Norrländska Socialdemokraten toppar idag med ett reportage om en kvinna som blivit misshandlad av sin make i tre år. Artikeln är upplagd som en gripande partsinlaga där offret, dvs. kvinnan, får möjlighet att tala ut.
Jag vet inte hur många gånger jag läst dylika infallsvinklar på problem och fenomen i lokaltidningarna där jag bor. Det är inte bara så man tror utan även vet att journalismen häruppe helt enkelt inte kan förhålla sig till mer än ett sanningsbegrepp i taget.
Mannen i artikeln är lite som "mannen med de mörka ögonen" i Pite-Lizas" bok. Det är bara det att lite längre söderut kan de som skriver på detta ensidiga sätt tvingas förhålla sig flera versioner, eller i alla fall avkrävas en förklaring.
Vad jag hade velat veta mer om är varför kvinnan ifråga stannade kvar hos detta "monster" trots att misshandeln ska ha startat redan i ett tidigt skede i relationen. Det kan knappast ha handlat om ekonomisk trygghet som var vanligt i liknande fall förr i tiden. Så vad var det då? Varför ställdes aldrig denna fråga av journalisten bakom texten? Med detta upplägg befäster återigen Norrbottensmedia sin ställning som stalinismens nordligaste utpost.
