Sverige saknar för närvarande ledning. Det är det slutsats jag måste dra efter att ha hört Göran Persson i duellen mot Fredrik Reinfeldt. Han har gått i opposition mot sin egen politik samtidigt som han står och skrattar. Oansvaret förkroppsligad således.
Att det egna är det starkaste av alla intressen är ingen hemlighet. Därför finns det skäl att granska representanter för det parti som varit på tapeten mer än något annat den här veckan.
Norrbotten har en representant för folkpartiet i riksdagen som söker stöd för ytterligare en mandatperiod. Hon har i olika sammanhang agerat för "småföretagen", som till exempel lönebidragsberoende postföretaget Kiruna Mail. Samt för en föräldraförsäkring avsedd för dubbelarbetande.
Med kunskap om den här yrkespolitikerns bakgrund är det inte svårt att räkna ut vad förslag av dylikt slag bottnar i. Detsamma gäller den höge militär och folkpartist som ställer upp i valet till kommunfullmäktige i Luleå under parollen "valfrihet till funktionshindrade barn". En jättefin tanke om det inte vore för att det sker utifrån egna utgångspunkter.
Det är sådana här iakttagelser i det lilla som bekräftar en bild i det stora av det parti som fordom var liberalt. Sådant som inte gör att jag kommer att lägga min röst på det.
