Inte för att jag direkt minns den exakta termen Habermas använde, men han menade i alla fall att i det senkapitalistiska samhället så tenderar offentligheten gravitera åt det kommunikationssätt som var det rådande under feodalismen, eller mera konkret uttryckt som förhållandena var exempelvis när Ludvig XIV regerade i Frankrike. Den historiska utvecklingen riskerar med andra ord att regrediera till ett tidigare stadium bort från den ideala samtalsformen som fanns redan i det antika Grekland men i mer modern form nådde sin höjdpunkt på diskussionklubbarna i Storbritannien redan mot slutet av 1600-talet och något århundade framåt.
Den acklamativa samtalsformen påminner i rätt hög utsträckning om hur de svenska politiska partierna talar till sina sympatisörer. I varje parti verkar det råda en klyfta mellan folket och eliten, av vilka de förstnämnda inte sällan kallas "gamla" medan de sistnämnda hellre kallar sig nya. Moderaterna är det tydligaste exemplet på detta under det att folkpartiets program är utformat av kravliberalerna som talar till många vilsna socialliberaler. I centern talar Stureplansfalangen till Åsa-Nissemarxisterna ute i landet medan partier som kristdemokraterna talar till det så kallade verklighetens folk numera. På den rödgröna sidan har man inte samma krav på sig att sälja in ett budskap, men det är klart att även här går djupa klyftor inom partierna som oppositionsrollen för närvarande döljer. Borgerligheten har alltså anledning till oro om den ska fortsätta med att tillämpa demokrati enligt acklamativ modell. Skälet till detta är ett groende missnöje med partipolitiken överhuvud som kan ta sverigedemokraterna till riksdagen.
