar som tidningsbud i centrala stan sin arbetstid senarelagd till efter kl. 04 på grund av risken för överfall. Bara en sådan sak.
Själv reagerar jag mest på hur "festligheterna" tar sig uttryck i form av anonymitet även i en småstad. Det är inte många som är särskilt intresserade av att stanna och prata. Att få fyllna till i ett öltält och sedan ge sig ut i det digra men inte särskilt originella utbud av mat och uppträdanden verkar vara de flestas mål med festivalbesöket. Finns det rentav för mycket att välja mellan, eller är ingenting bra nog att stanna upp vid en längre stund? Kanske vore det bättre att en gång för alla att istället för stadsfestivalerna satsa på lite mera specialiserade varianter av festival. Som den här i Emmaboda till exempel.
