Konsekvenserna av landets mest uppmärksammande konstprojekt gjorde sig återigen märkbara idag när rättegången mot Anna Odell inleddes. Anklagelserna mot Konstfackeleven rör huruvida det är tillåtet att spela psykiskt sjuk. Åtalspunkterna gällde dock inte misshandel som högerläkaren David Eberhard ville ha det till.
Vad fallet Odell sätter fingret på är således egentligen inte uppenbara brister inom psykvården, utan vem det är som bestämmer om någon är sjuk. Från vårdens och ordningsmaktens sida är svaret självklart: klienten vet aldrig sitt eget bästa ifråga om sin hälsa varför eventuella tvångsomhändertaganden aldrig kan vara fel. Ändå kan det vara så mycket som tjugofem procent av behandlingarna inom psykvården som utgörs av simuleringar.
Från psykvårdens sida hävdas gärna att den första kontakten med den tas av patienterna själva, vilket visserligen kan vara sant i statistisk mening. Men det intressanta är vad som händer sedan när någon "överlämnats eller överlämnat sig till de vita rockarna". Ty med följer inte sällan ett livslångt förhållande, eftersom det är ovanligt att en som någon gång varit kund inom psykiatrin i praktiken betraktas som något annat än en kroniker.
Vanligen är alltså brukaren eller patientens inflytande över sitt öde inom psykiatrin marginellt. Ändå är finns det kanske bara ett enda objektivt mätkriterium på om någon drabbats av en psykos, och det är positronemissionstomografi. Resten är godtycklig maktutövning maskerad till vård. Att det verkligen förhåller sig så kan alla de som dristat sig till att ha synpunkter på sin egen psykiska hälsa vittna om. Då om någonsin är också tvångsvård av nöden eftersom en patient som uttrycker sådana tankar enligt gängse psykvårdspolicy måste må mycket dåligt.
Åsa Moberg och Torsten Kindström, båda med lång värdefull erfarenhet av psykvård som anhöriga, skriver på Brännpunkt idag bland annat om dilemmat med tvångsvård och konstaterar mycket träffsäkert att "tvångsåtgärder har mera att göra med konflikter inom personalgruppen än med patientens psykiska hälsotillstånd".
Det är sådana iakttagelser som gör sig påminda efter att ha hört ovannämnda läkares orationer i offentliga debatter och föreläsningar. Vad han har att säga verkar med andra ord mera handla om egna kontroverser än viktiga tillskott till diskussionen om en bättre psykiatrisk vård. Så snälla, snälla, snälla, låt oss slippa höra mer av pejorativa omdömen om andras prestationer från denne medicinman. Och går inte det för sig kan alternativet möjligen vara att avskaffa inriktningen psykiatri inom läkarutbildningarna då det ändå är de sämsta studenterna som söker sig dit.
