Det verkar som varje vecka ska ha en pseudonyhet. En sån där som visserligen väcker uppmärksamhet men icke desto mindre knappast tillför något nytt. I veckan var det författaren Bengt Pohjanen och hans livsprojekt om "tornedalingarna" som offer som var på tapeten när en del medier men långt ifrån alla rapporterade om att dessa ska få upprättelse av Svenska Kyrkan för övergrepp, diskriminering, ja till och med våld.
Brotten som beskrivs låter i mina öron rätt överdrivna om de alls förekommit. Det rådde fram till 1958 förbud att tala finska på skolgårdar har vi fått lära oss. När förbudet infördes vet jag inte men knappast var det tidigare än mot slutet av 1800-talet då nationalism över hela världen gjorde stater misstänksamma även mot grannländer.
Pohjanen har nog en poäng när han beskriver det hårda livet i sin hembygd förr, men frågan är snarare, var det inte så överallt med auktoritära lärare och präster, dåligt utbyggt socialt skyddsnät och inte minst intolerans mot avvikare och rasism? Begreppet tornedaling är för övrigt ett påfund från 1980-talet. Tidigare var det vanligare att tala om finnar, eller helt enkelt byfinnar, eftersom det inte finns några städer av rang i området. Hela den historia Bengt Pohjanen försöker bygga upp av de påstådda missförhållandena i sin hembygd har svag bäring mot hur det egentligen var. Nu är det dags att börja granska denna verksamhet och ett särskilt ansvar för detta bär de lokala avisornas kultursidor som i åratal hjälpt till att stötta alltihop.
