Under senare år har det vuxit fram en stark tilltro till filmen som skapare av regional utveckling. I dagarna har det hållits filmfestival i Luleå, ett arrangemang som för övrigt nästan sammanfaller med den filmfestival som hålls i Stockholm.
Därmed är det lite svårt att veta om man i Luleå i vanlig ordning försöker leka storstad, eller om det hela bara handlar om att finna sysselsättningsformer för de som har svårt att sitta stilla. En flitig TV-tittare eller hängiven cineast finner nog inte mycket i festivalens program av intresse annat än en och annan udda produktion.
Den norrbottniska filmindustrins ekonomiska betydelse har utretts av ekonomen Staffan Johansson. Rapporten, som under visst rabalder fick underkänt av uppdragsgivaren landstinget i Norrbotten, visade på att filmens roll som kunskapskälla och åsiktsbildare antagligen betyder mer än de ekonomiska flöden inspelningarna genererar. Ett inte alltför elakt sätt att säga att filmen har en folkbildande funktion snarare än att vara en direkt verkande utvecklingskraft för regionen således.
Icke desto mindre är filmen i hög grad en sysselsättningsindustri. Den regionala filmproduktionen har därtill åkt på ett bakslag genom den dom som slagit fast det felaktiga i att kommuner och landsting satsar pengar i projekt som riktar sig till en publik utanför det egna området. Både billigare och mer utvecklande för den allmänna bildningsnivån vore dock om norrbottningarna blev flitigare bokläsare.
