I veckan har den stora inrikespolitiska uppmärksamheten kretsat kring Almedalen i Visby. Skälet till detta är förstås att partiledarna får var sin dag på sig att föra ut sin politik. Men frågan är idag om den tradition som startades av Olof Palme har en framtid längre. Detta sedan den numera på politik trötte partiledaren Göran Persson valt att utebli från arrangemanget.
Istället tillämpar Rörelsen den för dagen gängse metoden när folkopinionen ska hanteras. Man skickar fram en underhuggare, lämpligen en kvinna, som informerar snarare än argumenterar. Ansvarsutkrävandet fördunklas således och spär på sikt på politikerföraktet. Men det verkar inte bekymra HSB.
En annan aspekt som talar mot behovet av en politikervecka på Gotland rör publiken. Jag tror inte det är en enda person som förlägger sin semester dit för att ta del av vad som sägs på denna. Däremot är alla journalister där. Händelsevis kanske någon turist stannar för att lyssna.
Vad som skulle kunna blåsa liv i Almedalsveckan igen är en samstämd borgerlig politik. Och faktiskt har den samarbetsvilja de borgerliga visat prov på under lång tid gett ett positivt tillskott i årets Gotlandssammankomst. Ändå bör man fundera över om inte det kräves en nytändning på den andra sidan för att lyfta svensk politik. Den blivande bonden från Vingåker börjar nästan bli ett sänke för socialdemokraterna, inte minst genom sin grinighet. Och någon förändring är inte i sikte beträffande statsministerns attityd. Blir det borgerlig valseger 2006 kan Persson ha inlett en karriär som en verklig förlorare.
