Lycka är tydligen vad som ska begreppsanalyseras i höst. Johan Norberg, som verkar ha utvecklats från en rätt naiv liberal i enlighet med dr. Pangloss livssyn, till den rekommendation Candide ger i slutet av boken med samma namn av Voltaire, att vi måste odla vår trädgård, har kommit med en skrift i ämnet. Med sitt senaste inlägg tar Norberg definitivt steget in i debatten som folkbildare utan ideologiska skygglappar på det ekonomiska området.
Kritiken har inte låtit vänta på sig men heller inte berömmet. Per T Ohlsson, tar Norberg i försvar mot miljöpartiets anti-tillväxtpolitik och kryddar sin liberala utgångspunkt med Tage Erlanders konstaterande 1956 om "de stora förväntningarnas missnöje", som var en konsekvens av flera år av standardhöjning. Vad Ohlsson inte reflekterar vidare över utifrån den forne landsfaderns bekymmer angående hans medborgares faustiska förhållande till livet är om det går att någonsin bli helt nöjd. Ekonomisk tillväxt definieras inte sällan som mer och mer valfrihet. Men om livet bara går ut på att välja, finns det till slut några värden kvar som inte går att definiera ekonomiskt? Detta borde lyckodebatten också handla om.
