Förra årets kanske mest uppmärksammade utredning gällde granskningen av sociologiprofessorn Eva Lundgrens forskning. Att Uppsala Universitet uppdrog åt två forskare att ta sig an denna uppgift var en direkt konsekvens av TV-dokumentären Könskriget och det faktum att det ärevördiga lärosätet mer eller mindre blivit utskämt.
Det finns anledning att nämna några ord om en av granskarna, som jag själv har personlig erfarenhet av. På grundval endast av min uppväxtort och dialekt bevärdigades jag inför andra av Jörgen Hermansson med understuckna anmärkningar bland annat om alkoholism, samiskt påbrå och hemslöjdstillverkning under några seminarietillfällen i januari 1998.
Avsikten var att riva ned gapflabb, att få mobben på sin sida mot en person som stack ut på fel sätt. Uppträdandet var så konstigt att jag på fullt allvar började undra över Hermanssons mentala hälsa. Eller om han intagit starkare substanser av något slag.
Vore det inte för att personen ifråga dök upp igen i ovanstående roll kunde man kanske helt enkelt bara strunta i det hela och betrakta det skedda som ett utslag av den verksamhetsform som benämnes asyl och som den akademiska världen i praktiken är. Men nu dök alltså Hermansson upp igen som åklagare, polis och domare i en forskningstribunal.
En dylik institution skulle kunna utöva en närmast skrämmande makt om den ägde legitimitet. Det gjorde den inte eftersom den möttes av hård kritik. Domen mot som levererades mot Eva Lundgren blev i enlighet med detta endast en uppvisning i vetenskaplig narcissism och synpunkter på hennes arbetsmiljö. Hon friades från påstådd vetenskaplig ohederlighet.
Fallet med granskningen av Eva Lundgrens forskning rymmer två problem. Vikten av att våga ifrågasätta lämpligheten hos de utses att hantera måttstockarna för andras forskning och vikten av att anställningsformerna på universiteten måste gå att diskutera. En professorstjänst ska inte vara en livstidsanställning i likhet med någon slags adelskapsutnämning efter brittiskt mönster.
Min egen avslutande kommentar till den här affären är att det sätt på vilket vissa forskare kan föra sig mot andra säger mer om vilka som bör utsättas för anklagelser om vetenskaplig ohederlighet än uppenbara galenskaper signerade Eva Lundgren. Makt och osäkerhet är en farlig kombination.
