Inför Köpenhamnsmötet har det handlat mycket om Climatgate, som har sin upprinnelse i den modernaste formen av inbrott. Skillnaden mot när demokraternas högkvarter 1972 fick mera fysisk påhälsning dock påtaglig. Den gången handlade det om att komma över material i syfte att få fördelar gentemot en konkurrent i kamp om makten.
Dataintrånget på University of East Anglia rör mera frågan om hur diskussionerna egentligen går angående den globala uppvärmningen bland de som i varje fall utåt sett är helt övertygade om att deras huvudhypotes stämmer. Motståndarna till denna, även kallade skeptiker fastän de allra flesta bland dessa också är forskare, kan knappast kallas jämbördiga i resursväg med växthuseffektskramarna. Ingen politiker av Nixons kaliber har de heller till sitt förfogande. Så varför kalla det hela för Climatgate?
