Tidigare i år tog regionfrågan ny fart sedan försöken med ändrad regional ansvarsfördelning permanentades i Skåne och Västergötland, samt att ansökningarna från Halland och Gotland att få bilda så kallade regionkommuner beviljades av regeringen. Jag har tidigare ställt mig lite skeptisk till regionalisering med utgångspunkt i Ansvarskommitténs förslag, som är något av ett norskt-inspirerat påfund som bryter med den östnordiska förvaltningsmodellen, eftersom detta vill att landet ska bestå av tre beslutsfattande politiska nivåer istället för det traditionellt vanligare två i Sverige och Finland. Ändå kan det finnas visst utrymme för några större regioner i landet.
När det gäller de hittills rätt tafatta försöken att bilda en nordsvensk storregion så har jag också ställt mig tveksam. Men då det nu verkar som om den beredning Kammarkollegiet är i färd att göra av norrlänningarnas ansökan, som först omfattade ett lapptäcke av kommuner och län i området men som efter korrigeringar kanske kan komma att bestå av norra Sverige och inget annat så börjar min inställning att bli alltmer positiv.
Det här kan innebära att vi just nu upplever sista sommaren med Norrbotten, och detta är sannerligen inget att beklaga. Länet som tillskapades efter att dignitärer söderifrån funnit landsdelen för svår att administera i samband med finska kriget på grund av att regionen då omfattade såväl dagens Norrbotten och Västerbotten fyller 200 år nästa år, vilket alltså som det ser ut kan bli dödsåret för områdesbeteckningen.
Den regionala identiteten har aldrig varit särskilt stark i Norrbotten, mest på grund av egensinniga kommuner, men också på grund av traditionen. Det prosteri som bildades senast på 1460-talet av det område som omfattar ungefär dagens Norrbotten och birkarlarnas land inrättat redan på 1200-talet har inte förmått göra norrbottningar av de befolkningar i älvdalarna som varandra emellan är rätt olika. Och situationen är inte heller helt olik förhållandena i Västerbotten. Höladan som införskaffades som landskapssymbol ter sig därför rätt kuriös i sammanhanget.
Som alltid inför stora förändringar finns det krafter som med näbbar och klor slåss för att hålla fast vid det bestående. Moderaterna försvarar den gamla länsorganisationens förträfflighet medan Norrbottens Sjukvårdsparti är emot det mesta av initiativ som kommer från den sittande landstingsledningen. Centern däremot har en lång tradition av en progressiv hållning i regionfrågan, riktiga regionkramare om man så vill. Folkpartiet i alla fall på riksnivån är för någon form av storregioner. Även KD, V och MP kan betraktas som regionpositiva.
Motståndet mot att bilda en stor region av norra Sverige hörs mest från den mycket kritiska Norrbottens-Kuriren som i landstingrådet Kent Ögren ser ett kommande katastrofalt ledarskap. Men när regionerna i Norrland börjar kraftsamla på allvar om det går, är det då troligt att Ögren kommer att utgöra högsta hönset i forma av ett regionråd? Knappast. Så till alla gamla moderater och journalister som kanske för sista säsongen får skriva skrönor från distriktsmästerskapet i fiske kan jag bara säga: det kommer något bättre sen.
