Det har gått tjugo år sedan den folkliga resning som för övrigt är den enda under 1900-talet som förtjänar epitetet revolution, i varje fall i Europa, började montera ner muren som i nästan trettio år delat staden Berlin. Idag är det fest där, och inga andra än de som fortfarande är så blinda att de inte vill se, vägrar att glädjas åt jubiléet.
En särskild tanke i sammanhanget sänder jag till de som fortfarande lever och känner sig ansvariga för samarbetet mellan Sverige och DDR under hela den östtyska diktaturens historia. Så sent som i januari 1989 besökte exempelvis Ingvar Carlsson Honecker och gratulerade honom angående republikens 40-årsjubileum. På utbildningsområdet var samarbetet mellan länderna mest ingående, och det brukar sägas att det östtyska skolsystemet med enhetskola och integrerad yrkesutbildning utgjorde modellen för ledande svenska skolpolitiker på vänsterkanten som införde den svenska formen av enhetsskola.
Frågan är vems fel det egentligen var att muren byggdes. Allmänt ansågs det väl att Chrustjev börjat föra en aggressiv utrikespolitik, men de östtyska ledarna gillade inte heller att studenter från Östberlin försvann västerut efter färdiga studier. Överhuvudtaget gick befolkningsströmmarna endast åt ena hållet, vilket är ett nog så konkret bevis på vilket samhälle det var som det inte stod riktigt rätt till i. Murens uppförande och vidare historia bekräftade i alla fall så när vad den handelsekonom sagt om att där det slutar passera varor passerar det snart stridsvagnar.
