Det torde väl vara varje fri skribents dröm att få in en artikel på debattsidan i landets största morgontidning. När jag studerade i Uppsala på 90-talet minns jag att det skrevs en studentuppsats i ämnet "Den enda sidan". Sedan dess har uttrycksmedlen som bekant revolutionerats, vilket inte innebär att DN Debatts betydelse försvunnit.
Några opinionsbildare från tankesmedjan Timbro lyckades i varje fall i söndags få in ett inlägg på sidan. Förutom chefen själv, eller var det VD:n, eller var det chefen...?, så var denna undertecknad av två andra skribenter, för dagen benämnda utredare precis som om det handlade om någon form av opartisk bedömning. Det är det förstås inte alls. Timbro bedriver opinion precis som den opinionsbildning man kritiserar EU för.
Att EU sprider information om sin verksamhet med hjälp av offentliga medel förvånar inte mig. I grunden går det att leda tillbaka denna sorts verksamhet till den katolska kyrkans utdelning av helgonlegender bland undersåtarna som förekom även i vårt land för rätt länge sedan innan vi och några flera stater valde den lutherska vägen vad beträffar religiositet.
Men nu är det Margot Wallström som är måltavlan för timbroiterna som ansvarig kommissionär. En fråga till Timbrobossen Rankka är då om hon tänker sin tidigare uppdragsgivare Carl Bildt som bättre lämpad för ett EU-uppdrag eftersom denne ofta nämns som efterträdare till Wallström på posten som Sveriges EU-kommissionär?
Det var ett skapligt sommarjobb att granska EU:s opinionsbildning, men innan någon ger sig på att kritisera andras jobb vore det klädsamt att först syna sig själv. För vem är det som betalar Timbros informationskampanjer, inte sällan utstyrslade till vetenskaplighet utifrån gymnasiala utgångspunkter? Jag hade då velat veta mer om Calle Bildts roll i sammanhanget, ni vet han som är chef på UD.
