Ganska snart efter den 17 september började borgerliga ledarskribenter bekymra sig för utgången av nästa val. Det mest troliga är detta skedde som uttryck för någon sorts frustration, som om tolv år av oavbrutet socialdemokratiskt styre helt enkelt måste uppvägas av åtminstone åtta borgerliga regeringsår i följd.
Per T Ohlsson framhåller idag att nya regeringar brukar gå tillbaka i val i mötet med väljarna. De sju mandat i övertag som de borgerliga har är förmodligen inte tillräckligt för att behålla makten efter 2010 om man ser till den kalla statistiken. Därför är det sannolika att alliansregeringen för fortsatt förtroende måste lita till socialdemokraternas ideologiska väg de närmaste åren.
När nu dessa är i färd med att välja ny ledare, och att denna förmodligen kommer att heta Mona Sahlin, är det inte utan att tankarna går till hur ett företag - också en rörelse - brukar gå upp och falla ihop. Under uppbyggnadsfasen under Hansson/Erlander nådde partiet 45-50%, under förvaltningsfasen med Palme/Carlsson nåddes siffror kring 40-45%, medan sönderfallet under Persson/Sahlin kommer att rendera i tal mellan 35 och 40 procent.
På annat sätt går det inte att tolka den långsiktiga trenden för detta parti. Jag ser nämligen ingen annan väg för socialdemokraterna än att de fortsätter ut i det ideologiska moraset. De som på nittiotalet kallades förnyare märks knappt ens i debatten idag, om man kanske undantar Jan Nygren. Men inte heller han tycks ha förstått att hans parti inte på många år nu kunnat kallas ensamt statsbärande. Det kanske rent av kan sägas höra 1900-talet till.
