Japp, så var det klart. Statsministern har lämnat in sin avskedsansökan och de borgerliga tar över. Det var nog det bästa som kunde hända. Ett spörsmål att begrunda de närmaste åren är om det ska ställas extra stora krav på den nya regeringen, med hänvisning till hur borgerliga politiker brukar uppträda i opposition och dessas allmänna regeringsovana.
Må det bli hur som helst med den saken. Jag tycker då nu att det finns betydligt bättre utsikter till att påverka politiken sedan socialdemokraterna fått lämna ifrån sig makten. Så ser det ut på riksplanet. Men lokalt då? Hur är kontakten mellan väljare och valda ute i kommunerna?
Det finns ett fenomen som uppträtt allt tydligare på senare år, nämligen vad jag skulle vilja kalla kommunala frälsare. Alltså politiker som står över partikivet och uppträder mera som ett slags borgmästare. I kommunvalen i Norrbotten framträdde flera sådana, och i Fagersta i Västmanland återfinns kanske den mest uppmärksammade, vänsterpartisten Stig Henriksson vars parti uppnådde nästan sextio procent.
I kommunerna jobbar man på ett annat sätt än i rikspolitiken. Uppgörelser över den traditionella blockgränsen är inte ovanliga. Kommunens bästa är för ögonen, makten oftast inget mål i sig. Det är också betydligt större risk att medborgarna träffar sitt kommunalråd än sin statsminister. Den kommunale politikern är i regel en pragmatiker.
Det finns skäl att fundera över detta. Till att börja med går det att diskutera om inte skilda valdagar vore att föredra. Det skulle ge ett annat fokus på de frågor som ligger närmare väljarna. Självklart är det en ordning som socialdemokratin motsätter sig eftersom personlig kompetens då hamnar i centrum, och det aldrig varit det partiets bästa gren.
Jag noterar avslutningsvis att inget regimskifte verkar vara för handen i landets sannolikt minst lyckade politiska församling, landstingsfullmäktige i Norrbottens län. Egentligen bryr jag mig inte så mycket om detta eftersom vi går mot en sjukvård som organiseras i statlig form. Kvar att syssla med blir kanske regionala utvecklingsfrågor, kultur, utbildning och transport.
Inom tio år tror jag Norrbottens läns landsting står som huvudman för Luleå Tekniska Universitet. Det lämpligaste vore nämligen att ansvaret för en politisk institution en gång för alla blir tydligt. Regionutveckling kan bli en paradgren för de mindre högskolorna. Men då måste landstingspolitikerna skärpa sig.
