Ludvig Rasmusson skriver i Vår Bostads septembernummer om svenskarnas förhållande till Europa. Studenter och ungdomar vänder kontinenten ryggen, allt färre studerar eller tågluffar där. Tyska och franska har fått stryka på foten för engelskan. Inte på mycket länge har vi varit så dåliga på dessa språk, sammanfattar Rasmusson.
Denna pessimistiska bild behöver bemötas. Är det inte rentav så att Europaintresset består men kanske tar sig andra uttryck? Jag uppfattade aldrig därtill tågluffarkulturen på 80-talet som typisk för att lära känna Europa. Snarare handlade det om att avverka så många städer som möjligt och att träffa många andra i ens egen ålder.
Och hur är det med språkkunskaperna i övriga europeiska länder? Det egna språket och engelskan, men i övrigt så mycket mer? Sedan har vi fenomenet flygluffning som utvecklats till en riktig folkrörelse eftersom den i motsats till Interrailkortet inte exkluderar icke-ungdomar.
Nej, Rasmussons nationalcentrerade analys håller inte. Det är nog snarare så att vi inte länge lyssnar till de som varit utomlands och kommer hem och berättar om vad alla redan sett eller vet. Svenskarna är för övrigt inte mer amerikaniserade än andra västeuropéer.
