I det tysta sker nu förhandlingar mellan allianspartierna om ministerposter, politikens upplägg och regeringsförklaringens utformning. Det finns en uttänkt strategi för vad de borgerliga ska ta sig till, och det vi har att förvänta oss är en rad åtgärder de närmaste månaderna. Jag misstänker vi kommer att få uppleva något liknande det som skedde i Storbritannien 1997 när Tony Blair tillträdde. Fredrik Reinfeldt har ju för övrigt i honom sett en förebild.
Det återstår dock att se om de nya moderaterna förmår axla manteln som Sveriges statsbärande parti. Otroligt är inte att moderaternas popularitet kommer att fortsätta öka en tid. Sedan inträder så småningom vardagslunken, med allt vad det innebär av attacker från en revanschsugen opposition. Den verkliga utmaningen för alliansen kommer skulle jag tippa under den andra halvan av mandatperioden.
Av allt att döma var det jobben som avgjorde valet. De borgerliga erbjöd arbete och möjlighet att växa av egen kraft istället för pengar på nåder av staten. För det fick de mycket kritik eftersom fokus hamnade på de försämringar i A-kassan som föreslogs. Det har från allianshåll talats om att reformera AMS, men inte förutom från centerhåll om ändringar i arbetsrätten.
Men för att komma åt arbetslösheten måste arbetsrätten i dess nuvarande utformning diskuteras. För att få fler i arbete är det nämligen en absolut nödvändighet att det blir lättare att anställa och avskeda. Det finns ingen rättvisa i att hålla fast vid principen sist in, först ut, och den borgerliga arbetsmarknadspolitiken blir en halvmesyr om man tror att det skapas fler jobb genom att enbart försämra för de som inte har jobb i tron att hungriga vargar jagar bäst. Ett fortsatt regeringsinnehav efter fyra år hänger på denna uppgift.
Det är då frågan om socialdemokratin hunnit formera om sig för att kunna återta initiativet i svensk politik. Bo Rothstein menade igår på DN Debatt att borgarnas valseger var en seger för socialdemokraternas samhällsmodell. Fel folk men rätt politik således. Eller har denne mångårige kritiker av feminism och forskningens politisering slutligen kommit ut som sosse?
