Idag skriver David Eberhard på Newsmill. Fast jag blir inte riktigt på det klara om han är mest arg på "kultursidorna" för att de kritiserat hans böcker, eller att "de" ska ha hyllat Anna Odells konstinstallation som använde Eberhards arbetsplats som utgångsmaterial. Det sistnämnda är för övrigt inte riktigt korrekt eftersom flera av de recensioner jag läst just pekar på att konstverket saknar en idé att gå efter, att det mera handlade om hämnd.
I den position Eberhard befann sig innan han slutade på S:t Görans sjukhus, och i den liknande roll vad jag förstår han har på Danderyds sjukhus, var och är hans befogenheter mycket stora. Han kan besluta om tvångsintagning med hänvisning till bestämmelser som kan töjas som gummi om så önskas. Det är sant att visst rättsligt inflytande finns för patienterna, men psykläkarna kan ändå häva ur sig nästan vad som helst, ord som går att hålla hemliga för yttervärlden med hänvisning till tystnadsplikten eller helt enkelt sådant som faller under journalanteckningar.
Jo du är en maktmänniska David Eberhard. Och det på en form av institution som inte är avvecklad trots en lång historia av övergrepp i form av kallbad, lobotomi, övermedicinering och systematiska kartläggningar av patienter i mycket underordnad ställning. Du avslutar din artikel med att rekommendera folk gå ut och skaffa sociala kontakter. Hur kan någon som jobbar på en inrättning som syftar till att plocka av människan i stort sätt alla hennes egenskaper och förmågor utöver sin diagnos säga något sådant? Vari består det förnuftiga i att först hospitalisera sina patienter, för att sedan hoppas att när de kommer ut från asylen eller pratvårdens omsorg ska fungera som fullt socialt acceptabla varelser?
