Det har väl inte undgått någon läsare av lokalpressen i Norrbotten att ta del av turerna kring investmentbolaget Obol i veckan. Idag berömmer sig ansvarige utgivaren för Norrbottens-Kuriren Sture Bergman för att hans tidning stått för avslöjandet av oegentligheterna kring Obol. Men detta är en sanning med modifikation, eller om man så vill, en vit lögn.
Istället var det P1:s Kaliber som slutligen lyckades ge uppmärksamhet åt fallet. Efter en intervju med mannen bakom Obol Bo Johansson som sändes i slutet av november så lanserade Kuriren artikelserien om bolaget med start den 2 december. Samma dag började Ekot publicera nyhetsinslagen om Obol.
Vi är nog många som länge undrat om det inte varit något skumt med Obol. Men att något är skumt i sig är aldrig bara skäl nog för att skriva om det. Att Kurirens reportrar haft material liggandes i byrålådan länge är således ingen bedrift. Reaktionen på Ekot-intervjun med Johansson vittnar om att tidningen fortfarande bara kan uppträda som ett eko, även när det rör sig om sådant som försiggår i den nära omgivningen. Tidigare togs ju norrbottningarna på sängen av att det var ett riksmedium som avslöjade Verklighetens center i Vuollerim.
Det skulle nog inte skada med lite mer idéer och framåtblickande perspektiv i Norrbotten idag. På ledarsidan i ovanstående tidning härjar sedan några år en man som väl närmast väl är att betrakta som en slags Bert Karlsson inom sitt yrkesområde. Går det så går det, tycks vara redaktörens motto. I hans persongalleri ryms antingen goda eller onda; hela verksamheten liknar mest en vrång gubbe som går lös på klabbarna i sin vedbod så flisorna yr. När allt är över finns ingenting kvar, bara lämningar av obstinata attityder. Hoppas ingen utomstående läser det.
