Valrörelsen och det därpå följande valet är ju årets stora begivenhet. Helt i klass med fotbolls-VM, OS och friidrotts-EM. Nej kanske inte riktigt så kul. Men för alla de som suktar efter makten och vi som valt den utomstående iakttagarens roll är det en höjdpunkt.
I år finns det risk för att de borgerliga partierna i valkretsen Norrbotten begåvas med varsin representant till riksdagen. Självskriven är moderaternas förstanamn Krister Hammarbergh, gammal ungdomspolitiker och överliggare som så att säga överlevt sig själv. De andra partierna får tillsammans med miljöpartiet och sjukvårdspartiet slåss om tre, fyra mandat som det ser ut.
Det är inget höjdarlag som de norrbottniska borgarna mönstrar. Anna Grönlund Krantz från folkpartiet går i likhet med sin moderate kollega på övertid, och finns egentligen bara kvar i riksdagsdiskussionen på grund av dålig konkurrens från andra partikamrater. Om kristdemokraternas kandidat Anders Pettersson vet jag inte så mycket annat än att han verkar rätt anonym. Med centerns kandidat är det annorlunda.
Stefan Tornberg har inte bidat tiden under semestern utan gjort flera utspel. Det har handlat om lite av varje, en del lite på sidan av den officiella centerlinjen faktiskt. Klart är i alla fall att herr Tornberg mer än någon annan i Norrbotten vill komma in i riksdagen. Om politik är att vilja ska han naturligtvis dit.
Så är det förstås inte. Och någon kandidat från länet, borgerlig eller socialistisk, som duger för riksdagsuppdraget kan jag heller inte finna. Faktum är att jag anser att 349 riksdagsledamöter är 150 för många. Dessutom är det dags att införa majoritetsvalsystem i syfte att förbättra ansvarsutkrävandet.
Såg idag att Norrbottens-Kurirens ordinarie ledarskribent kommit tillbaka från semestern. Så nu är det återigen Bo Östman i alla rutor på tidningens politiska megafonplats. En något märklig ordning kan tyckas, men så är då redaktionsledningen lika imponerad av utlokaliserade arbeten som inlokaliserad arbetskraft.
