Statsfeminismen dog ingalunda för att vi bytte regering. I en rätt svamlig debattartikel som mera är ett försök till att vidmakthålla det förra styrets påbörjade politik i frågan efterlyser två representanter för "Delegationen för jämställdhet i högskolan" mer engagemang för "strukturell förändring" och utlyser medel till "insatser runtom i Sverige".
Den ena av debattörerna är Pia Sandvik Wiklund, tidigare bland annat rektor vid Luleå Tekniska Universitet och författare till en hyllvärmare om högskolans resurstilldelningssystem. Numera är hon vid sidan av delegationsuppdraget länsråd i Östersund, en titel som snarast förknippas med pärmvändarens absoluta drömjobb.
Pia hör till de kvinnor som kommit långt i sin karriär på grund av patriarkatet, inte trots det. Den egentliga måltavlan för kritiken - de manliga professorerna - är således några hon borde vara tacksam mot. Det intressanta är heller inte hur många dessa är i procenttal, utan att kvinnorna bland studenterna idag är i övervikt på universiteten. Andelen av dessa som sedan duger till att ikläda sig professorsämbeten är en fråga som inte lämpar sig för politik.
Hur ställer sig alltså den som valt att bygga sin karriär på andra karlar till att andra kvinnor, åtminstone som det ser ut idag, har bättre möjligheter än någonsin att avancera av egen kraft inom universitetshierarkierna?
